Det är så härligt med December. Hela ordet är bara så mysigt. Ja, jag vet att det är grått och råkallt ute och att fingrarna som håller om remmen till väskan fryser så fort man går ut, att gallerian fylls av stressade människor som kivas och trängs fram till Åhléns för att köpa sig julklappar till sina barn som ändå aldrig blir nöjda. Det jag menar är all den här förväntan. Det är som att man äntligen kan släppa ut magen och dra på sig mjukisbyxorna och raggsockarna och att det är okej att sjunga julsånger hemma för sig själv trots att man har sån himla dålig sångröst.

Det är okej att äta en lussebulle nu och då och att dricka en lightvariant på julmust och sockerfri glögg där man sitter i soffan med adventsljuset tänt och julstjärnan i fönstret och alla ljusstakar under och bredvid och i samtliga tre fönster som är i hushållets ägo. Det är okej att gå runt och småle och inte göra någonting, inte bry sig om att tvätthögen ökar i omfång eller att inte dricka koffeinte på kvällarna. 

Det är nästan som att vara gravid. Man längtar, önskar, hoppas, ser framemot den där dagen. Min graviditet är kortare än normalt, tjugosex dagar bara om man räknar från den dagen vi tände det första ljuset. Men det är förberedelserna som är själva målet, för man vet vad man får - ett barn, eller i det här fallet, julafton. Julshopping i en sömnig småstad. Renar med bjällror runt halsen, julgranar och ljus i mängder och att köpa och att slå in julklappar i varierande storlekar och sedan att lägga dem under granen. 

Det är så mysigt att tillhöra någon. Att dela allt det med någon annan. Hos oss har julafton alltid varit årets dag. Vi har samlas, våran lilla, lilla släkt med åtta-tio personer på jul och det har varit så rofyllt och underbart och fint, både julaftonsmorgon, när man vet att this is it, sedan förväntan under dagen, duschen, håruppsättningen, sminket, skrattet, glädjen, och så iväg genom plöjande snöstormar, långsamt dalande snö eller stjärnklar trettiotvåminuskvällar. På senare år har släkten utvidgats, förståeligt nog, eller krymt, beroende på hur man ser det. Vi har tappat några men andra har också kommit till oss.

Och efter de där snöstormarna, minuterna genom den stjärnklara kvällen, för att få höra skrattet och glädjen och maten i någons annans hus. Påsarna med julklappar. Den långsamma musiken och så julmusten igen, lussebullarna, rödbetssalladen, prinskorven. 

Alltså, åh. Bara åh. 

... Man får faktiskt också en större mage så det är inte sååå långt ifrån en graviditet. Det är sant. Det brukar jag få i alla fall. Och nu när jag inte får träna på ett tag så lär den bli ännu mer större. Men det gör ingenting. Det är ju december. Lite kärlekshull efter all förväntan och julmat tycker jag bara är att välkomna. Det är faktiskt bara jul en gång om året.