Mitt "nyårslöfte" förra året var avslappning, lycka och optimism, och nu när det nya året (det har gått så himla fort tycker jag, snart är det 2015... hjälp) är i antågande är det dags att fortsätta på samma bana. Jag ska utvärdera hur det har gått lite senare, varför jag lovade mig själv just de tre sakerna, men jag tänkte börja skissa på det nya nu med mindre än tre veckor kvar på året. De är ju inte direkt löften-löften, men grundstenar att alltid ha med sig och sträva efter att uppnå. Mina... mål med de kommande månaderna, kan man nog säga.

Struktur. Jag ska bli mer strukturerad. Det måste jag bli. Det låter simpelt. Struktur har väl alla? Jo, och så även jag - men jag är slarvig och tappar ideligen bort mina saker och räkningarna ligger i femton olika högar och jag far fram som en virvelvind genom huset och det funkar inte, min stackars hjärna får ju aldrig vila. Jag lämnar jeansen i en hög invid soffbordet, tröjan på den redan överbelamrade fåtöljen, sedan gräver jag mig fram till hårborsten och kastar den sedan i klädhögen när jag är klar - eller i hallen, eller på stolen i badrummet (inte toastolen, en vanlig stol - en överbelamrad avlastningsbänk bestående av dassböcker - såna man läser en sida eller två i när man sitter på dass alltså - och tidningar och då och då ett badlakan eller en tröja), så jag får leta ihjäl mig nästa gång jag ska använda den.

Var sak på sin plats. Det måste jag bli bättre på. Allt smink i den här lådan, alla tröjor på den här hyllan, arkivera gamla räkningar i nya mappar som jag lägger någonstans där jag vet var jag har dem, till exempel. Vi har fina förvaringsutrymmen här i lägenheten även om de är få, men allt som egentligen skulle ligga där i, mestadels mina grejer, saker jag använder dagligen, ligger just nu... där de inte ska.

Hälsa. Mitt nya, kortsiktiga mål är att när jag fått ett nytt jobb ska jag köpa mig en ny dator, en lagom morot för att inte ligga på latsidan när det gäller jobbsökandet. Men jag har också ett mål att göra ett allergitest, ett http://www.amodomedical.se/imupro-fodoamnesintolerans. Därför att jag varit i kontakt med en tjej som gjort det testet efter att ha lidit av sin ballongmage trots återhållsam kost i form av glutenfritt och lågt intag av kolhydrater precis som mig. Det visade sig att hon var allergisk, tredje graden, av 62 av 300 matrelaterade saker och att det var därför hon inte fick bukt med sin mage. Till exempel paranötter, havre och svartpeppar, så himla simpelt och löjligt men bra att veta så man kan utesluta det... För hur tusan skulle man annars kunna veta att det är svartpeppar man reagerar på?

Jag skulle så gärna vilja göra testet själv för att ta reda på alla mina "allergier". Men det är inte direkt gratis (fem tusen riksdaler får man punga ut för att göra det då blodproverna skickas utomlands) så innan jag gör det så ska jag, från och med första januari, inleda en eller två mjölkfria månader där jag tar bort alla mejerier. Laktosfritt äter jag redan men magen är inte riktigt glad över det heller, gladast är den när jag inte äter mejerier alls. Kanske är det så enkelt. Kanske behövs det så "lite" för att magen ska stabilisera sig. 

Mina tredjegradens allergier som jag redan vet om och som jag försöker undvika att äta är all sorts lök, curry, chilli, paprika, rotfrukter, gluten, kokosmjölk och all sorts kål... Känns ju inte sådär jättekul. Så ett ImuPro300-test ser jag framemot att göra under 2015, bara för att få vet svart på vitt. Självklart gör ju stress mycket dåligt också, och det är nästa punkt på listan.

Stressa ner. Finna lugnet.  Ja, det är en av byggstenarna i förra årets lista och något som snurrar hela min värld. Om ingenting skulle hålla mig tillbaka, om ingenting skulle finnas på sin plats och Johan inte var hemma och kunde hjälpa mig eller om jag spiller te över tangentbordet på jobbet samtidigt som det ringer och plingar i chatten samtidigt och chefen ropar "Jennie, säljmöte om två minuter!" skulle jag bli galen. Jag skulle sprängas. Men tack vare att jag under året som gått har tagit ett steg tillbaka och andats mig igenom de stressade ögonblicken så är de ögonblicken inte lika stressande. Den stressen jag inte kan hantera får jag försöka släppa taget om, förstå att jag inte är någon superwoman som hinner med trettio saker på tio minuter. Att jag gör så gott jag kan och att det måste räcka med det.

Stress gör ingen glad. Inte mitt humör, inte mitt blodsocker, inte min mage. En lugn Jennie är en koncentrerad, glad och envis liten Jennie som kan visa sig från sin bästa sida och som kan tackla allt. Självklart kan måttlig stress sporra mig, men jag sätter ibland upp för höga murar som jag inte kommer över och så kommer de närmare och närmare och jag får ingen luft, jag kvävs av min egen önskan att bevisa att jag kan visst göra det här, bussen går om tio minuter men det är ingen fara, jag hinner sminka mig och dricka upp min tekopp och borsta tänderna... och så blir jag arg och grinar istället för att jag inte hinner, det går inte, det är omöjligt.

Och så vill jag även hinna med en resa. Lång eller kort. Australien vet ni redan, men också till Island, England, Irland, Skottland, och till Öland igen. Mitt paradis. Mitt lugn. Jag vill forsätta göra det som gör mig glad, tillsammans med den person som gör mig så glad. Jag vill göra det för att jag vill, för att vi kan, och för att det är roligt. 

I underkategorin, som självklart är lika viktig men som jag anser att jag kanske inte ska skriva med risk för att det då blir en hel novell av detta inlägg som ingen, inte ens jag, orkar läsa. Inte direkta mål, men ändå, direktiv åt det håll jag vill sträva efter. Träningen, crossfit, yoga och så milen på under 60 som inte blev nu då jag istället drabbades av tre förkylningar med start i oktober. En egen lägenhet. Ett jobb jag trivs med - självklart. Jag kommer bara på mer och mer saker jag vill skriva, säga, göra, men det får räcka så. Barn? Gifta sig? Inte mål, inte direktiv, men en dröm. En dröm om 2015 eller 2016 eller ännu senare. Jag har ingen brådska. Det har jag inte. Jag är lyckligare än jag någonsin varit såhär, just nu, bara vi två... åh.

Min vackra sambo på väg till julbord med jobbet.

Ni kanske såg och ser på omgivningen att det inte är absolut hundra prydligt hos oss just nu, men då ska jag dela med mig av något som någon en gång sade:

"Finns det skit i hörnen så vet man att man kommit till ett kärleksfullt hem."

Jag behöver nog inte säga mer än så...... :-)