Att det är härligt med en liten barnakropp som ställer sig tätt intill och viskar "Kan du lyfta upp mig?" och sedan det där gigantiska leendet när jag gör som han ber mig om, och så lutar han sig lite tillbaka med händerna vilande på mina axlar och skrattar sitt tysta, hackiga skratt där inga ord kommer ut, och flämtar: "Du är min ponny!"

Ja, älskade, underbara lilleman, jag är din ponny. Jag kan vara din ponny. Jag kan vara en groda, om dina blågrå små ögon tindrar som stjärnhimlen och ditt mjölktandsleende ber mig. Jag kan vara din apa, om du vill, jag kan bära dig när dina ben hoppar och vibrerar av en plötslig längtan att inte längre vidröra marken du står på.

Jag hade semester från jobbet förra veckan när föräldrarna var i Karibien och mormor och morfadern tog hand om "mina" barn, och när jag gick tillbaka till familjen i måndags så flög båda barnen nerför trappan för att krama om mig. Det satte sig i hjärtat. Sedan var de så glada. Det var som att vända på ett mynt man ännu inte sett baksidan av - klart de har varit glada tidigare, skrattat jättemycket åt och med mig, men den här veckan, det var något annorlunda. '

Äldsta barnet som vill rita och busa och kittlas. Vi kan sitta i en halvtimme och prata om allting, hon är nyfiken, käck, härlig och så glad - oftast i alla fall, sådär som alla åttaåringar är. Yngsta barnet som lägger sina små armar om min hals när jag lyfter upp honom och som frågar, "Jennie, när du ätit klart, kan jag få sitta i din famn och äta min mat då?"

Och jag har inte hjärta att säga nej. Jag säger åt honom när hans lekar blir alldeles för våldsamma och han trampar av mig revbenen eller drar mitt huvud i fel vinkel, han är busig den där, men när han kommer och är sådär himla hjärtekrossande söt så varför ska jag? Varför ska han inte få närhet av den enda vuxna människan i hushållet han faktiskt träffar mest under veckorna medan föräldrarna jobbar? Det är ju därför jag är där. För att finnas för dem, för att hjälpa både dem och föräldrarna med att se efter de två barnen.

Den här veckan har vi kommit ännu närmare varandra. Det märker jag. Det ser jag. Och jag njuter till fullo av varje dag jag får vara med dem. Veckan som gick var skön och välbehövlig, men att få återse dem var nästan ännu bättre. Jag har varit stressad över något jag inte vet, vilket har resulterat i sömnsvårigheter, men just nu, just här, idag, känner jag mig så lycklig. Så avkopplad. Johan kom precis in genom dörren också, min fina, underbara man. 

Jag tänkte idag på den där första sommaren när allting började. Hur allting började. Att vi vågade tömma våra hjärtan i handen på den andra, att vi vågade gå ihop till en enda inför hans flytt ner till Mariannelund trots att det skulle bli jobbigt och svårt och dyrt. Hur starka vi var och hur starka vi blivit. Och här sitter vi nu. Tillsammans. Vilken resa vi har gjort. Jag ångrar ingenting, inte ett dugg. Och jag hoppas, med all mitt hjärta och kärlek, att jag får somna bredvid honom i många, många år till.