J ulen har kommit och gått och en hemresa hägrar i horisonten. Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka och det är fantastiskt på alla sätt, men jag börjar faktiskt längta hem nu till Johan och vår lägenhet. Ganska sådär jättemycket. Julafton var underbar, jag fick och gav så mycket fint men det bästa var helt klart att samlas och samtala, skratta och äta gott många gånger om. 

Jag öppnade Johans medskickade klappar på julaftonsmorgonen och ville gråta av lycka och av glädje. I paketet låg en fotobok med bilder från vår resa till Kreta tidigare i vår och oj så fin den var. Så mycket pillande och fixande och jag har inte anat någonting. Jag ska visa lite bilder senare. Dessa små saker som trasslar sig ända in i hjärtat... Jag vill bara krama om honom för alltid. Hemlängtan blir ju inte direkt mindre för den sakens skull! 

Fina, nya träningskläder, min älskade kapselmaskin, Sims, Aktivt Liv-armband och ett spikmatte-set följer med i resväskan och jag lämnar kvar årets sista förkylning och en jul som var fantastisk på många sätt. Nu har jag fyllt på mitt må-bra-konto väl över mätarens högsta punkt och jag tänker vara glad för det, njuta över det. Jag har inte gjort många knop under veckan som gått men det är faktiskt helt okej det med. Plöjt igenom lite filmer, promenerat med mamma, firat julafton med pappa och farmor, farfar och min syster och så blöta hemma hos svärföräldrarna där jag sedan åkte madrass i slalombacken med svägerskan dagen innan julafton och skrattade så mycket att jag fick ont i magen och ilande tandkött av all nysnö som flög in i munnen under vansinnesfärden ner.

Följt av lilla julafton i Piteå, kortspel i mängder och härligt umgänge som avslutning på årets julfirande. Men nu längtar jag efter Johan. Och det är faktiskt helt okej det med.