Hej!

Max Payne är inte en av mina favoritkarlar utan orsak: "We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Because of her, I had solved the case. My case. All of it. Who I am. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Ibland måste man stanna upp för att helt och hållet förstå värdet i det man har och det man gör. Och det som inte dödar, det gör en bara till en starkare människa. Idag var en sådan dag. Jag tänkte på Johan, på det vi har, och jag insåg att jag aldrig varit lyckligare, känt mig mer levande eller mer glad än nu när jag får vara med honom. Jag vet att jag bara är nitton år gammal, men... det känns så rätt. Det känns inte alls som de "förhållanden" man hade tidigare, då jag sade ja mest för att vara snäll, mest för att jag var glad över vissheten att jag var omtyckt hos någon trots att jag hatade att själv bli vald, jag ville välja själv.

Det tog tills 2011 innan jag klev in på Siljakontoret, och när jag gjorde det... så såg jag rakt upp i ögonen på Johan och jag tänkte då att om allt jag någonsin gjort har lett mig fram till detta ögonblick så är jag allt evigt tacksam. Jag visste att han var Han. Jag bara visste det. Vad än som hänt tidigare, det spelade ingen roll. Det var där och då och allt rumlade runt i min hjärna medan hjärtat rusade i bröstkorgen på mig och mitt synfält blev tillfälligt förblindat, allt jag såg var honom och hans leende, allt jag kunde höra var mina egna hjärtslag i öronen och hans, perfekta röst som långsamt frågade "Ska du på arbetsintervju? De andra sitter i köket."

Jag visste inte om han var gift, om han var tillsammans med någon. Inte heller om han hade barn, vad han hette, hur gammal han var eller någonting annat än att han var solbränd, muskulös, mörkhårig och hade ett leende som fick min mage att vända sig när jag iakttog det. De som känner honom och läser detta kanske tänker "men herregud, tänker hon så om vår Johan?" men faktum är... det gör jag. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, om det är befängt att skriva ut sina innersta känslor, men det är min blogg som handlar om mitt liv, och i mitt liv finns Johan.

Ja, jag ville i alla fall bara skriva av mig, skriva att jag har stannat upp, andats ett par djupa andetag och tänkt på det jag har, på det som har gjort mig till den jag är. Ni får tycka att det är dåligt, ni får tycka att det är löjligt, befängt, töntigt, idiotiskt... men jag lever efter mottot "kärleken övervinner allt" och ett liv utan Johan... skulle vara väldigt svårt att tänka sig. Men om det skulle ta slut någon gång, om det mot förmodan skulle göra det och jag skulle knappt orka öppna ögonen för att då börja leva i en värld som han inte längre delar med mig, så skulle jag för alltid ha det här inlägget att gå tillbaka till, ett inlägg som jag kan läsa igenom, minnas, komma ihåg allt det som vi hade... allt det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Egentligen hade jag bara kunnat säga "jag älskar dig", antar jag. Men tankarna svepte iväg med fingrarna och resultatet blev... detta töntiga, löjliga, idiotiska svammlet. Ja ja, jag älskar dig. Jag älskar honom. Förstår ni? Ni kan glömma allt det där andra om det blev för mycket att ta in, det räcker i alla fall med att ni vet att jag tycker om honom så himla mycket att jag skulle kunna... Nå nå, end of story. Godnatt. Ta hand om era nära och kära, för en dag kan ni vakna upp ensam och allting ni någonsin haft är för evigt borta. Tänk på det innan ni drämmer igen dörren framför hans eller hennes ledsna ansikte efter att ni i stridens hetta vrålat "jag kommer aldrig mer tillbaka"... för när ni kommer tillbaka, kan allt vara över. 

Hej!

Fredag idag! Jag ändrade lite på bloggens färger tidigare idag, vet inte om det syns så mycket men ja, vill ha det både personligt och varmt, liksom välkomnande på något sätt. Svart är inte vidare personligt eller välkomnande, inte för att jag vet om rosa heller är det men jag gillar det, så det får nog vara så här ett tag ;-) Nu sitter jag i Christers soffa i Piteå och slötittar på det näst sista avsnittet av the Bachelor och när han visade ringen han skulle ge till sin blivande hustru blev mina och mammas ögon såhär:    ungefär haha. Uj uj, den var gud nåde fin! Om jag säger såhär: Diamanter. I överflöd. Girls will always be girls, men jag höll på att trilla ur stolen när jag såg den. Maaah. 

Ja, annars då? Vi ska fara och kolla på en lägenhet i början på nästa vecka eventuellt. Men ju mer jag börjar fundera, ju mer skulle jag vela flytta ifrån Kalix. Jag vet inte hur, inte heller när eller om eller varför men jag har insett att så fort vi får sparken är vi arbetslösa (ja, det behövde jag i och för sig inte tänka länge på för att fatta) men det gjorde att jag blev klar i hjärnan. Vi kan inte bo här utan ett jobb, den saken är klar. Det kan vi faktiskt inte. Och jag vet inte om jag skulle vela det heller, stanna kvar alltså... jag har min familj, mina vänner, mina underbara släktingar, men ju äldre man blir ju tydligare är det att man måste stå på egna ben. Kalix finns kvar... och förhoppningsvis gör mina vänner det också.

Så vi letar och letar. Jag vill vara med Johan, det är det enda jag vet till hundratio procent. Och jag vill inte vara en bromskloss för honom, jag vill inte vara en tråkig flickvän som sätter ner fläsket framför fötterna på honom och låtsas vara trångsynt och inte inser vad som finns där utanför. För det finns så mycket att hämta, världen ligger ju framför våra fötter så varför ska jag sitta fast här och höra Johan längtansfullt sucka åt bilderna han har på Australiens natur? Varför ska jag sitta här hemma i Kalix när jag är nitton år och kan göra i det mesta vad jag vill? Världen finns där ute, äventyren finns där ute - och det är varje mans eget ansvar att grabba tag i dem och följa med i den livslånga karusellen. Och när man är less kan man bara hoppa av och följa med strömmen "hemåt" igen. Ens hem finns alltid kvar, det är möjligheterna som inte gör det.

Njut av varandra och av helgen så ska jag göra detsamma här i Piteå. Är ledig fredag, lördag och söndag och när Johan ändå jobbar så passar jag på att umgås lite med min mamma, syster och Christer på bortaplan, det kan man behöva ibland... och så kör vi med nya krafter på jobbet på måndag igen, då det bara är en vecka kvar till ett förhoppningsvis u-n-d-e-r-b-a-r-t Grekland!