Hej!

Max Payne är inte en av mina favoritkarlar utan orsak: "We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Because of her, I had solved the case. My case. All of it. Who I am. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Ibland måste man stanna upp för att helt och hållet förstå värdet i det man har och det man gör. Och det som inte dödar, det gör en bara till en starkare människa. Idag var en sådan dag. Jag tänkte på Johan, på det vi har, och jag insåg att jag aldrig varit lyckligare, känt mig mer levande eller mer glad än nu när jag får vara med honom. Jag vet att jag bara är nitton år gammal, men... det känns så rätt. Det känns inte alls som de "förhållanden" man hade tidigare, då jag sade ja mest för att vara snäll, mest för att jag var glad över vissheten att jag var omtyckt hos någon trots att jag hatade att själv bli vald, jag ville välja själv.

Det tog tills 2011 innan jag klev in på Siljakontoret, och när jag gjorde det... så såg jag rakt upp i ögonen på Johan och jag tänkte då att om allt jag någonsin gjort har lett mig fram till detta ögonblick så är jag allt evigt tacksam. Jag visste att han var Han. Jag bara visste det. Vad än som hänt tidigare, det spelade ingen roll. Det var där och då och allt rumlade runt i min hjärna medan hjärtat rusade i bröstkorgen på mig och mitt synfält blev tillfälligt förblindat, allt jag såg var honom och hans leende, allt jag kunde höra var mina egna hjärtslag i öronen och hans, perfekta röst som långsamt frågade "Ska du på arbetsintervju? De andra sitter i köket."

Jag visste inte om han var gift, om han var tillsammans med någon. Inte heller om han hade barn, vad han hette, hur gammal han var eller någonting annat än att han var solbränd, muskulös, mörkhårig och hade ett leende som fick min mage att vända sig när jag iakttog det. De som känner honom och läser detta kanske tänker "men herregud, tänker hon så om vår Johan?" men faktum är... det gör jag. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, om det är befängt att skriva ut sina innersta känslor, men det är min blogg som handlar om mitt liv, och i mitt liv finns Johan.

Ja, jag ville i alla fall bara skriva av mig, skriva att jag har stannat upp, andats ett par djupa andetag och tänkt på det jag har, på det som har gjort mig till den jag är. Ni får tycka att det är dåligt, ni får tycka att det är löjligt, befängt, töntigt, idiotiskt... men jag lever efter mottot "kärleken övervinner allt" och ett liv utan Johan... skulle vara väldigt svårt att tänka sig. Men om det skulle ta slut någon gång, om det mot förmodan skulle göra det och jag skulle knappt orka öppna ögonen för att då börja leva i en värld som han inte längre delar med mig, så skulle jag för alltid ha det här inlägget att gå tillbaka till, ett inlägg som jag kan läsa igenom, minnas, komma ihåg allt det som vi hade... allt det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Egentligen hade jag bara kunnat säga "jag älskar dig", antar jag. Men tankarna svepte iväg med fingrarna och resultatet blev... detta töntiga, löjliga, idiotiska svammlet. Ja ja, jag älskar dig. Jag älskar honom. Förstår ni? Ni kan glömma allt det där andra om det blev för mycket att ta in, det räcker i alla fall med att ni vet att jag tycker om honom så himla mycket att jag skulle kunna... Nå nå, end of story. Godnatt. Ta hand om era nära och kära, för en dag kan ni vakna upp ensam och allting ni någonsin haft är för evigt borta. Tänk på det innan ni drämmer igen dörren framför hans eller hennes ledsna ansikte efter att ni i stridens hetta vrålat "jag kommer aldrig mer tillbaka"... för när ni kommer tillbaka, kan allt vara över. 

 

Marie Kessler

8 september 2012 00:31

Your blog gave me cancer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...