Hej!

Lägenhetssökande, beslutstagande, besök hos pappa för rådgivning, telefonsamtal med släkten för rådgivning, grävande i sina egna åsikter och tankar om hur, var, när och om man ska flytta, massor av tänk om, tårar över att ha en obeslutsam pojkvän som man är rädd att mista, tårar över att vara lika obeslutsam själv. Man vill så mycket, tänker så mycket, och ovanpå allt det där har jag ett helsike för stort hjärta som gör att jag tänker på andra istället för på mig själv. Haha, vem sade att det är lätt att bestämma sig?

Nu väntar jag på ett mail från huvudläraren som förhoppningsvis kommer svara på de grundläggande frågorna när och hur jag ska börja, om jag börjar. Ja, det är mycket som virvlar runt i huvudet om jag säger så. Åh, varför kan man inte bara slå näven i bordet och säga "nu gör vi såhär"...? Börjar allt mer ångra min livsfilosofi "Allting händer av en orsak" haha.