Hej! 

Uppkurad i soffan framför hajar och Svampbob fyrkant måste vara bland det bästa som finns, speciellt när man ligger som två nyvakna, packade sillar halv nio på en helgdag. Härliga söndagmorgon. Det är de små sakerna i livet som gör det. Åh vad jag är lycklig just nu! Det får bli som det blir i framtiden, just för stunden är jag bara glad att jag har en famn att krypa upp i och bli omhållen av. Och förhoppningsvis har även lärarna i Umeå svarat på mitt mail imorgon, den om det verkligen är grönt att börja efter jul. Jag får helt enkelt vänta och se.

Jag har även fått ny inspiration angående böckerna så jag tänker skriva klart alltihop innan den här månaden är slut och sen får det räcka. Det är över två år sedan jag påbörjade den jag nu ämnar trycka och någon gång måste man sätta ner foten och säga "Det är bra nu, den duger precis som den är", för likt människor... Ingen är perfekt, alla har skavanker på antingen utsidan eller insidan. Min bok är inte perfekt och jag är helt självlärd inom konsten att skriva så det får bli vad det blir - men det jag vet, till hundratio procent, är att den duger. Den är en fullt läsvärd historia om att hitta tillbaka till livet igen efter ett dumt misstag man gjorde som ung, ett misstag som raserade hela ens liv på ett par sekunder. Jag påstår inte att den är perfekt, att den är i Nora Robert-klass eller ens är värd ett Pulitzerpris, men jag har skrivit varenda rad ifrån hjärtat och mer än så kan jag inte önska mig av den första riktiga bok jag kommer trycka.

Jag kan bara hoppas att de som läser den förstår min vision, förstår tankarna bakom personernas handlande, varför de valde att göra som de gjorde när de kunde ha handlat annorlunda. Livet är inte rosenrött alla gånger och sannerligen inte i böckernas värld heller - inte i min boks värld. Den handlar om kärlek, visst, men också om hopplöshet, om smärta, om sorg som man liksom inte kan förklara för omvärlden men man bara känner att det är någonting som fattas, någonting som saknas, och att hitta tillbaka till livet igen, till livsgnistan och glädjen, och bli den person man är ämnad att vara - tillsammans med den man är ämnad att vara med, livet ut.

Jag hoppas att jag redan mött honom, att jag får hålla fast vid honom så länge det behagar oss båda, tills jag blir nittio eller i alla fall en ålder där jag är nöjd med vad jag har åstadkommit i livet. Men det känns som att nittio år med Johan inte är nog. Det finns så mycket jag vill se och göra tillsammans med honom att de inte ens får plats i en bok, hur många sidor jag än skulle skriva eller hur många år vi än lever. Men han har, och kommer alltid att ha, mitt hjärta var än han befinner sig, det är då ett som är alldeles säkert.