Hej!

Dålig dag idag. Vaknade halv sju och var snortrött, har nu ont i huvudet och måste läsa arkeologi och fortsätta skriva på min bok så att den blir klar någon gång, måste handla, betala tilläggssumman för hotellvinsten som vi bokade in, måste det och måste det och måste ha nya skor, det funkar inte så bra att gå till jobbet i tre plusgrader med ballerinaskor då jag inte har några höstskor. Nej, den här dagen har inte fört någonting gott med sig, önskar den kunde ta slut fortast möjliga. Har inte insipiration till någonting. Usch och fy och blä. Försvinn fredag.

Vill bara kura ihop mig under täcket och vänta på sommarvärmen igen. Min resväska är kvar i Luleå och jag har linserna, sprutorna och alla hårgrejer, borste, hårspray, plattån och hårolja kvar där så nu ser man ut som en jävla risbuske uppe i huvudet. Träningsvärken i benen och ryggen är total och kan inte komma någon annanstans ifrån än när vi sprang som idioter från utrikesterminalen till inrikes, aj aj. Och till råga på allt måste vi skriva ett fett, stort, rött klagomål till SAS för deras bristande engagemang och hjälpsamhet, istället fick vi suckar, fräsningar och himlande ögon när vi försökte be dem om hjälp i ett inte allt för genomskinligt försök att få oss att tro att vi är hallå-dumskallar.

Förlåt för den glada tonen rakt igenom detta inlägg, jag kan inte låta bli. Borde radera allt detta och skriva nåt bra istället, men jag har inte lust med någonting. Ska snart gå hem genom äckelblåsten i Johans tröja och Johans jacka, som jag längtar. Hejdå höst. Hejdå, hejdå.

Den här låten hörde jag oavbrutet på när jag var tretton - fjorton, det är vad det är men texten är förvånansvärt sann och verklighetsbaserad och har åkt genom näthinnan många gånger. Ett band som gjorde min barndom, helt klart. Nostalgi på högsta nivå. Ibland saknar jag de tiderna, när man inte hade några måsten, bara satt vid datorn och pratade med cybermänniskor, var ute dagarna igenom när det var sommar och låg på bryggan vid badplatsen med den här spelandes ur stenåldersmobilen man hade. 13 år. Jag minns det som igår, men det är sex år sedan nu. Sex år!!! Vart tog tiden vägen? Vart försvann den? Nu är jag nitton och vad gör jag? Ingenting. Sitter på en stol och stirrar in i en skärm och har en ytterst dålig dag. Nu är jag vuxen. Gammal. Jag betalar räkningar, handlar mat, jobbar, har slutat skolan. Jag har en ful studentmössa i bokhyllan hemma som jag hatar för vad den symboliserar, tre kukiga år på ett skitprogram. Jösses. Det om något känns läskigt när man reflekterar över det...

Nitton år... så mycket man inte visste när man var tretton. Så mycket man skulle lära sig, så mycket man skulle förändras. Man skulle växa upp, bli självständig, äldre, ta vara på sig själv, stå på egna ben. Ibland saknar jag den tiden mer än allting annat, hemmakvällar med familjen, jag var tretton, min syster var inte ens nio. För sex år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle sitta här idag - som sambo (!!!), anställd på ett företag, med skilda föräldrar som båda har hittat lyckan på varsitt, nytt håll och en syster som snart är femton år gammal och är allt annat än barn. Jösses alltså. Jösses.

Tänk alla gånger som man märker att
alla tjänster man gör för andra inte hjälper alls
Tänk alla gånger som vänner sagt att
du bara du är den bästa de haft
De vill ditt bästa med allt och de vill
hjälpa dig fram men när du verkligen behöver
får du ingen hjälp alls.

Tänk alla gånger jag suttit med gråten i min hals
Gått ner i depressioner, då mår man kasst
De gånger jag inte stått för det jag lovat,
vänt kappan efter vinden i hopp om att allt ska ordna sig

Tänk alla gånger jag sagt ord

som kommit ut i all hast
när jag talat för snabbt
gånger jag sårat andra utan att mena det,

jag ber om ursäkt nu förlåt men jag menar det
Har mindre vänner nu än då och tänker ofta på det
gånger gänget softat, längtat, torkat tårar
efter alla de dära dumma gånger som jag fått mitt hjärta krossat
och alla de som bara varit vän på låtsas.

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit,
tänk alla gånger då jag ärligt tänkt och ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar, tänk dig människor
jag älskar lärt mig hata
Tänk alla gånger som jag varit ensam,
tänk alla gånger som jag stannar kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar när man blivit sårad.

Året var 2006, men låtarna finns kvar och texterna också. Det är vad det är, men den är väldigt, väldigt bra, fortfarande. Nu känns allt lite bättre ♥