Hej!

Sovit alldeles för lite i natt, har dunderont i nacken och högra skuldran och är allmänt på dåligt humör. Välkommen onsdag. Idag jobbar jag till och med klockan fem och då far jag antingen till Frida eller så kommer hon till oss, jag har inte hört mer än att vi ska umgås idag men det löööser sig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne, den saken är klar. Du är bäst ♥

Och idag känner jag mig som en bromskloss. En stor, fet bromskloss. Johan pratar om Australien, att han så gärna vill åka dit men inte vara där kortare än en månad. En månad i respengar är ganska mycket, ganska stor mängd. Och om man lägger ihop en och en... räcker Siljalönen till att åka till Australien i två månader? Nej. Inte någonstans. Jag sade att jag hellre vill ha ett bra jobb i ett år eller två och därefter åka, så man har en sparad slant som är ganska stor. Mina nuvarande sparpengar tar man sig två veckor all inclusive som mest, och det är alltså inte mycket, men Johan vill åka i det mesta nu. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna åka nu. Jag vill så klart, men jag har helt enkelt inte råd. Hade jag inte haft mitt jobb hade jag inte ens haft råd att bo i lägenhet med honom... så jag undrar verkligen vad som kommer hända nu när vi alla får sparken sista september.

Helt enkelt, jag har pengar att röra mig med, jag går aldrig minus, jag kan köpa de saker jag vill köpa; men jag kan inte åka på en två månader lång Australienresa just nu. Jag vet inte varför jag gnäller, varför jag hela tiden påpekar det, men ibland känns det som att han har ludd mellan öronen och inte förstår. Jag vill så gärna åka dit, men jag kan inte åka dit nu... jag kan åka till Grekland i en vecka utan problem, två, tre veckor också. Men ja... får drömma om Australien ett eller två år till.

Det känns bara som att vi står vid olika vägskäl och vill olika saker. Han vill upptäcka världen, jag har just tagit mig ur tolv år i skola och har påbörjat mina första stapplande steg inpå utbildningen jag velat gå länge. Jag vill också upptäcka världen, men det märks att han är sju år äldre och då även sju år klokare. Det värsta vore ju om jag kvävde honom, och det vill jag absolut inte göra.

Men man måste kompromissa... om han vill upptäcka världen utan mig får han göra det, jag säger inte att det skulle bli lätt, men jag tänker inte tvinga honom att stanna hemma bara för att jag inte kan ta mig ut till alla de ställen han vill till. Jag har en utbildning, jag är hemmakär och har världens bästa kompis i Frida. Umeå är nog långt bort för mig, nästan för långt bort att börja med, då jag aldrig varit hemifrån längre än en vecka i taget utan mina föräldrar - och det med Johan. Ja, jag är nitton år, men har man inte lärt sig att kapa banden mellan mig och hemanet vid tidig ålder så är det inte så bara att göra det nu. Johan längtar till utlandet, så långt bort det går att komma i princip... jag hoppas bara att våra olikheter inte får oss att gå skilda vägar och bryta alla band, men det känns som att jag kväver honom när jag säger att jag inte kan åka än på ett år eller två... :-(