Hej! 

Lägger upp en inlägg medan Alvedonen fortfarande verkar och får mig att vara någorlunda klar i huvudet. Halsen gör Gud förbannat ont och febern regerar just nu, men det kunde varit värre OCH jag är glad att jag gör bort det nu och inte nästa vecka när vi åker till Grekland. Regnet öser ner, det är ett riktigt höstväder ute och jag skulle egentligen jobbat men nej du, det orkade jag definitivt inte när väckarklockan ringde. Usch.

Igår fick jag tre mail. Tre mail som alla skulle styra in mig på en annan väg än den jag nu går på. Det första var ett mail från bokförlaget, där killen som ringde mig för drygt en månad sedan undrade hur det går med bokskrivandet, om det blir något tryck i höst. Det andra mailet var att vi får ta en lägenhet om vi vill, i Kalix, en trea som är dubbel så stor som den vi nu har. Och det tredje mailet var ett "Grattis! Du har kommit in på Arkeologiprogrammet i Umeå!" och alltihopa gjorde mig fullständigt mållös. Boktryckandet är jag det klara på, men det andra?! Just när vi börjat prata om att flytta och resa och så vidare, får jag ett mail om att vi har en lägenhet att bo i om vi vill, och en treårig utbildning som väntar på mig trots att jag varit, (är ???) den 14:nde i reservkön. Jag började läsa Arkeologi A på distans förra veckan, men det här är en treårig utbildning, på skolan... som jag egentligen ville gå från början.

Och så just när man bestämt sig för att läsa Arkeologi på distans får jag det där mailet om att jag har en plats på utbildningen, på själv programmet, om jag vill. När jag vill. Gud så det snurrar i huvudet alltså. Vad ska man välja? Vad ska man inte välja? Det är så många faktorer som avgör, inte bara det mitt eget hjärta säger, och hjärnan och hjärtat säger olika. Det är inget bra att bestämma sig när halsmandlarna är golfbollsstora och man i det mesta bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Jag både vill och inte vill... jag är både feg och inte feg. Vill. Vill inte. Så mycket att fundera på att man blir tokig. Allting händer av en orsak, visst, men när man kommit till ett vägskäl utan att egentligen själv valt det och nu bli tvungen att välja en av dem... det är svårt. Svårare än jag någonsin trodde att det skulle vara. För att inte tala om den väg jag färdas på just nu  - "läs det du läser nu på distans och flytta någonstans annanstans/stå kvar på samma ställe som du gjort i flera månader" som också betyder mer än jag trodde. 

Där finns min fasta punkt, allt jag någonsin känner till. Min familj, mina släktingar, som jag kan besöka när helst jag vill. Nej, jag får fundera vidare, har till fredag på mig. Och jag mår ruskigt dåligt för tillfället... återgår nog till min bok, tror jag. Det är en dag imorgon också... en dag närmare ett beslut.