Hej! 

När pennan glöder får allting annat läggas åt sidan. Jag har inte gjort annat än att sitta vid datorn idag och skriva på min novell (som nu blivit hundra sidor lång och knappast längre kan kallas för det). Det har nu gått så långt att Benjamin blivit tvungen att genomgå provet för att rekryteras in i ligan. Han vet för mycket, ligger på en för stor mängd information för att ligan, med ledaren Brook i spetsen, ska kunna se mellan fingrarna. Han har förresten inget val, Brook är efter hans syster som han försvarar med sitt liv om han måste... och nu har Brook sagt att Rebecca är illa ute om han säger 'nej, för helvete' som svar på frågan om han är med eller inte.

Blodsband, del ur kapitel fem:

Brook ställde sig upp och började vanka runt i rummet. ”Du är smartare än många andra. Du har dina egna knep för att lyckas med uppgifterna som ligger framför dig, du är rätt och slätt intelligent. Men jag har en hållhake på dig som jag vill att du lyssnar riktigt noga till.”
    Benjamin suckade för säkert femte gången sedan Brook hade kommit in i rummet. ”Du och dina argument. Låt höra”, sade han ointressant.
    ”Du verkar inte förstå allvaret i det här”, fräste Brook. ”Anledningen till att du måste in i gänget är för att ett; du inte får röja våra identiteter. Du vet redan allt för mycket om oss för att vi ska kunna låta dig gå utan problem. Två; Du känner Ossian. Ni bor i samma studentrum, och jag vet att han har berättat för dig att vi säljer knark ihop. Jag är inte så dum så jag inte fattar det. Och om lärarna får reda på det, om polisen får reda på det, så röjs våra identiteter ändå och vi blir reglerade från skolan. Tänk dig själv, lilla söta Benjamin, vad vore Leon Rey utan sin ledare och utan sin mellanhand?”
    ”Så Ossian är en medlem”, sade Benjamin sakta.
    ”Låt oss säga att han är tillräckligt värdefull för att inte få slarvas bort”, sade Brook och satte sig på stolen igen. ”Nå, Ben”, fortsatte han och lade armarna i kors. ”Är du med eller inte?”
    ”Om jag svarar ’Nej för helvete’, vad händer då?”
   Brook skrattade farligt. ”Det borde du inte göra. Tänk på din syster. Din fina, sexiga syster. Vicky säger att hon är oskuld. Vad skulle du säga om…” Han gjorde en paus och Benjamins huvud fylldes med blod. "Om vi tog henne till oss för lite… eftermiddagskul, hon och Leon Rey… och jag? Vad skulle stackars lilla pappa säga? Vad skulle du säga?
Nej, vänta”, sade han och låtsades tänka efter. Benjamin spärrade upp ögonen det värsta han kunde och trots att det gjorde så sanslöst ont var han tvungen att se Brook i ögonen för att få honom att ta tillbaka det han sagt. Men det kunde han inte. Det var för sent.

    Brook fortsatte med långsam, stenhård röst. ”Vad skulle din syster säga… Om du var den som styrde över henne? Över oss och henne, menar jag. Om det var du som sade vad vi skulle göra med henne, en efter en, medan någon – kanske Dwayne – stod där med en pistol i handen, en sån där låtsaspistol du vet, och pekade antingen på henne eller dig. Vad skulle hon säga då? Skulle hon gråta… Skratta? Sära på benen…? Munnen…? Vad skulle hon göra, Benjamin?”
   Om Benjamin hade haft ork nog så hade han slängt sig upp ur sängen och slagit ihjäl råttan, men allt han kände i det ögonblicket var en total hopplöshet. Han kunde inte avleda det, inte hindra det.
    Det fanns inget alternativ.
    Han älskade Rebecca för mycket.
    ”När kan jag börja?” sade han lågt och Brook skrattade. ”Så ska det låta”, berömde han och klappade Benjamin på benen. ”Du kommer märka när det är dags. Kanske idag, kanske imorgon, kanske om en vecka. Men du kan vara säker på en sak – och det är att jag tänker ta med mig Vicky och… vad var det hon hette? Rebecca, just ja. Jag tänker ta med mig Vicky och Becky på en liten dejt ikväll, bara vi tre… Och det kommer bli den bästa kvällen i din systers liv.”
    ”Hon heter Rebecca”, fräste Benjamin, kritvit i ansiktet. ”Hon heter Rebecca, och du rör henne inte. Du kan böna och be hur mycket du vill, hon skulle ändå inte gå med på det. Hon gillar inte killar som du.”
    Men Brook bara skrattade. ”Vi får väl se”, sade han och reste sig upp. ”Vi får väl se hur väl du känner din syster, när allt kommer omkring. Hur väl du känner din älskade Becky.”
    Och med de orden var han borta.
    

Hej! 

Bloggen har stått stilla sedan vi kom hem, jag har som sagt blivit sjuk och pillren gör att jag ständigt mår illa, men som tur är ska jag bara knapra dem i tre dagar till. Hallelujah. Vem sade att urinvägsinfektion kunde vara så jobbigt? Haha.

Nå, istället har jag suttit och skrivit på mina böcker och noveller. Jag har sååå många idéer nu som jag vill skriva ner innan de försvinner från huvudet, och jag har kommit rätt långt. Boken är skickad på korrekturläsning av en älskad farfar och därefter skickar jag iväg den till förlaget, nu är jag less den! 

Tänkte visa lite vad det är jag skriver om. Allt är inte bra, allt är inte "okej" enligt samhällets meningar, men jag skriver det som finns inuti mitt huvud och om det som kommer till mig när jag sover. Jag drömde om en Rebecca och en Benjamin som var syskon och kära i varandra, jag drömde om Madelyn Cane som levde i början av nittonhundratalet och som skulle trotsa nio månader till sjöss för att gifta sig med en man hon inte sett sedan hon var barn. Allting är påhittat, givetvis. Och om ni inte gillar det... så har jag aldrig försökt passa in i normen, jag har aldrig försökt att vara som "alla andra", att skriva som de gör. Jag skriver som JAG gör... Och jag är stolt över det.

Om bilderna är stora, prova zooma in så ser ni bättre :-)

Efter stormen:

Madelyn Cane är en fattig sjuttonårig tjej som fick ett brev av en Ryan McCullough som bad henne komma och bli hennes hustru i det främmande landet Australien. Hon har alltid drömt om något mer, något bättre än det liv hon och hennes sex syskon alltid har levt, i ett trångt litet hus i engelska byn Yorkshire, och tackar ja utan att tveka. På båten möter hon kapten James Cullwick som hon bländas av i sådan mån att han snart förvrider hela hennes huvud. Hon vet att hon är på väg för att gifta sig och gör därför inga närmanden, men det står skrivet i deras ögon att de är attraherade av varandra. När båten ankommer Tyskland stiger Nicky Schindler på, en blond, levnadsglad tyska med stora drömmar om ett liv någon annanstans än i den stad hon alltid har bott i. Och hennes och James Cullwicks vägar korsas... Men till skillnad från Madelyn är Nicky en fri kvinna, fri att göra vad hon vill... Fri att falla rakt ner i armarna på den man Madelyn inser att hon älskar. I två delar, andra delen med start sex år senare.

Blodsband:

Rebecca och Benjamin är helsyskon (tror de) och har alltid gjort allting tillsammans. Innan Benjamin åker iväg på college bestämmer de sig för att bussluffa genom de irländska skogarna, och det är där det händer. Bussen kränger så våldsamt att Rebecca hamnar rakt i famnen på Benjamin, och leken förvandlas till blodigt allvar. De kysser varandra utan att tänka efter på vad det är som står på spel, och minuterna därefter kör bussen av vägen och ner i diket, där den läggs på snedden och flera rutor krossas. Efter en stund märker en av resenärerna att guiden är försvunnen - hon har fallit ut genom sidorutan och ligger död i det vattenfyllda diket en bit bort. Både Benjamin och Rebecca är övertygade att deras syndiga handlande var anledningen till att olyckan inträffade och att Eva dog, och de vet båda att de inte kan träffas mer. Väl på college, en militärskola med sportinriktning, träffar Benjamin Ossian, en rumskamrat som röker marijuana och som säger att han gör det för att hämnas på Brook, vars styvbrorsa Jeremy dödade sin flickvän - Ossians syster.

Ingenting är som det verkade vara vid första anblicken. Benjamins fotbollslag är egentligen ett kriminellt gäng som har öron och ögon överallt och nu har de siktet inställt på honom, de vill rekrytera honom för att nå hans talanger. Benjamin anförtror sig åt fel människor och säger saker han inte borde och snart är han ute på väldigt tunn is... Han har helt enkelt sagt för mycket åt fel person. Ossian är inte den han trodde från början.

Men han är trygg där. Han vet att ingenting kan röja sanningen mellan honom och Rebecca - förrän den dagen han blir misshandlad och bortförd efter att Brook fått veta att han utkämpat incest. Och de sista fyrtioåtta timmarna i hans liv påbörjas... så vida inte Rebecca kan hitta honom.

Och nej... De är självklart inte syskon på RIKTIGT, det är bara det man ska tro när man läser det. Läs boken/novellen och alla frågetecken rätas ut. Och nej... Det är alltså inte incest, eftersom att de inte är släkt. (For those bitterfittor).

Hej! 

Hemma på svensk mark och egen säng igen. Så gudomligt skönt att låsa upp dörren, ställa väskorna mot väggen och dråsa i säng efter fjorton timmars resande! London var härligt och varmt och vi gick mestadelen av tiden, non-stop i ungefär tolv timmar varje dag... Och Johan klagade på att jag somnade så tidigt varje kväll, inte så konstigt när man promenerar flera mil om dagen tycker jag, haha ;-) 

Nu ska jag göra mig i ordning för att fara till läkaren på besök, vad är en resa utan lite sjukor liksom? Förhoppningsvis blir det penicillin på det hela och sedan är problemen ur vägen och vi kan blicka tillbaka till en alldeles fantastisk London-resa (och Tallinn var för övrigt inte så dåligt det heller). Och så blir det en sväng hem till pappa och plocka upp några paket plus Bettan, som har stått där i en hel vecka nu. Bilder kommer senare - på resan alltså, inte på Bettan. Haha! Vi hörs! 

Hej!

Sitter och lyssnar på Machinae Supremacy och planerar inför resan imorgon, kanske borde börja packa, haha? Nåja, man behöver inte ha en superfull resväska med sig när man ska till shoppingcentren i London och Victorias Secret, det finns stor risk för att det ramlar ner lite nya grejer där i... Ska bli så skönt att åka iväg, jag längtar!

Och angående MS så har pappa bokar oss varsin biljett så det blir att fara och se dem i Kulturens hus den 16 november när de har en releasespelning för nya plattan! Hur bra! Jag har inte lyssnat på dem så jättemycket tidigare, lite till och från och jag vet vilka det är, men nu jäklar, nu hör jag inte på någonting annat. Det märks att jag och pappa är släkt, vi har i det mesta samma musiksmak. Det enda som om möjligt skiljer oss åt är Sabaton, men då har han förmodligen inte hört de bästa låtarna med dem, haha ;-)

Nå, nu ska jag jobba ett par timmar och sedan fara en sväng till stan och fixa nya mediciner och svänga förbi Synoptik och vara en jobbig kund - fortfarande inget svar om varför det inte är skickat några linser till mig - så jag är på krigsstigen om man så säger. Förhoppningsvis kommer min jacka idag och då är jag fit for fight för att tackla Londons gator!! Vi hörs!

 

Hej!

Har hittat världens finaste radhus på Hemnet! Gah, jag är så kär! Det är perfekt, precis så som jag vill ha mitt hus. Litet och charmigt med plats för vänner och familj. Kolla här: http://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-3,5rum-bomhus,-sodra-gavle-kommun-trumslagarvagen-10-e-4279035.

Nej, vi ska definitivt inte köpa hus, men drömma kan man ju. Och jag har drömt mer än någonsin idag, så jag har skrivit klart mitt CV och det personliga brevet och tänker skicka ut den till diverse jobb i Gävle och se om man får napp, förhoppningsvis är det någon som svarar tillbaka... Och då tjänar man pengar och kan köpa sig en dunderfin lägenhet med precis ett likadant kök, för det var bland det finaste jag sett. Jag menar, kolla bara!!! Det bara skriker Jennie om det. Jennie och Johan. Åh vad jag är less att vara så ung. Jag vill också vara tjugofem och kunna köpa hus utan att folk kommenterar att det är en helt befängd idé att ens kika på dem... Men jag är lillgammal, jag vet ;-) Och det här huset var uuuuunderbart!

Var i Haparanda en snabbis igår och hälsade på mormor. Fick ett par nya skor av mamma samtidigt, tack ska du ha ♥ Så nu är det bara att vänta på att min nya jacka ska landa i brevlådan och så åker vi till London!   

Hej!

Nyklippt och mörkhårig igen. Känns... konstigt. Jag har varit ljushårig, eller, ljusare sedan i april när jag avfärgade håret och sedan dess har jag bara låtit det vara. Ingen utväxt, i alla fall ingen som syns, inga "måste färga håret en gång i månaden", hur skönt som helst! Men jag trivs mycket bättre som mörkhårig även om det kanske inte var tänkt att det skulle bli såhär mörkt - nu är det nästan svart, haha.

Nu är det lördag och helg igen. Jag jobbar ända fram till tisdag då vi sedan åker iväg, och sen när jag kommer hem är jag långledig över helgen. Det känns oerhört konstigt att vara ledig så länge, men det kanske är nödvändigt att stanna upp ibland. Då får jag tid att skriva klart min bok som jag nu verkligen tänker fixa klart. Ja jag vet att jag tjatar om den och att den har varit klar hur länge som helst, men det är massa småfix kvar som egentligen bara jag ser. Helheten är toppen, men det är vissa detaljer som inte riktigt stämmer överens så jag filar lite till. Men jäklar, sen får den vara finito! Jag har massa andra bokprojekt på gång också, denna gång en serie med antingen två eller tre böcker.

Jag har skrivit klart två andra böcker, i alla fall enligt helheten. Då är det vissa detaljer som jag ska gå in och ändra på, men annars lär det nog bli fler boktryck inom kort. Kanske till och med innan jul, då jag kan överraska min familj med ännu en bok att läsa, haha ;-)

Nåja, nu ska jag jobba klart och sedan fara till IKEA med mamma och Christer, och därefter till finaste mormor jag inte träffat på flera veckor, månader kanske till och med? Ha en bra lördag, allesammans!