Hej!

Funderar, funderar, funderar... Ska man eller inte? Jag är sugen... Men tänk om! Tänk om... Det är vad jag alltid har drömt om, slår alla flugor i en smäll - ta hand om barn, djur, får bo flådigt, tjäna okej och desto mer i erfarenhet, lär mig ännu bättre engelska, får ha med mig Johan, ett varmt land långt borta som jag alltid velat åka till... Och två små barn under tre år som bara väntar på mig. Det är tio månader av mitt liv, tio månaders erfarenhet och sedan kan man åka hem igen... Kalix finns kvar när vi kommer tillbaka. Eller?

Hej!

Hypokondrisk som man har blivit på senare tid ringde jag läkaren igen idag på grund av den mjuka, centimeterstola "bula" jag haft i kinden sedan körtelfebern i december (jag hade två stycken andra då också, men de försvann direkt efter jag blev frisk). Den här har varken växt eller gjort ont eller ömmat men inte blir man mindre orolig för det, men läkaren sade att det är ingen fara - men om jag får hög feber igen, så som jag hade under körtelfebern, eller om den börjar göra ont så ska jag återkomma. Känns skönt att åtminstone veta det, haha. Och har man haft den där i ett år snart utan att det har hänt varken bu eller bä antar jag att man kan vara i det mesta lugn.

Jag har inga planer på att dö ung om man så säger, jag ska leva tills jag blir nittio. Men det är klart att man blir hypokondrisk när man läser varje dag i tidningar och böcker om cancer och liknande, usch, och sedan tänker på sin egna bula som ingen annan än jag själv känner! Fast det känns så bra att veta att de flesta cancersorter botas idag och att utgången ofta blir den bästa.

Nä, man ska sluta tänka negativt och bara fokusera på de bra sakerna i livet. Jag är inte fullt frisk, det kommer jag aldrig bli när jag har diabetes, men jag mår bra trots den och jag har inga problem med att leva med den sjukdomen. Så länge man tar hand om sig själv och sin kropp så är den inte dödlig och det går att leva med den precis som en vanlig människa :)

Och man ska vara glad över att man lever!