Hej!

Det här är en underbar video till Ashes Remains Without you, en av mina absoluta favoritlåtar. Texten är så vacker, så pricksäker. Får en att fly verkligheten för ett tag... Åh vad det är jobbigt att bli vuxen. Jag vill inte. Jag hatar att det är höst, att det går mot vinter, för min hjärna går alltid på högvarv då. Jag tänker för mycket. Jag vill inte tänka, vill inte älta. Men det gör jag...

En del av mig har nog inte hunnit reflektera på att livet har tagit de svängar de har gjort under det här året som gått. I januari hade jag fortfarande körtelfeber, var matt i kroppen och inte riktigt mig själv. Sedan släpper mina fina, älskade föräldrar bomben. "Vi ska skiljas". Och en skilsmässa är sånt som bara händer alla andra, inte en själv. Inte mig, inte Johanna, inte oss. Men det hände. I februari flyttade mamma ut till ett eget hus och jag bodde kvar hos pappa, till och från tills Johan flyttade hem i april. I slutet av april flyttade jag in hos honom och där har jag bott sedan dess, det har liksom bara gått på räls. Sen, mitt i allt, skaffar båda mina föräldrar nya partners, flera av mina kompisar blir med barn eller föder barn, jag går ut skolan, gymnasiet, och har hela världen framför mig. Vad sjutton hände??? Jag blev vuxen, det är vad som hände. Jag har alltid trott att "kärlek övervinner allt", men det är inte så. Det stämmer inte. Kärleken övervinner inte allt, inte ensam. Livet är verkligen inte en dans på rosor men det var svårt att reflektera över det när jag levt arton år i en bubbla.

Jag är lycklig nu. Inte fullt så lycklig som jag skulle vela vara i och med att det är höst, mörker och kyla utanför fönstret, men samtidigt känns kylan välkommen. Den nyper mig i kinderna, åker ner i lungorna och fyller mig med ny luft. Jag är glad att jag lever och att jag är någorlunda frisk. Men i hela mitt liv har jag varit självständig, en ensamvarg, jag har gillat sällskap och jag är en mästare på att socialisera mig med folk, men jag har aldrig fungerat så bra som när jag är helt ensam. Och nu bor jag ihop med Johan, jag har gjort det länge, vi lever med en meters avstånd varje dag. Jag är inte van, det måste jag säga. Jag är van att vara ensam. Jag mår bra när jag ibland får ha en stund för mig själv.

Det gör mig bara så ont, så oerhört ont, att tänka tanken på vad som skulle hända om vi skulle göra slut och jag inte längre skulle ha den tryggheten kvar och verkligen måste stå på egna ben igen. Jag är så kär i honom, så förbaskat kär i honom. Vi har varit ihop i femton månader, femton underbara månader och jag hoppas på att det blir många, många fler. Jag hoppas också att min höstdepression snart försvinner och ersätts med pure happiness för vad vi har tillsammans, för han är mitt allt i världen ♥ Hör du det, din fina mupp? Jag älskar dig! <3

Hej! 

När pennan glöder får allting annat läggas åt sidan. Jag har inte gjort annat än att sitta vid datorn idag och skriva på min novell (som nu blivit hundra sidor lång och knappast längre kan kallas för det). Det har nu gått så långt att Benjamin blivit tvungen att genomgå provet för att rekryteras in i ligan. Han vet för mycket, ligger på en för stor mängd information för att ligan, med ledaren Brook i spetsen, ska kunna se mellan fingrarna. Han har förresten inget val, Brook är efter hans syster som han försvarar med sitt liv om han måste... och nu har Brook sagt att Rebecca är illa ute om han säger 'nej, för helvete' som svar på frågan om han är med eller inte.

Blodsband, del ur kapitel fem:

Brook ställde sig upp och började vanka runt i rummet. ”Du är smartare än många andra. Du har dina egna knep för att lyckas med uppgifterna som ligger framför dig, du är rätt och slätt intelligent. Men jag har en hållhake på dig som jag vill att du lyssnar riktigt noga till.”
    Benjamin suckade för säkert femte gången sedan Brook hade kommit in i rummet. ”Du och dina argument. Låt höra”, sade han ointressant.
    ”Du verkar inte förstå allvaret i det här”, fräste Brook. ”Anledningen till att du måste in i gänget är för att ett; du inte får röja våra identiteter. Du vet redan allt för mycket om oss för att vi ska kunna låta dig gå utan problem. Två; Du känner Ossian. Ni bor i samma studentrum, och jag vet att han har berättat för dig att vi säljer knark ihop. Jag är inte så dum så jag inte fattar det. Och om lärarna får reda på det, om polisen får reda på det, så röjs våra identiteter ändå och vi blir reglerade från skolan. Tänk dig själv, lilla söta Benjamin, vad vore Leon Rey utan sin ledare och utan sin mellanhand?”
    ”Så Ossian är en medlem”, sade Benjamin sakta.
    ”Låt oss säga att han är tillräckligt värdefull för att inte få slarvas bort”, sade Brook och satte sig på stolen igen. ”Nå, Ben”, fortsatte han och lade armarna i kors. ”Är du med eller inte?”
    ”Om jag svarar ’Nej för helvete’, vad händer då?”
   Brook skrattade farligt. ”Det borde du inte göra. Tänk på din syster. Din fina, sexiga syster. Vicky säger att hon är oskuld. Vad skulle du säga om…” Han gjorde en paus och Benjamins huvud fylldes med blod. "Om vi tog henne till oss för lite… eftermiddagskul, hon och Leon Rey… och jag? Vad skulle stackars lilla pappa säga? Vad skulle du säga?
Nej, vänta”, sade han och låtsades tänka efter. Benjamin spärrade upp ögonen det värsta han kunde och trots att det gjorde så sanslöst ont var han tvungen att se Brook i ögonen för att få honom att ta tillbaka det han sagt. Men det kunde han inte. Det var för sent.

    Brook fortsatte med långsam, stenhård röst. ”Vad skulle din syster säga… Om du var den som styrde över henne? Över oss och henne, menar jag. Om det var du som sade vad vi skulle göra med henne, en efter en, medan någon – kanske Dwayne – stod där med en pistol i handen, en sån där låtsaspistol du vet, och pekade antingen på henne eller dig. Vad skulle hon säga då? Skulle hon gråta… Skratta? Sära på benen…? Munnen…? Vad skulle hon göra, Benjamin?”
   Om Benjamin hade haft ork nog så hade han slängt sig upp ur sängen och slagit ihjäl råttan, men allt han kände i det ögonblicket var en total hopplöshet. Han kunde inte avleda det, inte hindra det.
    Det fanns inget alternativ.
    Han älskade Rebecca för mycket.
    ”När kan jag börja?” sade han lågt och Brook skrattade. ”Så ska det låta”, berömde han och klappade Benjamin på benen. ”Du kommer märka när det är dags. Kanske idag, kanske imorgon, kanske om en vecka. Men du kan vara säker på en sak – och det är att jag tänker ta med mig Vicky och… vad var det hon hette? Rebecca, just ja. Jag tänker ta med mig Vicky och Becky på en liten dejt ikväll, bara vi tre… Och det kommer bli den bästa kvällen i din systers liv.”
    ”Hon heter Rebecca”, fräste Benjamin, kritvit i ansiktet. ”Hon heter Rebecca, och du rör henne inte. Du kan böna och be hur mycket du vill, hon skulle ändå inte gå med på det. Hon gillar inte killar som du.”
    Men Brook bara skrattade. ”Vi får väl se”, sade han och reste sig upp. ”Vi får väl se hur väl du känner din syster, när allt kommer omkring. Hur väl du känner din älskade Becky.”
    Och med de orden var han borta.