Hej! 

När pennan glöder får allting annat läggas åt sidan. Jag har inte gjort annat än att sitta vid datorn idag och skriva på min novell (som nu blivit hundra sidor lång och knappast längre kan kallas för det). Det har nu gått så långt att Benjamin blivit tvungen att genomgå provet för att rekryteras in i ligan. Han vet för mycket, ligger på en för stor mängd information för att ligan, med ledaren Brook i spetsen, ska kunna se mellan fingrarna. Han har förresten inget val, Brook är efter hans syster som han försvarar med sitt liv om han måste... och nu har Brook sagt att Rebecca är illa ute om han säger 'nej, för helvete' som svar på frågan om han är med eller inte.

Blodsband, del ur kapitel fem:

Brook ställde sig upp och började vanka runt i rummet. ”Du är smartare än många andra. Du har dina egna knep för att lyckas med uppgifterna som ligger framför dig, du är rätt och slätt intelligent. Men jag har en hållhake på dig som jag vill att du lyssnar riktigt noga till.”
    Benjamin suckade för säkert femte gången sedan Brook hade kommit in i rummet. ”Du och dina argument. Låt höra”, sade han ointressant.
    ”Du verkar inte förstå allvaret i det här”, fräste Brook. ”Anledningen till att du måste in i gänget är för att ett; du inte får röja våra identiteter. Du vet redan allt för mycket om oss för att vi ska kunna låta dig gå utan problem. Två; Du känner Ossian. Ni bor i samma studentrum, och jag vet att han har berättat för dig att vi säljer knark ihop. Jag är inte så dum så jag inte fattar det. Och om lärarna får reda på det, om polisen får reda på det, så röjs våra identiteter ändå och vi blir reglerade från skolan. Tänk dig själv, lilla söta Benjamin, vad vore Leon Rey utan sin ledare och utan sin mellanhand?”
    ”Så Ossian är en medlem”, sade Benjamin sakta.
    ”Låt oss säga att han är tillräckligt värdefull för att inte få slarvas bort”, sade Brook och satte sig på stolen igen. ”Nå, Ben”, fortsatte han och lade armarna i kors. ”Är du med eller inte?”
    ”Om jag svarar ’Nej för helvete’, vad händer då?”
   Brook skrattade farligt. ”Det borde du inte göra. Tänk på din syster. Din fina, sexiga syster. Vicky säger att hon är oskuld. Vad skulle du säga om…” Han gjorde en paus och Benjamins huvud fylldes med blod. "Om vi tog henne till oss för lite… eftermiddagskul, hon och Leon Rey… och jag? Vad skulle stackars lilla pappa säga? Vad skulle du säga?
Nej, vänta”, sade han och låtsades tänka efter. Benjamin spärrade upp ögonen det värsta han kunde och trots att det gjorde så sanslöst ont var han tvungen att se Brook i ögonen för att få honom att ta tillbaka det han sagt. Men det kunde han inte. Det var för sent.

    Brook fortsatte med långsam, stenhård röst. ”Vad skulle din syster säga… Om du var den som styrde över henne? Över oss och henne, menar jag. Om det var du som sade vad vi skulle göra med henne, en efter en, medan någon – kanske Dwayne – stod där med en pistol i handen, en sån där låtsaspistol du vet, och pekade antingen på henne eller dig. Vad skulle hon säga då? Skulle hon gråta… Skratta? Sära på benen…? Munnen…? Vad skulle hon göra, Benjamin?”
   Om Benjamin hade haft ork nog så hade han slängt sig upp ur sängen och slagit ihjäl råttan, men allt han kände i det ögonblicket var en total hopplöshet. Han kunde inte avleda det, inte hindra det.
    Det fanns inget alternativ.
    Han älskade Rebecca för mycket.
    ”När kan jag börja?” sade han lågt och Brook skrattade. ”Så ska det låta”, berömde han och klappade Benjamin på benen. ”Du kommer märka när det är dags. Kanske idag, kanske imorgon, kanske om en vecka. Men du kan vara säker på en sak – och det är att jag tänker ta med mig Vicky och… vad var det hon hette? Rebecca, just ja. Jag tänker ta med mig Vicky och Becky på en liten dejt ikväll, bara vi tre… Och det kommer bli den bästa kvällen i din systers liv.”
    ”Hon heter Rebecca”, fräste Benjamin, kritvit i ansiktet. ”Hon heter Rebecca, och du rör henne inte. Du kan böna och be hur mycket du vill, hon skulle ändå inte gå med på det. Hon gillar inte killar som du.”
    Men Brook bara skrattade. ”Vi får väl se”, sade han och reste sig upp. ”Vi får väl se hur väl du känner din syster, när allt kommer omkring. Hur väl du känner din älskade Becky.”
    Och med de orden var han borta.
    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...