Hej!

Bloggen är inte prio ett just nu, försöker skriva klart min bok och få allt annat i ekvationen som stavas mitt liv att passa in med varandra. Men när boken är klar och allting har lugnat ner sig kommer jag uppdatera som "vanligt" igen. Det är så mycket som händer just nu, lägenhetssökande, jobbförlängning, skolarbete och boken, men när jag känner att stressen är påväg att ta över tänker jag "stopp" och stannar upp i vad jag än gör och andas ett par gånger och sedan fortsätter i något lugnare tempo. Det funkar faktiskt och jag blir inte lika överhopad med stress, men visst skulle kroppen må bättre av en stabil punkt att bo på och allting färdigt och klart... Men livet kom inte med några bruksanvisningar så man får klara av problemen bäst själv.

Och nu när min kusin fick en son och jag fick hålla i honom, det låter så himla simpelt men det var som att någonting trillade på plats inom mig. Jag har ett stort hjärta, för stort egentligen, för det rymmer så mycket. Jag drömmer om barn därför att jag då kan slösa glädje och kärlek över dem, jag älskar barn. Och djur. Jag vill ha flera stycken av varje, jag vill hjälpa dem, ta hand om dem... Ibland hatar jag att jag är så jäkla "omtänksam" och önskar att jag hade lite mer stake i mig och kunde stå emot Liams knallblå, enorma ögon och knös och småa, underbara fingrar, men det enda som hände var att den där förbaskade längtan efter en egen slog ut i full blom.

Varför måste man vara fyrtio år innan samhället tycker att det är okej att skaffa barn? Är man tjugo är man för ung. Är man tjugofem är man också för ung. Är man trettio är man lite i överkant och är man över trettio är man alldeles för gammal. Min farmor fick barn när hon var 22 och inte vet jag om hon har lidit speciellt mycket över det. Hon och farfar är de mest rejäla och härliga människor jag känner och pappa och hans farbror likaså. Bara för att det handlar om "förr i tiden" är det faktiskt inte så stor skillnad. Pengar hade de väl ändå, fast 30- och 40-talisterna var 20 när första ungen kom!

"Ja men, man ska ju hinna göra det man vill göra också", säger många. Mina föräldrar bar mig i en sele på ryggen när de åkte och fjällvandrade när jag var tre månader gammal och det gick hur bra som helst. Jag vet inte riktigt om det jag "vill göra" krockar med att ha barn. Jag vill resa, såklart, se olika saker, men det skulle inte hindra mig ifall jag hade barn, för det kan jag göra ändå. Nej, jag ska givetvis inte skaffa några än, men jag tycker att argumenten är konstiga. Bara för att människorna "förr i tiden" inte hade lika stora möjligheter att göra det de ville göra, eller, det FANNS helt enkelt inte lika många möjligheter som nu, behöver inte det betyda att barnatankarna har ändrats. Mitt liv kommer inte bli förstört om jag skaffar barn innan jag är tjugofem, för jag drömmer inte om en tio år lång universitetsutbildning och ett toppjobb som politiker. Jag drömmer om att skriva mig så många böcker att jag kan leva på det och att bli en arkeolog, i alla fall tjäna tillräckligt bra för att kunna bo fint och inte behöva snåla på det jag handlar eller gör.

Nä, var inte oroliga, min släkt som läser detta, jag tänker inte skaffa barn nu. Jag vill, men jag tänker inte. Jag vill ha en större lägenhet eller ett litet hus först, men jag tänker inte vara trettiofem när jag får mitt första, den saken är klar. Och den dag jag får barn så kommer jag göra allt för att bli en sjuhelsikes bra mamma, om jag så är 22 eller, gud förböje, 40. (Nej det är inte fel att skaffa barn när man är tjugo, inte heller när man är fyrtiofem, jag menar bara att jag vill ha dem innan trettio. Tjugofem.) MEN jag vill gärna vara gift först, så gammalmodig är jag ;-)