Vet ni hur skönt det är att inte vara sjuk längre? Att inte hosta och snörvla till förbannelse något mer? Att känna att man orkar och HAR ork till att kämpa, slita och svettas, ork att göra detsamma dagen eller dagarna därpå när träningsvärken mattats av? Den känslan, precis den känslan fyller mig just nu efter ännu ett pass. 

Jag tränar för att det är så härligt. Jag tränar för att det är kul. För att höstens gömda svett nu fått och får tillfälle och anledning att komma ut, att frigöra sig, det sista av den långvariga tremånaders-förkylningen. Nu siktar jag vidare mot en friskare vinter med mer träning och mer ork. Och ett nytt jobb. Och inte vilket jobb som helst. Efter söndag vet jag mer, och jag är så glad över att jag fått denna möjlighet så ni fattar inte, aaah. :-)

Nu är klockan snart elva och det är så härligt väder ute att det blir en promenad lite senare. Först ska jag bara jäsa i soffan efter frukostlunchen, skicka iväg Johan till jobbet och slösurfa en stund. Torsdagmornar när de är som allra, allra bäst!

När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.

Igår var det världens underbaraste snöfall som täckte marken med fem centimeter nysnö, stora flingor som sakta dalade från himlen. Jag och Johan gick på SATS och körde lite ABSolution och marklyft och så småningom promenerade vi till Täby Centrum i samma, fina snö.

Och jag snubblade så klart och vrickade foten på trottoarkanten jag inte såg och mina armar är för långa och min väska är för lång så den släpade i snön och gjorde värsta roliga spåren efter sig hahaha. Ja det är inte lätt att vara kort, speciellt inte på oplogade vägar, mina stackars trettiofyror till vinterskor sträckte sig bara två centimeter ovanför snötäcket vi plumsade fram genom och den röda jackan blev alldeles vit och Johans blårandiga mössa gömde jag i samma väska för att den såg ut som en kondom och jag är känslig för stickrepliker eller konstiga ögonkast när jag har PMS. Haha. Tjejer...

Och nu är snön bortregnad. Igen. Alltså det här är inte kul. Det är så fint och mysigt med snön tycker jag även om jag inte riktigt tycker om vintern lika mycket som mina norrlandskompisar gör. Snö är en sak och barmark är en annan men när det är så halt och slaskigt att man inte gör annat än att halkar runt som en pingvinliknande figur dagen efter ett benpass är det plötsligt inte lika roligt längre.

I alla fall. Det jag ville få sagt var egentligen att jag ska ta mina korta ben och trotsa två kilometers slaskhalt väder för att träna nu om en stund. Så nu vet ni det. Jag ska träna och jag längtar så mycket och imorgon är det ABSolution igen och den instruktör som gav mig en saftig fyradagarsträningsvärk sist. Hur man kan älska något som är så jobbigt vet jag inte, men det gör jag. Innerligt och fullständigt. 

Inspirerande tankegångar och nedskrivning i min nyinköpta anteckningsbok för drömmar och visioner fyllde min gårdagskväll. Jag låg slängd utefter soffans mittparti och Johan satt i datorhörnet och höll på med sitt, och då och då fyrade han av ett leende åt mitt håll, en fråga, sover du? Hur går det? Och jag skrev och skrev och skrev tills vänsterhandens fingrar stelnade och klockan visade på mer än godnatt. Jag glömmer hela världen när jag skriver. Det är terapi på riktigt. Ord läggs till ord, meningar blir stycken och tankarna koncentreras enbart på nästa stavelse. 

Oj vad jag vill ha en ny dator så jag kan fortsätta med mina romaner och berättelser och noveller. Men för att nå dit, står det klart och tydligt i den röda boken, måste jag ha ett jobb. Och det tänker jag därför söka, så mycket jag kan, så mycket det bara går, överallt där jag skulle kunna tänka mig arbeta. Jag var på årets första arbetsintervju idag för min stora dröm, så vi får se i början av nästa vecka hur det ser ut. Min bok (och jag) blev jättestolt över mig själv för att jag tog tag i det och ringde dit även innan de sökte en ny medarbetare.  Det blev ett streck under den fetstilta jobbintervjun följt av "avklarat". Heja mig. 

Nu ska jag spela Sims ett tag, gjorde min simself igår och föga förvånande är jag numera gift med en viss Johan ;-) och efter det blir det ben och ryggpass på gymmet med samma - fast den riktiga - Johan. Det stod även rätt mycket om träning i den lilla boken, mål, önskningar, motivation och struktur. Jag har bokat in mig på flera gruppträningspass från och med imorgon och varit på ett par stycken redan, allt för att kliva ur min trygghetszon och växa i mig själv - att våga göra nya saker, våga ta nya vägar och inte bara ströva efter samma gamla vägar. 

Det funkar ju det också, men för att få det man vill ha måste man kämpa lite. Och det tänker jag göra nu. Jag har satt upp delmål och motiverande ord för de sakerna jag längtar efter, allt för att fortsätta framåt. En egen lägenhet kostar pengar och pengar får man när man jobbar = söka jobb. Ja men typ så. Man måste börja någonstans. Och jag började här. Igår. 

J ag har funderat mycket på en grej.

Efter att ha jobbat i en timme, en vecka, en månad, ett år, eller efter att ha storstädat vinden, eller dammsugat köket, eller bara varit och handlat eller bara för att det är fredag. Varför säger vi "nu är jag värd en godispåse"?

Maskinproducerade, massproducerade slajmisar i olika former och färger och konstgjorda smaker som tusentals andra med bakterier och bajsfingrar och magsjuka har varit och grävt i stoppar vi i munnen för att det är gott - för att vi är värda det, för att vi unnar oss en påse ikväll. 

Varför är vi värda skit efter att vi tycker att vi har gjort någonting bra? Varför avsluta med att sabotera för oss själva istället för att fortsätta den härliga trenden med att äta någonting gott och nyttigt samtidigt, förlänga den fina känslan? Cancerceller lever på socker. Ju mer socker vi äter, ju mer frodas cancern. Det är fakta, sök på Google så kommer det fram mängder kopplingar. Men okej. Om det varit rent socker och rena råvaror hade jag kunnat köpa att man äter ett par stycken någon gång ibland högst sällan. Man är ju bara människa. Och ingen är ofelbar.

Jag förstår att det finns sockerberoenden lika mycket som det finns beroende för annat. Men det är lätt att gömma sig bakom det och säga att åh, men nu är jag värd en godispåse för att jag har varit så duktig och inte ätit godis på en timme.

Du är inte värd en godispåse, det är det jag menar. Ingen är värd en godispåse. Inte barn, inte tonåringar, inte deras föräldrar. Om jag befann mig just nu hos bloggerskan som skrev så - att hon var värd en sådan - så hade jag bjudit på min dessert från när jag fyllde 20: Ett krossat digesivekex (sockerfritt) i botten av ett glas och sedan vispad grädde med halllon och jordgubbsbitar i och ringlat över lite jordgubbar och hallon ovanpå och lite honung. Sött utan att vara sött och så oändligt mycket godare och bättre för hjärnan, kroppen och hälsan. 

En godispåse är att nervärdera sig själv. 

Det är inte för att jag har diabetes som jag säger så. Det är för att jag tycker det är synd att vi alltid gömmer oss bakom "vi är värda att äta skit", för det är vi inte. Det är ingen. Vi har bara en kropp, ett liv. Att förstöra det genom att må dåligt och gå upp i vikt och få värk och krämpor och allting följer en nedåtgående spiral med mer värk, mer socker, med sjukdomar; är det värt det? Godispåsen spär bara på det ännu mer, blir boven i dramat som allting kretsar kring. 

  Taggar: #socker #godis #lösviktsgodis #godispåse #unnasig #värdig #sött #sjuk #diabetes #sjukdom #beroende

Det nya hälsoåret 2015. Det är vad som utlovats - under 2015 kommer vi svenskar att bli än mer hälsomedvetna och lägga mer tid på träning och hälsa. Jag hoppas och önskar verkligen det, för träning i kombination med bra mat gör sån himla stor skillnad på ens mående, det kommer man inte ifrån. Ännu en gång kommer de där tankarna, drömmarna, om att inspirera och hjälpa folk till bättre vanor fram och kliar i fingrarna... Men det var faktiskt inte alls så himla många människor idag på gymmet, inte så många som jag trodde nu i början av året - och jag kunde köra mitt pass utan att bevaka mina vikter eller stå i kö för en maskin. Så härlig känsla. 

Idag är det också dag två av min mjölkfria och glutenfria månad. Det käns definitivt inte som januari när jag kikar ut mellan persiennerna - åtta plusgrader, strålande sol och riktig vårvärme. Inte en snöflinga så långt ögat kan nå, förutom några halvsmälta snögubbar jag såg en bit härifrån under nyårsaftonskvällen. Men januari är det, och om jag kan säga så efter bara två dagar, faktiskt gått väldigt bra. Igår åt jag en räksallad till frukostlunch, vi vaknade elva och tömde resten av nyårsmaten och jag öste på räkor på den överblivna salladen. Sedan en kebab utan bröd från pizzerian runt hörnet, Stockholms godaste!

Och idag en korvgryta till frukost (jag föredrar helt klart mat-mat framför ren... "frukost-mat") och just nu puttrar en blivande broccolisoppa på spisen. Det är ju lite mer komplicerat, men det fungerar, och nu finns det så pass många fina substitut till ren mjölk så att det egentligen inte ska vara något problem. Jag har tänkt öka kolhydratintaget litegrann nu också under januari, se om det triggar mig eller om jag håller mig ifrån sötsuget. Helt enkelt, januari är en månad av experiement och är det ett nytt Hälsoår så är det, då är det väl bara att följa med strömmen så länge man kan. Och mår magen bra, så mår allt annat bra :-)

Igår var det 27 minusgrader på sina håll när mamma skjutsade mig till Kallax. Idag är det plusgrader och regn och jag snackar inte om olika länder eller breddgrader, jag pratar om samma kvadratmetrar jag befunnit mig på till och från den senaste veckan... Det är helt stört.

Vi har fått lite snö vi med men det håller för tillfället på att dugga bort. Solen hann vara framme en stund idag och jag snörde på mig mina nya skor och promenerade in till Täby Centrum. Köpte nyårsmat och spenderade en halva av ett presentkort jag fick i julklapp på Cubus, och sen var det dags för gym med Johan.

Han gjorde korvstroganoff och fixade Sims till mig när jag kom hem igår så därför tänkte jag bjuda honom på riktig finmiddag imorgon (med våra mått mätt). Nyårsafton 2014 och jag får spendera den tillsammans med världens finaste. Ännu ett år till, tänk att vi får påbörja ännu ett år ihop. Vårt fjärde. Fyra år!

Älskade, älskade kompis så skönt det var att komma hem till honom och lägenheten och korvstroffen och... hemma. Borta bra men hemma bäst. Det är verkligen så. Och mitt hem vill jag alltid ha på samma plats som hans.... Alltid.

J ulen har kommit och gått och en hemresa hägrar i horisonten. Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka och det är fantastiskt på alla sätt, men jag börjar faktiskt längta hem nu till Johan och vår lägenhet. Ganska sådär jättemycket. Julafton var underbar, jag fick och gav så mycket fint men det bästa var helt klart att samlas och samtala, skratta och äta gott många gånger om. 

Jag öppnade Johans medskickade klappar på julaftonsmorgonen och ville gråta av lycka och av glädje. I paketet låg en fotobok med bilder från vår resa till Kreta tidigare i vår och oj så fin den var. Så mycket pillande och fixande och jag har inte anat någonting. Jag ska visa lite bilder senare. Dessa små saker som trasslar sig ända in i hjärtat... Jag vill bara krama om honom för alltid. Hemlängtan blir ju inte direkt mindre för den sakens skull! 

Fina, nya träningskläder, min älskade kapselmaskin, Sims, Aktivt Liv-armband och ett spikmatte-set följer med i resväskan och jag lämnar kvar årets sista förkylning och en jul som var fantastisk på många sätt. Nu har jag fyllt på mitt må-bra-konto väl över mätarens högsta punkt och jag tänker vara glad för det, njuta över det. Jag har inte gjort många knop under veckan som gått men det är faktiskt helt okej det med. Plöjt igenom lite filmer, promenerat med mamma, firat julafton med pappa och farmor, farfar och min syster och så blöta hemma hos svärföräldrarna där jag sedan åkte madrass i slalombacken med svägerskan dagen innan julafton och skrattade så mycket att jag fick ont i magen och ilande tandkött av all nysnö som flög in i munnen under vansinnesfärden ner.

Följt av lilla julafton i Piteå, kortspel i mängder och härligt umgänge som avslutning på årets julfirande. Men nu längtar jag efter Johan. Och det är faktiskt helt okej det med.