Dessa tre är bara en bråkdel av de klipp jag suttit och kollat igenom och lyssnat på mellan varven av allt spelande idag. Jag har en sjuhelsikes träningsvärk, det regnar konstant, himlen är grå och jag har ingen lust att göra någonting annat, så det fick bli en speldag idag. 

Och det är inte mig emot. Mina ben är så ruskigt stela så jag skrattar åt smärtan. På riktigt. Igår när jag skulle resa mig upp ur soffan och Johan satt med famnen full av dator och choklad och ritplatta och alltså var obenägen att hjälpa mig (ja, så illa var det) så hasade jag ner på golvet, kröp till fotpallen/fåtöljen i andra änden av rummet och använde den för att resa mig upp med mycket möda. Haaaaha. Johan tyckte det var döroligt. Det tyckte inte jag. 

Kanske borde... sluta titta på det här. Klockan är snart tre (?) och jag är körd i huvudet och skrattar åt fula bilder på 9gag. I min ensamhet. Alltså hjälp. Jag har alltså suttit framför burken hela dagen. Hela dagen. När jag kom hem från jobbet hasade jag ner i mina mjukiskläder och åt en stor frukost och sedan satte jag mig vid datorn. Innan tio. Jösses. Skaffa mig ett liv. Men Mass Effect äääär ju så kul. Det är så himla bra. Så jäkla bra detta. Jag skulle kunna.... spela hela natten. Sådär som man gjorde när man var yngre.

På tal om yngre... Jag satt och kvällsflabbade i soffan igår åt gamla låtar och gamla minnen jag och mina kompisar lyssnade på när vi var runt tolv tretton fjorton. Typ svensk hiphop och jag vet inte vad mer det var. Jag tyckte det var döroligt. Det tyckte inte Johan.

Typ... Rasmus e sämst på alla lördagar har han bonnafest och DJ:n är en häst, han är fan sjuk hm-hm av en kooo den ba mooo... Rullstol rullstol heeela dan... Du har ett hjärta av guld och har alltid stöttat mig för när skiten var som svårast var det du som trösta mig.. . du är det bästa som har hääänt mig och som kommer att hända miiiig. Jag sjöng högt här någonstans. Och så den bästa. Do you wanna fuck? Yes I wanna do, I wanna put my d in you.... och vid det laget gapskrattade jag så högt att jag var tvungen skriva till min barndomsbästis och fråga om hon mindes den.

Haaaaaha. Döroligt. Tänk att det redan har gått sex sju åtta år sedan dess. Förstå hur många år. Förstå hur gammal jag är. Förstå hur gammal jag känner mig och hur hemskt det är att vara så här gammal. Min syster fyller för tusan snart sjutton och hon lyssnar inte på sånt här ens någonsin.

Nu måste jag fortsätta titta på dessa innan jag tar bussen. Måste glömma att jag är så gammal. 

Hahahaha. Haaaahaha. Jag ligger på soffan och tar mig inte upp. Dra mig sakta baklänges (helst inte nerför en trappa fyra gånger varav en ganska snabb då syskonkärleken var oerhörd för tillfället) vad träningsvärk jag haaaar. Överallt. Och det är så himla skönt. Alltså på ett sånt där dagen efter jag nuddade vid mitt mål-sätt som jag nästan inte trodde att jag skulle. Åh. Jag ligger i soffan och tar mig inte upp. Benen har emigrerat. Skickar vykort från Maldiverna.

Johan sitter bredvid i andra änden och spelar Skyrim för andra gången efter utgivningen för tre år sen. Då tillbringade vi elva dagar med spektaklet i en kall lägenhet med en luftmadrass och skrivbord som enda inredning förutom köksbordet haha. Åh så lycklig jag var. Åh så långt bort han befann sig. Åh vad jag älskade honom redan då.

Så jag ligger bara här. Funderar. Tänker. Slöser på Desperate Housewives. Somnar nog snart igen. Johan har den effekten på mig. Han är inte tröttsam, han är lugn. Trygg. Och snygg. Så jag ligger här och tittar på honom, tittar på teven, tittar ner i telefonen. Ibland behöver man inte göra en hel massa saker för att vara lycklig. Ibland räcker det.... bara såhär.

Jag är så glad och trött och lycklig. Förkylningen som har hängt efter mig hela veckan gjorde att löpturen igår blev en sex kilometers promenad med en ynka liten kilometers springande istället för tvärtom. Det förvånade mig att jag hade träningsvärk i morse. Men träningstightsen åkte på, vindjackan, dextrosol, hörlurarna och Runkeepern och så slängde jag upp håret i en tofs. Ett blått och ett brunt öga tittade tillbaka på mig i den stora hallspegeln. Sade åt mig att köra så det ryker. Eller okej det var Johan som sade det, men det var den känslan jag själv också hade - och jag hoppades på en hyfsad femkilometersrunda, och under den första kilometern hoppades jag på att klara åtminstone tre.

Och det gjorde jag. Jag klarade tre och jag klarade fem och jag klarade nio. Nio kilometer! Det kändes så himla bra efter sex (ehm) så jag fortsatte i samma, behagliga takt, den ursprungliga planen om förkylningen skulle ställa till det var att gå resterande tre, men tjurigare än så kunde jag väl ändå vara. Ingen andnöd. Ingen nästäppa. Bara jag, doften av skog och regn och låg, uptempomusik i lurarna och så Runkeeperkvinnan som berättade hur långt och snabbt jag sprungit. Jag vet att man inte ska tänka om, och kanske, men om jag hade slagit igång Runkeepern direkt så hade jag sprungit en mil. En hel, tiokilometers mil.

Milen är mitt träningsmål under 2014. Milen under en timme. Jag hade klarat en mil på en timme idag om jag hade fortsatt, och bara tanken gör mig både lyrisk och löjligt jättejätteglad. Om inte blodsockret sjönk ner till gränsen av vad en idrottande diabetestjej klarar av innan hon måste äta igen. Om inte det varit så fasligt mycket ombyggnationer av gångbanan med stängsel och omdirigeringar och snäva kurvor och hala plywoodskivor att snubbla över så att jag tappade fart och ork.

Jag kommer att ha ett par smärtsamma stockar till spiror imorgon. De kommer båda att ha emigrerat till ett annat land vid det laget, någonstans långt borta där de kan ligga vid stranden i en solstol och läsa böcker under parasollet under de dagar det tar innan träningsvärken lättat, och jag som åker buss eller promenerar till jobbet och kniper ihop tänderna och upprepar "bara en kilometer till, bara en kilometer till" högt för mig själv och undra hur fasen jag ska klara av backen.

Fråga mig inte hur jag ska kunna gå på toaletten eller sätta mig ner eller gå uppför barnfamiljens välvda trappa imorgon. Jag vet inte, och jag tänker inte bry mig om det, för jag är så glad, så trött, så lycklig över min löptur att ingenting av det spelar någon roll. Jag klarade det. Jag nuddade vid mitt träningsmål. Jag kände det under mina fingrar. Och den känslan tänker jag hålla fast vid länge, länge. En dag kommer jag klara det. Milen under en timme. Iiiiiih. 

 
Taggar: #träning #hälsa #motivation #träningsrunda #löpträning #kondition #rönninge #rönningesjön #trail #träningsmål #mål #2014 #milen #diabetes #träning #idrott #stockholm #natur

Gud vilken envis förkylning. Planerna om att ge sig ut på en väldigt, väldigt efterlängtat löptur får läggas på hyllan en eller ett par dagar, åtminstone tills jag kan andas obehindrat. Astma plus förkylning och ansträngd andning, njaaa... Inte idag. Och med cykeln som har punktering (en tjugoettåring som inte förstår sig på teknik över huudtaget och en skrattande, stolt sexåring som bara mååååste få hjälpa till - snääälla) kändes det ännu mer trist då elljusspåren ligger ett par kilometer bort. 

Då är det lättare och bättre att ta Normandy till hjälp tycker jag. Mycket roligare också. Inte roligare än löpning, men roligare än att dö i andnöd efter tre komma fyra kilometer. Okej det var ett dåligt skämt. Jag kan inga bra skämt idag. Men dessa tre spel är bland de bästa jag någonsin spelat. Bland de bästa jag någonsin kommer spela. Känslan, historien, karaktärerna, de lägger sig som en hinna runt min benmärg och bara... fastnar där för alltid. 

Jag är såld. Jag är så himla såld på de här spelen. Så såld att mina ögon förvandlas till blanka små sjöar när slutet kommer och alla ens handlingar, alla val man gjort, läggs framför en för att dissekeras, benas, gås igenom, och man får ett antal nya, slutgiltiga val att göra, val som kommer är biljoner gånger större än de svåraste min karaktär någonsin tagit. Och det svider i hjärtat på riktigt. Det gör det. Det gjorde det. Det gör det fortfarande så fort jag tänker på det. 

Maaaah. Jag kan titta på det här hur många gånger som helst. Alltså det är så fantastiskt. Det är Max Payne 2-genialiskt. Det är  Skyrim-brilliant. Det är... det är Mass Effect. Jag menar, titta bara. Lyssna bara. Och det kommer att nästla sig in i själen som allting annat vackert här i livet som fastnar i hjärtat. 

Benen, kroppen och sinnet känns lika grådaskiga som de tunga regnmolnen. Ingenting är kul. Jag åkte - ja, åkte, trots att bussturen tar tre och en halv minut - in till Täby Centrum för lite fönstershopping trots att jag inte var sugen. Jag hade mycket hellre velat ligga kvar i sängen, dit jag återvände när jag kom hem från morgonens jobb, och fortsätta läsa på den nya boken. Två och en halv timme senare, efter att ha provat ungefär halva H&M i jakt på "någonting fint" åkte jag hem igen. Påslös. Nästintill påslös, i alla fall.

Sen såg jag att Åsa Romsom har blivit vice statsminister. Då blev jag genast lite gladare. Jag blev inte glad för att hon blev vice statsminister, utan för att jag då gott och väl kunde njuta av min bussresa fram och tillbaka och min Aloe Vera-dryck från Sydkorea, den dryck som tidigare gett mig ont i magen vid vissheten att den inte är det minsta miljövänlig. För Åsa skulle ha hatat det.

Och sen tänkte jag att snälla Sverige, skjut inte statsministern. Vad ni än gör, så skjut. Inte. Statsministern.

Skjuter ni statsministern så tänker jag emigrera. "Jag är ingen vit, heterosexuell man, jag är en människa" och "vi måste få bort det manliga försprånget i världen", citat från Åsa. Jag emigrerar vid minsta försök att kidnappa Lövet och jag menar det. Hon är galen. Det är vad jag har att säga om det hela. Hjälp. Tänk om HON kidnappar honom? Kanske att jag skulle boka en enkelbiljett till ett varmt, annat land, bara för säkerhets skull. 

Men någonting som är kul är att Sven-Erik Bucht, Haparandas kommunalråd, blev landsbygdsminister. Vad nu det är för något. Jag bryr mig inte om titeln, men att Norrbotten får en stor röst över hela den blå huvudstaden och äntligen får höra lite om vad vi bönder tycker, tycker jag är jättebra. Heja Norrbotten. Mer palt till folket. Förutom till Åsa, för hon skulle rynka på näsan och ropa "ursäkta" och se på kocken sådär vad-var-det-jag-sade?-aktigt.

"Vem har lagat maten?" skulle hon fråga.

"Ja, det är Susanne, vår kock, hon är jätteduktig och vi alla tycker så..."
"Jaså, en kvinna. Inser ni hur antifeministiska ni är? Hur trångsynta och gammalmodiga ni är? Skickar kvinnorna in i köket, "där de hör hemma", eller hur, medan männen får stå ute i hallen i kostym och välkomna gästerna? Det är inte ett sånt Sverige jag vill ha. Jag är kränkt. Riktigt kränkt. Ni kan ta er palt och slänga den. Jag äcklas av den." osv.

Ja men om Roger hade gjort palten hade det kanske bara blivit skit av alltihop för män har för stora händer för att göra palt, dah. Det är ett uråldrigt knep. Det vet alla. Små händer gör godare paltar. 

Jag.... stänger... mina... öron nu. Aftonbladet söndermanglar Oppositionen totalt, sågar vartenda ord de säger. Jag orkar inte med det heller. Orkar inte. Vill inte. Vill inte lyssna.

När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst

Eftersom att det stod på Nyhetsmorgon att "Person i Stockholm ej Ebolasmittad" så antar jag att jag nu har övervunnit det värsta. Dag sju av nio, så lagom till helgen har jag tänkt att bege mig ut i löparspåren igen. Tror kroppen behövde lite vila. 

Jag tänker så mycket när jag är sjuk. Var är vi på väg, vad är meningen med allt vi gör - inte sådär djupt och grundligt som att jag vore mentalstörd, fast lite störd är man ju när man har feber och tankarna får löpa fritt, men sådär så man ligger och tänker och relaterar på och till allt man läser och allt man känner. Det kanske inte bara hör ihop med febern. Det kanske är en tjugoårskris i efterskott eftersom att jag aldrig direkt hade någon, bara när jag fyllde arton och tyckte det var gudars så hemskt. 

Jag tänkte i alla fall på det jag alltid tänker på. Inte alltid. Men ofta. Ibland. Rätt ofta. I alla fall. Jag tror jag har en decimal eller två av feber kvar i kroppen, men låt gå. 

Jag har vetat i många veckor att Blondinbella varit med barn. Men nu när hon gick ut med det, så kände jag bara hur magen maldes ihop till ett litet skrumpnat avundsjukt pappersark. Hon kommer att föda en flicka. (Jag är först med att säga det!) Och jag är så avundsjuk. Tycka vad man tycker om den människan, men ibland river det bara i mig av längtan. Som nu. Det har gjort det ett bra tag nu. Förra gången gick det över, men inte nu. Jag vill det. Jag vill det så gärna.

Jag vet inte varför. Jag kan inte förklara det. Jag bara... läser massa gravidbloggar och tycker gravidmagar är så fantastiskt. Jag har kräkfobi och skulle hata att spy varje dag i tolv veckor, men jag antar att det skulle gå över, att man vänjer sig, precis som med skit-diabetesen. Barnet kommer göra detsamma. Barnet kommer bajsa ner sig. Snälla, fortsätt tänk så här så kanske det går över. Inte här, inte nu. Haha. Det är vad jag tänkt på den senaste veckan. Månaden. Månaderna. 

Jag säger ju att jag måste ha lite feber kvar i kroppen. Men tanken på en liten bebiskopia av Johan och mig, det bästa av oss båda, alla våra egenskaper, tillsammans, sammanförda till den lilla klutten... alltså mitt hjärta smäller av av kärlek. Jag vet ingenting om nyfödda bebisar. I alla fall inte mycket. Jag vet inte vilka papper som ska fyllas i. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ingenting. Jag vet bara att den där känslan inuti mig dunkar och slår. 

Jag vet bara att jag vill ha det med honom. En bebis. Han och jag. En kopia av oss båda. Vår kärlek som skapar en ny liten människa. Gud jag ska sluta nu. Sluta tänka på det. Hej oktober. Välkommen.

[Ur Arkivet:2014]

ett fallande löv i vindens fång

sen ekot av döende fågelsång

snart är det is över hav och sjö

allting göms under täcke av snö

allting är stilla, ingenting hörs

förrän till våren, någonting rörs

en vårstorm färgar världen så vit

men livet har äntligen återvänt hit

sju blommor ifrån gård och äng

under kudden i en säng

nyfikna ögon, blåa som vatten

rusande hjärtslag i den dunkla natten

ett fallande löv i vindens fång

sen ekot av döende fågelsång

snart är det is över hav och sjö

allting göms under täcke av snö

allting är stilla, ingenting hörs

förrän till våren, någonting rörs

Så liten och bräcklig ligger han där

vår son är äntligen här

♥

 [Jennie:2014]