Att det är härligt med en liten barnakropp som ställer sig tätt intill och viskar "Kan du lyfta upp mig?" och sedan det där gigantiska leendet när jag gör som han ber mig om, och så lutar han sig lite tillbaka med händerna vilande på mina axlar och skrattar sitt tysta, hackiga skratt där inga ord kommer ut, och flämtar: "Du är min ponny!"

Ja, älskade, underbara lilleman, jag är din ponny. Jag kan vara din ponny. Jag kan vara en groda, om dina blågrå små ögon tindrar som stjärnhimlen och ditt mjölktandsleende ber mig. Jag kan vara din apa, om du vill, jag kan bära dig när dina ben hoppar och vibrerar av en plötslig längtan att inte längre vidröra marken du står på.

Jag hade semester från jobbet förra veckan när föräldrarna var i Karibien och mormor och morfadern tog hand om "mina" barn, och när jag gick tillbaka till familjen i måndags så flög båda barnen nerför trappan för att krama om mig. Det satte sig i hjärtat. Sedan var de så glada. Det var som att vända på ett mynt man ännu inte sett baksidan av - klart de har varit glada tidigare, skrattat jättemycket åt och med mig, men den här veckan, det var något annorlunda. '

Äldsta barnet som vill rita och busa och kittlas. Vi kan sitta i en halvtimme och prata om allting, hon är nyfiken, käck, härlig och så glad - oftast i alla fall, sådär som alla åttaåringar är. Yngsta barnet som lägger sina små armar om min hals när jag lyfter upp honom och som frågar, "Jennie, när du ätit klart, kan jag få sitta i din famn och äta min mat då?"

Och jag har inte hjärta att säga nej. Jag säger åt honom när hans lekar blir alldeles för våldsamma och han trampar av mig revbenen eller drar mitt huvud i fel vinkel, han är busig den där, men när han kommer och är sådär himla hjärtekrossande söt så varför ska jag? Varför ska han inte få närhet av den enda vuxna människan i hushållet han faktiskt träffar mest under veckorna medan föräldrarna jobbar? Det är ju därför jag är där. För att finnas för dem, för att hjälpa både dem och föräldrarna med att se efter de två barnen.

Den här veckan har vi kommit ännu närmare varandra. Det märker jag. Det ser jag. Och jag njuter till fullo av varje dag jag får vara med dem. Veckan som gick var skön och välbehövlig, men att få återse dem var nästan ännu bättre. Jag har varit stressad över något jag inte vet, vilket har resulterat i sömnsvårigheter, men just nu, just här, idag, känner jag mig så lycklig. Så avkopplad. Johan kom precis in genom dörren också, min fina, underbara man. 

Jag tänkte idag på den där första sommaren när allting började. Hur allting började. Att vi vågade tömma våra hjärtan i handen på den andra, att vi vågade gå ihop till en enda inför hans flytt ner till Mariannelund trots att det skulle bli jobbigt och svårt och dyrt. Hur starka vi var och hur starka vi blivit. Och här sitter vi nu. Tillsammans. Vilken resa vi har gjort. Jag ångrar ingenting, inte ett dugg. Och jag hoppas, med all mitt hjärta och kärlek, att jag får somna bredvid honom i många, många år till.

Medan politikerna sticker huvudet i sanden eller gnällande vägrar ta itu med problemet, eller vad än de nu håller på med, jag vet inte och jag tänker inte ta reda på det, sitter jag i soffan efter en härlig dag på jobbet och tittar på... bröllopsklänningar. Jag är inte det minsta brydd om politik, eller rättare sagt, jag orkar inte bry mig. Så. Brudklänningar. Jag (observera jaget) har sagt ett tag nu att vi ska gifta oss under hösten 2015, innan Johan fyller trettio i juni året därpå. Men då ändrade jag mig lite här om dagen och sade att "du kan få välja mellan bröllop och bebis innan du är trettio, så har du lite valmöjligheter."

Jag menar, att gifta sig när man är tjugotre och/eller få en bebis just efter eller ja, runt tjugotre tjugofyra, det är helt okej tycker jag. Haha. I alla fall. Brudklänningar. Jag har en mapp på datorn som heter "Husinspiration" och en annan som heter "Bröllopsinspiration" där jag lägger in frisyrer, ringar, snygga klänningar och snygga hus och miljöer, interiörfotografier, planritningar med mera. Sådär strukturerad som jag önskar att jag ibland vore istället för att gräva sig igenom centimetertjocka lager av tidningar och diverse föremål i jakt på en enda räkning, för Telia-räkningen är i en annan hög och kreditkortsräkningen under soffan. På ett ungefär. Hehe.....

Jag vill inte ha ett flådigt bröllop.

Jag vill gifta mig utomhus, gärna vid en sjö eller ett hav, och vår närmsta släkt och några vänner ska finnas bland oss. Eller ett litet, intimt bröllop strax innan eller efter jul. Det ska vara en glad dag, inte en stressad dag för att jag kvällen innan insåg att tärnornas blommor inte matchar med deras skor. Smörgåstårta och marsipantårta (uäk). Eller något lättare tilltugg. Och champagne. Jag älskar smörgåstårta. Funkar det med champagne? Jag vet att det finns en sort som heter Oh, So Jennie, som även är alkoholfri, yey! Det är i alla fall det absolut BÄSTA jag vet på denna jord. Alltså smörgåstårta, inte findricka... Det behöver inte vara komplicerat. Det ska vara elegant, vackert och lättsamt. Och litet! Det är mitt drömbröllop.

Klänningar då? Det bästa av allt... Jag har hittat några riktigt, riktigt snygga i den stil jag skulle vilja ha, alltifrån tusen kronor och upp till tio (tusen), nedan. Jag vill ha en klänning med korsett, lite rysch pysch utan att se ut som en gräddbakelse, strass, hjärtformad urringning och ball eller mermaid-shape. Så. Nu vet vi det. Bara att börja planera. Haaaaaha..... Eller så väntar vi lite. Han fyller faktiskt inte trettio år än på... ett och ett halvt år.

Gud vad jag är töntig. Jag är som en hoppig liten tjej som låtsas vara vuxen. Att gifta sig. Gud vad stort det är och låter. Men klänningarna är i alla fall vackra. Och drömmar får man ha. Jag har ju hittat mannen jag vill leva med... så då kommer dem på köpet, antar jag, alla fantastiska drömmar om nu, då och senare. ♥

Taggar: #bröllop #bröllopsklänning #brudklänning #födelsedag #inspiration #bröllopsinspiration #sottero #maggiesottero #barn #bebis #drömmar 

Det är så härligt med December. Hela ordet är bara så mysigt. Ja, jag vet att det är grått och råkallt ute och att fingrarna som håller om remmen till väskan fryser så fort man går ut, att gallerian fylls av stressade människor som kivas och trängs fram till Åhléns för att köpa sig julklappar till sina barn som ändå aldrig blir nöjda. Det jag menar är all den här förväntan. Det är som att man äntligen kan släppa ut magen och dra på sig mjukisbyxorna och raggsockarna och att det är okej att sjunga julsånger hemma för sig själv trots att man har sån himla dålig sångröst.

Det är okej att äta en lussebulle nu och då och att dricka en lightvariant på julmust och sockerfri glögg där man sitter i soffan med adventsljuset tänt och julstjärnan i fönstret och alla ljusstakar under och bredvid och i samtliga tre fönster som är i hushållets ägo. Det är okej att gå runt och småle och inte göra någonting, inte bry sig om att tvätthögen ökar i omfång eller att inte dricka koffeinte på kvällarna. 

Det är nästan som att vara gravid. Man längtar, önskar, hoppas, ser framemot den där dagen. Min graviditet är kortare än normalt, tjugosex dagar bara om man räknar från den dagen vi tände det första ljuset. Men det är förberedelserna som är själva målet, för man vet vad man får - ett barn, eller i det här fallet, julafton. Julshopping i en sömnig småstad. Renar med bjällror runt halsen, julgranar och ljus i mängder och att köpa och att slå in julklappar i varierande storlekar och sedan att lägga dem under granen. 

Det är så mysigt att tillhöra någon. Att dela allt det med någon annan. Hos oss har julafton alltid varit årets dag. Vi har samlas, våran lilla, lilla släkt med åtta-tio personer på jul och det har varit så rofyllt och underbart och fint, både julaftonsmorgon, när man vet att this is it, sedan förväntan under dagen, duschen, håruppsättningen, sminket, skrattet, glädjen, och så iväg genom plöjande snöstormar, långsamt dalande snö eller stjärnklar trettiotvåminuskvällar. På senare år har släkten utvidgats, förståeligt nog, eller krymt, beroende på hur man ser det. Vi har tappat några men andra har också kommit till oss.

Och efter de där snöstormarna, minuterna genom den stjärnklara kvällen, för att få höra skrattet och glädjen och maten i någons annans hus. Påsarna med julklappar. Den långsamma musiken och så julmusten igen, lussebullarna, rödbetssalladen, prinskorven. 

Alltså, åh. Bara åh. 

... Man får faktiskt också en större mage så det är inte sååå långt ifrån en graviditet. Det är sant. Det brukar jag få i alla fall. Och nu när jag inte får träna på ett tag så lär den bli ännu mer större. Men det gör ingenting. Det är ju december. Lite kärlekshull efter all förväntan och julmat tycker jag bara är att välkomna. Det är faktiskt bara jul en gång om året.

Att få beskedet om att övernatta under kontrollerade former (det vill säga ännu mindre sömn än jag från början önskade) gjorde mörkret lite bättre. Pappret med rutinfrågorna fick mig att flabba okontrollerat halv sex på morgonen, helt urlakad efter nattens brist på sömn och felaktiga syrans effekt på kroppen. Från att ha känt mig döende i sex timmar var jag nästan i ett utomkroppsligt tillstånd här.

Frånsett de normala frågorna om mitt tillfälliga mående på en skala ett till tio så fanns det en salig blandning av sånt riktat till nittioåringar. Är du i behov av hemhjälp? Använder du löständer? Beskriv dina avföringsvanor. HAHA whaaaat? (Jag skakade av skratt här). Vad väger du? 50 - ibland, och skrattet bara bubblade i mig. Johan var så himla trött så han tyckte inte det var lika kul som jag...

Ett ketonvärde på 0.8, saltlösning i dropp och en puss hejdå och jag var redo för att sova. Jag var så hungrig och trött att jag knappt kunde fokusera på någonting annat än att kontrollera mina skrattanfall. "Läkaren kommer och titta till er vid sju, det är rutinerna här", sade sköterskan innan han gick. Min trötthet översteg till en helt ny nivå här alltså, vi kommer bli riktiga superföräldrar när den dagen kommer så länge som vi var vakna. Allt är kul klockan fem på morgonen. Grannen som snarkade och stönade högt och jag fick knipa igen käften för att inte gapflabba ännu mer. Jösses.

Och nu är jag hemma. Kroppen är sliten och den dyngsverkande insulinmängden högre än vanligt, men jag mår mycket bättre. Anledningen till att jag blev sådär dålig var för att jag tränade med en infektion i kroppen och råkade missa frukosten dagen därpå, när kroppen var i skrikande behov av näring efter långkörarpasset (jag fastnade framför Mass Effect okej...). Simple as that, stupid as fuck. Jag kände mig frisk men sänkan var hög nu och förmodligen även i förrgår under mitt långa cykelpass och jag kan bara skylla på min egen dumhet för att jag trodde att jag var frisk nog för att köra ett högintensivt pass....

Men jag hade tur. Nu drabbades jag "bara" av en syraförgiftning, tänk om det vore en hjärtmuskelinflammation eller något ännu värre? Träna med måtta och så länge man är frisk, känner man sig krasslig ska man stanna hemma. Det borde jag ju förstås ha tagit lärdom av redan då. Men men. Nu är det som det är. Dumt och pinsamt är det förstås, men nu är det förhoppningsvis färdigt med kroppshaveriet. Hemma är jag i alla fall, och här tänker jag stanna. Och äta mozzarellabiffar och kokt potatis och morötter bara för att jag vill, följt av the Hobbit 2 - Extended när Johan kommer hem från gymmet. Han är en ängel. Han är min ängel.

Taggar: #diabetes #diabetestypett #ketos #ketoner #ketoacidos #hba1c #danderyd #hälsa #träning #visdom #dumhet #stockholm #lchf #lågkolhydratskost 

Klockan är mitt i natten någonstans mellan midnatt och vargtimmen. Jag får inte somna, för om jag somnar kanske jag inte vaknar igen. Jag har aldrig tänkt på det förut. Tänkt på att diabetes är dödligt. Kroniskt. Att den finns där, dag som natt, dygnet runt, och bevakar, och iakttar.

Jag är så himla trött. Det är som en vägg framför mig. Jag vill inte somna. Jag vill sova, men jag vill inte somna.

Idag hände nåt som aldrig hänt mig förr. Mitt ketonvärde låg på 1.6 Normalt är 0.1-0.4 Ungefär. Mitt var på 1.6 när jag lades in strax före tolv och prover togs för att fastställa ph-värdet som gjorde att jag mådde pyton.

Nu är det 2.4 och jag har en pågående syraförgiftning som plöjer genom min kropp, som får hela mig att gå på sparlåga. Migrän, ont i magen, illamående och ett rum som snurrar trots att jag ligger stilla och stirrar ner i min telefon.

Och jag är rädd. Det ringdes telefonsamtal mellan läkare på olika avdelningar för att ingen visste varför. Hur kan ett ketonvärde hos en diabetiker ligga på 2.4 när blodsockervärdet är normalt, och ändå vara syrapåverkat? Hur sänker man ett ketonvärde när blodsockret redan är så lågt det bör vara? Hur låter man bli att vara rädd när man ligger med dropp på ett sjukhus och väntar på att någon ska veta nåt?

Johan börjar jobba om fem timmar. Och ändå sitter han här. Han har snart varit vaken i 24 timmar. Min kärlek för honom är så stor, så total, det dåliga samvetet gnager.

Jag vill inte vara här. Jag vill inte ha diabetes. Jag vill inte vara hungrig och trött och yr och migränig, vill inte klistra mig framför en ljus telefonskärm bara för att inte somna.... Vill ligga hemma i min säng i ett liv utan sprutor i ett hem som inte luktar sjukhus.

Vill. Vill inte. Perspektiv. Rätt eller fel. Höger eller vänster. Jag är så trött så ögonen går i kors. Jag som precis tänkte lägga mig igår kväll när tanken slog mig att kolla sockervärdet. Det var 7.8, helt okej före en natts sömn, men ändå kollade jag ketonerna också. För att jag mådde så konstigt. Ångest fast ihållande illamående.

Och det var tur. Om jag inte gjort det... om jag inte kollat... Jag vill inte ens tänka på det. Bara blunda. Sova. Äta. Leva.

/// Trött, hungrig, nattlig filosof med bautahuvud som dunkar och dunkar och tankar som aldrig tar fikapaus. Jag ska kämpa mig igenom detta. Kämpa kämpa kämpa. Jag ska banne mig vinna över det här också.

Det kan tänkas att jag precis överkom chocken och ilskan och irritationen över att Jamie Dornan och Dakota Johnsson spelar huvudrollerna en av mina favoritböcker, fast som film. Det kan mycket väl hända att jag blev väldigt mycket glad igen, att jag kved till där jag satt i soffan efter gymmet och utbrast HOLY MACARONY fastän jag är ensam hemma, att det inte längre gör någonting att mes-Dornan fick rollen. Fast det gjorde jag inte. Inte högt i alla fall. Men inombords. HOLY HELL OCH JESUS HÄSTAR. Detta är det bästa med hela veckans teknik och film och spelnyheter (med Jurassic World som stark tvåa). Detta är det bästa med hela Mass Effect. Detta, just detta. 

Mums.

För att understryka fakta: Detta är alltså The Kaidan Alenko. Jag har varit lite småkär i honom under hela spelserien, sådär som man kan bli ibland i en stark karaktär som berör på ett sätt man inte riktigt själv förstår. Typ Max Payne och Jason Momoa/Khal Drogo, ni vet. Och så lever han på riktigt! Jamie Dornan kan spela mespropp, det gör ingenting, jag går på de tyngre grejerna och räddar en hel galax tillsammans med denna Biotic istället. Lite tuffare, lite bättre. Lite snyggare också, om jag får be. This is why jag nu sätter mig och fortsätter med hela alltet. Igen.

Träningsvärken är total även om jag körde försiktigt igår. Utfall och benböj i mängder med kettlebells för att mjuka upp lederna ordentligt och nog tog det allt. Följde upp med en lång och härlig bastu och sedan gjorde Johan middag. Nu sitter jag i soffan i morgonrocken trots att klockan är nästan elva, lyssnar på podcast och tänkte ta en lång promenad när kroppen har vaknat till ordentligt. Värvet har gjort en lång intervju med Charlotte Perelli och jag har ju aldrig fastnat för den människan så jag kanske omvärderar mig efter detta. 

Jag har ju så himla svårt för självgoda personer som bara tänker på sig själva och som inte tar råd av någon men som gärna ska ge alla andra råd. Blondinbella är lite sådan även om jag gillar henne mer nu efter hennes intervju i samma Värvet. Men det är lite av en Stockholmsk sak att göra så, att bara sköta sig själv och skita i andra. Jag menar, bara en sån sak som att vänta på bussen - det gör man i jämna rader, en och en halv meter mellan, och alla begravda i sina telefoner för att absolut inte råkas se någon som råkas säga hej. 

The Real Housewives är ju samma skit där och jag får ont i magen när jag råkar se på det. Ibland står teven på utan att någon tittar och ibland så råkar det hamna på den kanalen. Klart jag har sett något avsnitt, men det handlar om samma sak i varje varje varje sånt så de blir bara mer magvärk efteråt. Yta. Bara en massa yta. Hemskt. Hemskt. Jämföra rikedomar. Jämföra Botox-läkare. Dricka vin till frukost, lunch, mellanmål, middag och så hela kvällen också, så man går alltid runt och är småfull i strassklänningar och blänkande hår.

Vem bryr sig om den lösa hunden som slitit sig från sin elvaåriga ägare och springer förbi ens hus medan elvaåringen står och gråter hysteriskt? Vem bryr sig om en förbipasserande får punktering? Vem bryr sig om någonting annat än det som händer två centimeter innanför ens näsa? Vem bryr sig om kärlek när man gift sig för pengarna?

Kärlek eller pengar. Rikedom eller lycka. Det finns inget mellanting. De målar upp en fasad som är så perfekt. De kanske tror att det är så också. Jag har pengar, alltså är jag lycklig. Det kanske blir så. Man kanske blir så i USA. I storstäderna.

Och i Stockholm. Jag skulle aldrig köa i fem timmar för att köpa den senaste IPhonen. Men jag är ju en lantis. Jag är inte enkel, men jag är lätt att tycka om, jag gillar att arbeta, jag tar i om det behövs. Jag bjuder på mig själv, frågar, undrar, hur mår du? Kan jag göra någonting? Jag är ärlig. Jag skulle också bli lycklig av mycket pengar. Men jag tror inte att jag skulle bli knäpp för det. Sluta bry mig. Jag är inte sån. Jag är inte perfekt, det ska gud veta, men jag bryr mig om mina medmänniskor, och det vet jag att jag skulle göra även om jag blev stormrik. 

Haaaa... Stormrik. Det kan man ju drömma om. Den dagen alltså. Den dagen. 

Och nu har jag lyssnat i tjugo minuter och jag tror jag håller kvar i mitt gamla tankesätt om Charlotte Perelli. Hon verkar inte ödmjuk. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har inga förebilder. Jag pratar på rikssvenska. Det gör du inte alls, du pratar med rungande R. Och det är okej. Det är okej. Det är skillnad mellan självförtroende och dryghet. Stor skillnad. Tunn linje. Svag linje. Men har man arbetat hela livet kanske man inte behöver tacka någon eller vara ödmjuk längre. Och man kan hoppa över den linjen hur mycket man vill bara för att man kan. Det är ju ingen som tar ens pengar om man fastnar i dryghetsspåret, och det är väl en trygghet i sig.

Idag satt jag hos hårfrisörskan i tre timmar. Tänkte klippa mig, sen frågade hon om färg och jag sade ja tack, det kan vi väl göra, för en gångs skull. Inte visste jag att det skilde tusen kronor mellan "toning" och "färg" och fick en smärre - större - gigantisk - chock när hon sade vad det slutligen kostade framme vid kassan när det redan var för sent. Massa mycket dyrare än sist. Alltså fruktansvärt mycket dyrare. Fan fan fan. Nå.... vad gör en tom plånbok när man är jättesnygg i håret? Förutom hål i magen och fotbollsstora ögon... På riktigt... Det var fan inte kul.

Sen hann jag bli låg också under de tre timmarna, så jag skyndade till ICA, köpte en paj, sprang till bussen, missade bussen, klev på Roslagsbanan och tänkte precis när jag satt mig att mit SL-kort är tomt. Blankt. Noll kronor. Det finns inte ett öre där att använda, för jag skulle ju fylla på den när jag kom fram till Täby Centrum. Tanken på att jag skulle få betala 1 500 kronor för en resa på fyrahundra meter gjorde att jag ville kräkas. Jag oooorkar inte. 

Usch och fy. Jag är fortfarande hes men nog tusan tänker jag träna idag. Lite grann. Sådär lagom. Min ilska är så stor nu så jag skulle kunna kasta en ko genom fönstret.

Eller som fint folk säger: Jag håller mig från skratt.

Irriterad. Frustrerad. Två kor för vardera känsla. That's me. That's my Monday. Och dagen som började så himla bra. Åh. Jäkla skit. Nåja, jag sväljer allt det här nu och ser mig i spegeln igen. Jag är jättesnygg. I alla fall mitt hår. Jag är jättenöjd med det. Bara att det där hålet i min plånbok, eller i det här fallet, på mitt bankkort, gör mig illamående.

Jag ska visa sen hur det blev.  Men det är fasiken inte en frisyr värt två-jävla-tusen-helvetes-kronor. Hädanefter tänker jag klippa mig själv och färga håret själv. Alltid. Om jag inte blir rik förstås. Men för att bli rik måste man köpa en trisslott och jag har inte ens pengar nu att betala en ICA Basic-festis. Typ.