Det är vår ute, och det gamla rensas ut och ersätts av nytt liv som kan få blomstra istället. Jag tror själen och hjärnan ibland är i behov av samma sak. Att få ventilera, även om ingenting är logiskt och ilskan lägger en slags skärpa över alla ord som sägs och som fyller hela kroppen med adrenalin. När adrenalinet försvinner tar den med sig allt det som var gammalt och trasigt och inte längre spelar någon roll, så att även kroppen kan få ta del av vårens pånyttfödelse.

Jag önskar bara att den kunde ta med allt det dåliga samvetet också. Våren har inget dåligt samvete. Det som var trasigt och gammalt, det var trasigt och gammalt och nu är det ersatt med någonting bättre och friskare. Men jag har haft dåligt samvete över saker och ting i hela mitt liv och jag har alltid varit bra på att snacka och jag tror att det gör saken mycket värre. Alla ord som kommer ut ersätts med ett uns av dåligt samvete och sen rasar en hel flod inombords och man tänker att varför i hela helvete sade jag sådär när det var något helt annat jag egentligen menade. När jag inte säger det rakt ut utan lindar in det i massor av gamla och trasiga saker som ingen av oss förstår eller blir klokare utav. 

Vad jag hade gjort för att spola tillbaka tiden. Ta tillbaka tårarna till det ögonblicket när han kramade om mig i soffan, innan jag börjat med vårstädningen jag då kände vad nödvändig. Se hans leende sådär fint och vackert lysa upp hela rummet. Jag hade bara behövt säga "jag vill bara att du lever ditt liv just nu även under tiden du strävar mot din dröm", bara det, den meningen, och bara behövt dammtorka litegrann, polerat upp de gamla och dammiga sakerna långt där inne så att de åter glänste igen. Men nej, istället lades ord på ord och vårstädningen med ommöbleringen blev till ett faktum jag är oändligt ledsen för nu i efterhand.

Han har gett mig den skönaste fåtöljen som går att få, stoppad med alla underbara minnen vi har tillsammans. Han har gett mig ett helt hem, omsorgsfullt målat med sakerna vi har sagt till varandra, alla flamsiga stunder där vi har skrattat tills vi har brutit ihop av tårar. Under fyra år har han varit det vackraste, det bästa, det underbaraste jag vet, och han har aldrig svikit mig, alltid lyft upp mig högt ovan molnen. Så varför den plötsliga vårstädningen utanför det lilla huset dök upp mitt i allt vet jag inte, och det dåliga samvetet river och sliter och jag är så ledsen trots att det är okej, nu, sådär när stormen bedarrat och hans hand mot ens kind är det skönaste som finns. Men alla gör så. Det behövs nog ibland, för att något nytt ska få chansen att ta vid där det gamla rensades ut. Kratta bort löven och se alla knoppar av outslagna blommor inunder som väntar på att få komma fram. 

Aldrig utan dig! ♥ 

För alltid. För evigt. Förlåt.

Taggar: #vår #vårstädning #sambo #minman #kärlek #lycka #metaforer #drömmar #resor #resa #berättelse #författare #känslor #vårkänslor #reflektion #älskling #föralltid #förevigt #nallepuh #citat #förlåt

* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!

Nu har jag sängbordet full av nya pocketböcker från biblioteket. Om det är något jag älskar så är det att ha massor av olästa böcker som bara väntar på mig och min stora dröm är att ha ett litet hus, radhus, lägenhet, som vi kallar bibliotek, studierum, kontor. Med hyllor från golv till tak full av gamla böcker jag både läst och inte läst, som tillhörde min mormor, släkt och vänner och så nya böcker som tillhör mig, oss. Gamla, nötta ryggar, böcker som blivit lästa så många gånger att sidorna är alldeles blanka, lena. 

Medan drömmarna lägger sig till ro där någonstans i bakhuvudet tar jag med mig den senaste boken ut i solen och sätter mig mot väggen och inandas våren. Solen skiner, träden har börjat knoppas och även om huvudet väger sexton ton och halsen värker av den nyligen anlända pollensäsongen så är det riktigt efterlängtat med vår och värme. Äntligen. :-)

Idag ska jag även söka studiebidrag för denna donna kommer att börja läsa ett par utvalda kurser om några veckor, så tar jag plötsligt både ett och två steg i riktningen mot de jobb jag skulle vilja ha oavsett om det gäller som kostrådgivare eller barnmorska. Så glad och så nöjd. Piteå Kommun har sina fördelar att vara skriven i, även om jag rycker till varje gång jag frågar om jag är därifrån - så ovant att numera säga sin folkbokföringsadress i en annan kommun man aldrig bott i..... Då var det lättare att associera min födelsestad med löjrom och alla visste var jag kom ifrån, Piteå verkar ligga någonstans mellan Stockholm och finska gränsen som ingen riktigt vet exakt var, haha. 

Nå, nu ska jag gå ut med mina böcker och fortsätta dricka massa ingefärste så lättar trycket i bihålorna lite. På fredag blir det äntligen återbesök till läkaren för att höra exakt vad som hände med knäet, jag längtar!

Två extremt frusna norrbottningar på the Iron Throne efter att ha köat i två timmar i snålblåst och vårjackor för att komma in på Game of Thrones Exhibition i Kungsan, men oj vad fantastiskt det var när vi väl kom in! Nu längtar man bara ännu mer efter den nya säsongen som startar om mindre än en månad.

En timmes läsning i solen och kinderna hettar sådär underbart. Vårkänslorna sprutar, fönstren står på vid gavel och hälften av storstädningen är gjord. Nu kurkade jag i soffan, antingen är det pollen som börjat husera (förmodligen, det var samma sak vid den här tiden ifjol) för jag har varit så himla trött de senaste dagarna. Jag kanske är gravid! Woho! Haha!

Nej jag skojar bara, för i så fall skulle superbebisen tagit sig igenom både Azalia och Natural Cycles och det hade nog chockat mig mer än den gången Johan kom hem med en dammsugare till mig. Jag grät av lycka då. Oj vad glad jag var. Jag trodde aldrig att jag skulle få en dammsugare av någon, någonsin.

Det var en jättebra present för övrigt - dammsugaren, inte bebisen, fast det hade också varit rätt kul med en sån. Någon gång.

Min present slash julklapp till Johan var en micro.

Jag gav honom ett rim och allt och det kom fram att det var en micro vi skulle få, men eftersom att de väger sjutton elefanter i kilon och lilla jag inte gör det så sade jag att det må hända vore så att han fick agera bärhjälp. Tanken som räknas, right? Då sade han att om det är en teknisk grej så skulle vi kunna vänts tills mellandagsrean, och då gjorde vi det. Men då hade jag redan försagt mig - jag ville ju själv ha en så jag blev lite för exhalterad och råkade säga vad det var. Oh well.

Sedan glömde jag bort det för ett par dagar och så kommer vi tillbaka till Stockholm och så har han redan beställt den. Han bar hem den själv också. Och betalade den själv. Hahaha. Varsågod god jul. En jättefin present, till dig från mig. Visst är jag snäll?

Jag tyckte det i alla fall. Tanken som räknas, eller hur? Ja och det var en bra tanke. Vi har kanske använt den tio gånger sedan jul för att vi alltid glömmer bort att vi har en micro och värmer på spisen istället. Hahahaha. Så orutinerat.

Nu ska jag vila en stund till och sedan fortsätta med städningen. Hur kan klockan vara fem redan?! Nå. Måste bara vila lite som sagt. Stänga mina brunögon. Hahahahaha.

Fattar ni?

Gud jösses vad humöret pendlar med de nya pillren innan kroppen vant om sig. Det går från glad till garva åt allt till arg till jättearg-kasta-flingsalt-på-Johan-arg och sedan ledsen och mitt i alla tårar så brister jag ut i ett gapskratt och kramar om honom sådär jättehårt och mysigt och..... så gråter jag ännu mer. Hahahaha. Ge mig två minuter och jag plöjer igenom alla dokumenterade känslor utan att blinka.

Johan är så fin, så fantastisk. Jag är så ledsen för att jag är upp och ner när han är lika underbar som alltid. Han bara sitter där och väntar ut stormarna eller håller om mig tills jag argat klart. Åh vad han förtjänar världens guld så fin som han är. Jag köpte honom en finsk bastuborste igår, ni vet en sån där grov lång borste man kliar sig på ryggen med? En sån. Och så blev han så glad så de blågrå ögonen började lysa.

Då gjorde det inget att jag hasat benet efter mig i femton kilometer på kryckor medan jag tog mig till rätt sorts affär, för jag skulle köpa den där FBB:n. Täby Centrum är gigantiskt och med tvåhundra butiker kan man förstå att det tar lite tid att komma till den längst bort men fram kom jag!

Knät gör mer ont för varje dag och det sliter och drar och bränner strax nedanför-bredvid knäskålen. Idag var värst. Skulle handla igår och lade kryckorna i vagnen men jag fick vända. Var ju tvungen att köpa någonting så jag tog två dextrosol och gick till kassan så jävla löjligt. En storbracka vagn för två paket dextro??? Okej. Visst. Så gör de väl i Norrland. Herregud.

Men idag handlade jag i alla fall och ligger nu i soffan dödens trött och med grr aaah abcde-resten av alfabetet-ont. Skäms nästan av hur kvällstrött jag är när jag ansträngt mig och knät halva dagen - någonting måste jag ju göra annars blir jag gaaaaalen - men vad gör man.

När allt detta är färdigt tänker jag sätta mig på cykeln och köra min egen TV-runda på tio mil. Öva lite först kanske men sen, absolut. Gud vad jag längtar. Det brinner i kroppen för att få arbeta, svettas, jobba. Var på gymmet igår och mina armar är som gelé nu hahaha. Vill inte tappa formen helt ju, fem veckor och man undrar ju var kondisen for... Och nu babblar jag. Allt för att inte somna. Johan spelar Diablo med sina kompisar. Hans röst är så het. Jamen den är det. Mums. Även om de... snackar bajs nu...... Moget.


Natti natti

Det är vår i luften, solen skiner, himlen är blå, min Instagram är fylld till bredden av som inspirerar mig både hälso-likt och via sättet att äta och tänka kring mat, mina favoritbloggare (ett par som har en blogg tillsammans) är gravida igen, sju månader efter att de fick sin första dotter. Och jag har precis genomfört min magnetröntgen och stoppat ner arschelet i soffan efter en "lång" promenad i samma härliga vårsol. Med kryckor går det visserligen inte så fort, men när allting känns så härligt efter en lång och seg vinter spelar det inte så stor roll att man är Fröken Snigel.

Nu är jag så ruskigt sugen på att slänga ut alla täcken och kuddar och filtar och soffkuddar på gräset och piska dem vårfina, öppna fönstren på vid gavel och släppa ut allt gammalt och få in allt det nya. Sätta upp vårgardiner i sovrummet (hur lätt är det med vårgardiner i ett brunt-vitt-beige-rostrött-vardagsrum? Ehum, exakt.) och bara.... klä mig i pastellfärger, måla naglarna ljusrosa och fara och cykla i flera mil. Typ.

Jag älskar våren. Jag älskar april, känslan av april. Inte för att det är april nu, det har knappt hunnit bli mars, men så här är det inte ens i maj där hemma och därför känns det bara som att benen spritter. Inte en snöflinga, massor av plusgrader... Ett jobb och en ny, fin vårkappa är vad jag önskar mig i present när det väl blir april, gärna i beige eller sådär ljust puderrosa. Och en weekendresa någonstans.

Iiiiiiiih. 

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Det här med att lyssna på magkänslan. 

Jag har sagt så många gånger att min magkänsla aldrig ljugit för mig, men trots det har jag bara blundat utan att tänka på det och gått rakt in i det som magen redan varnade om. Till exempel "ställ väckarklockan på tio minuter innan du brukar" och så gör jag inte det, av ren lathet, och väckarklockan ringer inte alls. Här om dagen inne i kvinnornas wc var en av dörrarna lediga. Öppna inte! riktigt skrek magen, min starkaste intuition någonsin. Välj en annan dörr! Så öppnar jag den ändå, trevande, och där inne sitter en tant som glömt låsa! Alltså! Jag ska aldrig mer strunta i dig magen! 

Samma i morse. Idag ska jag gå till gymmet sade jag. Magen nickade instämmande medan ögonen for ut genom fönstret. Men det är ju så fint väder... Kanske skulle jag fara ut och springa.... och så gjorde jag det.

Nej, jag skulle inte ha gjort det. 

När man sprungit i cirka tio minuter (såklart beroende på vilket håll man väljer haha) kommer man till en jättebrant uppförsbacke med en lika brant nerförsbacke efteråt. Det är barmark här i Stockholm förutom på vissa partier på stigar gömda under stora granar... Jag väjde för den värsta isen, tog språng uppför backen och såg att det var lika isigt på andra sidan. Lite mindre faktiskt. Så jag gick. Sakta neråt. Tog upp telefonen för att pausa Runkeepern och...

Sen låg jag på marken och VRÅLADE så det hördes i hela kommunen - och grannkommunen, för den delen.... Benen slogs undan, det högra knäet vek sig under mig och jag singlade ner över det vid sidan av isfläcken. Krasch. När det slutade svartna för ögonen tappade jag all känsel i hela högerbenet och tog mig inte upp och hela tiden gjorde det så jäkla ont så jag ville dö. Jaha. Två kilometer hemifrån. Hur i helvete ska jag göra nu då? Telefonen flög iväg längs efter hela fläcken och jag hade inte ens kunnat nå den om jag velat.

Tur det finns människor i denna värld. Tur det finns människor som är ute på promenad och som skyndar fram till den som ligger ner och kvider, som hjälper henne upp på benen och leder henne till bänken på krönet av backen och som frågar om det är något mer de kan göra, ska vi ringa nån? Puss puss och kram förtjänar ni. Och en bukett med tulpaner typ.

Och nu sitter jag här, sex timmar senare, med ett lindat knä och två kryckor lutade mot stolen i hallen, just hemkommen från ortopedakuten. Haha..... Maximal otur och maximal klumpighet resulterade i ett knä ur led (därav djungelvrålet) och användning av kryckor i tre veckor (!!!) Ett besök i mitten på mars för magnetröntgen, rehabiliteringshjälp, och kontroll av senor och ligament väntar, men före det - ingen löpträning och ingen spinning.... ååååååh.

Jag skulle ha gått till gymmet.

Jag skulle verkligen, verkligen ha gjort det.

// Jennie, som aldrig mer ska gå emot magkänslan och som fnissar åt sin egen klumpighet så här i efterhand.