Ännu en fantastisk halvledig helg har passerat, Johan jobbade till två både fredag och lördag och var ledig igår så vi har åkt land och rike kring - i alla fall stad och rike kring - och gått på en visning, suttit i solen och ätit pizza, åkt in till stan för prinsbröllop och en riktigt lång promenad som även den avslutades med hamburgare och öl i den varma sommarsolen och nya t-shirt-ränder. Sedan tränade vi bort alla överskottskalorier på löpbandet och handstående armhävningar. Jag slog mitt inomhusrekord på 5 km med över två minuter och efteråt kunde jag vrida ur kläderna. 

Nu är Johan tillbaka på jobbet och värmen tog han med sig när han for. Jag har precis kommit hem från Täby Centrum efter lite fönstershopping och lite annan sorts shopping också. Jag kan ju inte använda alla mina tillbakagivna skattepengar på räkningar, eller? Vi kör fifty fifty, fast trettio trettio tretto. Ungefär. Räkningar, sparande, och så lite shopping. Det måste man få göra ibland. Jag hittade det jag var ute efter, och så blev jag überlåg så jag fick gå till närmaste kafé och köpa en smoothie.

Det råkade bli hos min gamla jobbkompis så vi småpratade en stund - hon ska ha barn nu i augusti och jag blir så töntigt glad för det. Jag vill ju också vara där. Någon gång- Johan kanske snart inte litar på att jag sköter mig med mina p-piller när jag skriver om barn hela tiden, haha. Så jag låter bli. För en stund. Jag sätter mig med favoritboken, nummer två i serien, bokälskande Dana, matteboken, en god middag och en dusch för att stilla träningsvärken i vader och rumpa och sedan lite städ och förberedelserna inför en god middag när Johan kommer hem vid... fem slutar han sex är han på gymmet sju tränar han åtta är han hemma. Åttatiden. Det är okej. Det är fortfarande ljust om kvällarna. Det är ljust hela nätterna. Nästan.

Jag ser framemot det nattliga solljuset, lata dagar med min och hans familj, paddla kajak, badandet i stugan och farmors sockerkaka jag inte kan äta men som är den godaste i universum. Långa, kvalmiga nätter när man inte kan sova och ligger och berättar historier för varandra. Medan solen fortfarande kastar sina strålar på trädkronorna. Kortspel, vår fyraårsdag, löpturer längs älven, snirklande smala grusvägar till sommarstugan. Idyllen. Dofterna, ljuden, skratten. Göteborgsvistelsen, kryssningen, alla grillmiddagar. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Det strävar jag, det längtar jag, efter. Det ser jag fram emot.

♥ 

Åh vad jag tycker om dessa småsvettiga, kvalmiga dagarna när termometern sjutit i höjden och huden får andas på riktigt, för första gången den här sommaren. När axlarna är varma och bröstkorgen kliar lite diskret efter en heldag på filten ute på gräsmattan och fräknarna poppat fram. Favoritboken i ena handen, en flaska med kallt vatten i andra. Och himlen lyser djupblå och den svala, långsamma brisen har jagat bort vartenda moln. Och tornseglarna skriar i skyn. Musiken, om man lyssnar på sådant, är lugn och behaglig. Boken tillräckligt spännande, romantisk, sexig och välformulerad att det är en fröjd att läsa den. Ligga där, ganska nöjd med livet, och veta att det finns två böcker till i samma serie, skrivna lika perfekt, spännande, romantiskt, sexigt och välformulerat.

Jag är Malory med sina en och sextio som älskar- och måste vara omringad av konst och som för första gången fallit handlöst istället för lugnt och försiktigt för en man. Jag är virriga Dana som har huset fullt i böcker, som jobbar - jobbade - på ett bibliotek till hon lade av en riktig dänga till chefens systerdotter och fick sparken. Jag har hennes bruna hår och bruna ögon och temperament. Jag är Zoe, den lilla kurviga optimisten som sliter och drar i livets tåtar och som var den som hittade huset de tre köpte för att starta sina respektive företag. Lilla, flitiga mamma Zoe med kärleken till sin son som drivmedel i allt det hon gör.

Jag är inte strukturerade Malory med listor för varenda sak hon tar sig för, komplett med korsreferenser och underrubriker. Jag är kanske inte rationella, logiska Dana sex on legs, kurvor som en amazon och långt över en och sjuttio lång, som vill klippa av kulorna på den man som lämnade henne för ett par år sedan och som plötsligt dyker upp i den nära vänkretsen och är lika flirtig och farlig som då. Jag är inte uppvuxen i en husvagnspark som Zoe, jag har ingen son att ta hand om och inget litet hus jag snickrat ihop innandömet alldeles själv. 

Men efter att ha tillbringat massor med år med dessa tjejer känns det nästan som att de är mina vänner. Så känns det alltid med böcker jag läst flera gånger. Jag vill inte att de ska ta slut, för då slutar äventyret och det dröjer länge tills jag får prata med dem igen. Förra gången jag läste böckerna var i juli förra året under Ölandveckan, där jag satt på altanen i en härlig morgonsol med frukosten framför mig och benen stödda mot bordsskivan och begravde mig ner i deras äventyr igen. 

Jag köpte den första boken på den första Öland-resan för åtta, nio år sedan. Oj, är det så länge? 2007? Ja, så länge. Och jag har älskat dem ända sedan dess. Världens bästa böcker. Jag måste få ha böcker där jag bor. Jag blir galen om det inte finns böcker jag kan bläddra i, försvinna i, tillbringa ett par timmar med medan regnet smattrat mot rutan och teet kallnar. Ett bibliotek eller... en vägg av böcker.

Vi var och kollade på ännu en lägenhet igår. I Åkersberga centrum. Jättefin, bra storlek, hemtrevlig, bra förbindelser, inte för öde, inte för långt bort, men dyr och där bodde just nu en katt så det blir sanerings- eller städfirma om vi bestämmer att vi flyttar in. Jag drömmer ändå om den där egna lägenheten. Att få bo tillsammans med Johan på riktigt, att inte behöva flytta hela tiden eller betala hutlösa mängder i hyra. Att ha en lägenhet. Att åka på semester därifrån. Tryggheten. Vetskapen. Hem, vårt hem, tillsammans. Det drömmer jag om. Det vill jag ha. Speciellt under varma, kvalmiga dagar som dessa. Speciellt dem dagarna.

Så har en ledig födelsedagshelg passerat, soliga dagar, regniga dagar, lediga dagar och jobbdagar för både mig och Johan. Vi har tränat, lyft tyngre än vad vi brukar, sprungit, cykeltränat, hälsat på en nioveckorsbebis och dennes mamma och pappa, grillat och cyklat till en brygga där vi satt och drack öl och åt ölkorv i över en timme igår. Vi fick sällskap av en liten katt också som åt upp resten av skink-och ostfyllningen och som sedan följde med oss en bit på vägen hem. Vi har storhandlat på den konkursbelagda Game och fått fel spel av killen i kassan men eftersom att det inte är bytesrätt längre kan de inte göra någonting. Han bytte förpackningarna på bänken - förmodligen i stressen och pressen - så istället för det spelet vi ville ha fick vi ett helt annat. Och de kunde inget göra när vi kom dit för vi hade ju liksom inget bevis på att det var det andra vi tänkte köpa från början....

Så när vi kom hem igår började vi med det första Uncharted och sedan somnade vi. Sommaren har slagit ut, skolorna har ringt för examen och ett långt lov väntar, semestern hägrar i horisonten och en månads ledigt med Johan väntar. Det är mycket som händer då. Vi tänkte åka hem till norr och stanna där ett tag och samtidigt hitta nytt boende här och jobb och skola och allt som livet innebär. Planer, beslut, många, långa kramar och ett hjärta som fladdrar varje gång han tittar på mig. Det känns så bra med allt. Så fantastiskt. Precis som det gjort i fyra år snart. Om två veckor är det prick fyra år sedan jag såg honom för första gången. Tänk vad fort det gått. Älskade underbara. En livstid med dig är inte nog.

Jag följde med Johan till Kista idag när han skulle stå och sälja resor där med ett par andra från jobbet, och medan han gjorde det passade jag på att shoppa lite. Sedan möttes vi upp för lunch i Kista Gallerias Foodcourt. 

När vi sätter oss ner med maten säger jag, ganska stolt: "Jag har köpt ett par fula byxor."

Johan tittar på mig över bordet: "Varför köpte du nya byxor om de var fula för?"

Jag: "Ja alltså, jag tyckte ju att de var snygga. Men det tycker inte du. Ehum. EHUM."

Johan nickar plösligt väääldigt tålmodigt. "Då vet jag precis vilka byxor du har köpt, haha."

De är inte alls fula. Inte sååå fula i alla fall. De är stora och sköna och mjuka och mönstrade. Hade det varit något annat mönster på dem hade man möjligtvis kunnat ta dem för pyamasbyxor eller ner-skiti-människor men de var faktiskt ganska harmlösa. Och, det var inget impulsköp utan jag har spanat på dem i flera veckor och nu passade jag på.

Sedan rafsade jag åt mig lite andra kläder och gick till ett provrum. Första tröjan var sisådär, och andra var definitivt inte min stil, och sen kom den. Klänningen. Ni vet den där känslan när man står i ett provrum och drar på sig något som ska föreställa en klänning och så fastnar den, det, den är alldeles, alldeles för liten. Man drar och sliter allt vad man vågar och så åker den äntligen ner över tuttarna och man kan andas ut... innan man inser att den förvandlat myggbetten till sprängfyllda bazookas, och alltså inte går att rubba varesig upp eller ner. Ja ursäkta för den talande beskrivningen men alltså, den känslan. Inne i ett provrum, med massa köande människor utanför, klänningen är så kort så det man har under syns om man så mycket som vickar på tårna och man törs knappt andas av rädsla för att tyget ska spricka. Det är så man vill... inte längre vara där.

Skickade en bild till Johan. 

Han: "Oooh."

Jag: "Hjälp mig. Jag sitter fast."

Hahaha.

Jag kan fan inte längre ha XS på H&M, jag ser ut som en stoppad chorizo. Och ändå kämpade jag mig nästan blodig för att få på mig den, bara för att den skulle på. Funderade nästan, men bara nästan, på att köpa den bara för det. Bara för att jag fick på mig den till slut. Och så var den ju ganska fin ändå. Kort, men fin. Om jag står helt stilla utan att andas passar den ju... nästan.

'

Jag fick i alla fall av mig den efter mycket om och men - prislappen råkade dock lossna.... Tur det inte var sömmen iaf... Trots provrumschorizon känner jag mig ändå ganska okej. De där barnsliga duger-jag-tankarna orkar jag inte tänka längre. Det är klart att jag duger. Det gör inget att jag blivit en enda pyttestorlek större och lagt på mig sex kilo på fyra år. Det är väl tonårshullet jag aldrig haft som ersatts med vuxenhull och en nypa muskler, för det var axlarna och armarna som var svårast att få genom ärmsluten på de tröjor jag testade. Jag mår bra, jag har ingen aning om vad jag väger och jag tränar för att det är roligt. 

Spela roll vad tröjstorleken säger.

Chorizo är fortfarande gott.

Och det är hejdlöst roligt att berätta om paniken inne i provrummet nu i efterhand. Lilla lagom tjock, det är jag. Och jag har blå ögon idag. Nu ska jag träna.

Lördag förmiddag och just nu

- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.

- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.

- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...

- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...

- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.

Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.

Ja, ok, jag har missuppfattat hela grejen med LCHF. Igen. Att jag aldrig lär mig vad det går ut på, för jag kan ju ingenting och jag vet ingenting... "Det är vi admins som bestämmer vad som är LCHF och inte", sade dem efter att ett inlägg igår kväll spårade ut totalt. Folk blev helt rabiata på en tjej som lade upp ett inlägg om att hon just ätit bananpannkakor med flera hundra kommentarer av arga, vuxna människor.

LCHF går alltså ut på:

Att frukt och morötter aldrig är ok. Men mörk choklad, cola light, questbar och red bull är det.

Att man ska räkna och väga allt man äter, plus sin egen vikt dagligen. Proteinmängden ska vara exakta kroppsvikten man vill väga, och fettet det dubbla, och helst inga kolhydrater alls.

Att man alltid ska vara i ketos, det vill säga gå på fettdrift, alltså ställa in kroppen på svält - kolhydratbrist - så att man stinker aceton, kallsvettas och får hjärtklappning. Det är det optimala och därför man äter det. 

Att adminerna i en grupp bestämmer vad som är LCHF och inte. Ej att förglömma ....

Och... Att LCHF äts av de som bara vill gå ner i vikt.

Jag trodde det ungefär gick ut på att äta sig mätt på rena, oprocesserade livsmedel och undvika tillsatser och kemiskt framställda råvaror. Så naturligt som möjligt, och inget gluten eller socker eller snabba kolhydrater eller läskiga light-drycker eller barer. Alla råvaror med kolhydrater är inte nödvändigtvis dåliga kolhydrater heller, och vi behöver en viss mängd kolhydrater varje dag. Att må bra utan att väga och mäta oss själva eller maten. Att inte behöva kalla det för en diet. Att slippa kalla det LCHF.  Att äta för hälsan och kroppen, en hållbar livsstil som sträcker sig över resten av våra liv. Att äta för själen, helt enkelt. 

Men jag förstår. Jag vet ju inte. Jag kan inte kalla mina bananplättar eller rotfrukter till middag (som förövrigt är så jäklus gottus) för LCHF, innan någon kommer med sina pekpinnar och säger att "du måste i så fall skriva att du äter liberalt, annars tror nybörjarna att allt detta är ok" eller ännu bättre, "du måste skriva att du unnar dig eller fuskar när du äter rotfrukter, annars tror nybörjarna att detta är ok", eller min favorit "detta är inte lchf" eller denna: "mer fett och mindre kolhydrater är det bästa."

Nu blev jag så himla hungrig så jag måste gå och hitta mig någon lunch. Jag är så himla sugen på sushi. Nej, sushi är inte det minsta lchf eller lågkolhydratkost, men det struntar jag i. Jag mäter inte, jag väger inte, jag kallar det ingenting. Jag kallar det min mat. Och då får de heta vad tusan det vill. Strunt samma vad maten kallas, ät och må bra säger jag. Kram och puss, nu snör jag på mig skorna för en tur till Täby Centrum för mat och studerande. 

Dagen vi inte alls längtade efter har kommit. Hyresvärden plingade på dörren med ett besked.

Lägenheten ska säljas.

Och det känns bara... skitjobbigt.

Tomt. Jättetomt och jättejobbigt. Vårt hem.

Nu behöver vi er hjälp. Alla som läser detta. Alla som inte läser detta. Dela, dela, dela. Hjälp oss hitta hem. 

Hemma från jobbet efter en ledig helg som de vanliga döda och nu har jag fått två nya befattningar i bagaget att ta fram vid behov när telefonen ringer. Lågstadielärare och idrottslärare. Jag kanske inte ens behöver plugga om det ska se ut såhär framöver, för ju mer jag får jobba ju fler arbetsområden kommer det finnas. Haha. Mamma sade igår att hon verkligen trodde att jag skulle läsa vid universitetet när jag tog studenten... Det trodde jag också, men det blev inte, och nu är jag inte speciellt sugen på att låsa in mig i ett studentrum i ett par år.

Jag vill bo i min egen lägenhet och jobba och spendera kvällarna och mornarna med Johan och göra några barn eller så. Det känns som att studietiden är förbi trots att jag bara är 22. Jag känner bara att näe, inte just nu. Jag vet inte. Vi får se. Jobben ramlar in i alla fall och det är skönt. Matten går framåt och Hälsopedagogiken också, ska sätta mig med veckans inlämningsuppgift alldeles snart, den är bara så jäkla tråkig så jag dör. Lagar. Skriva upp olika lagar och vad de har för betydelser för människors hälsa. Fy...

Mata oss med margarin och lågfettsprodukter och tillsatser som tydligen är så himla bra och fråga er själva varför allt fler drabbas av diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar, japp gör det. Fortsätt ät som ni alltid har gjort och lägg inte ihop ett och ett så att ni aldrig inser att det är matens fel att vi mår som vi gör. Jag blir så lycklig och glad när jag går in på den hemska sidan som heter Livsmedelsverket så jag vill skratta i flera veckor. Inte.

De tycker att det är bättre att äta köpes-köttbullar och pulversås än riktigt smör och helfet grädde.

Alltså. Jaha. Okej.

Det var inte det jag skulle skriva om. Jag är faktiskt för trött för att skriva så mycket över huvudtaget. Lite senare blir det träning, mys och Game of Thrones, och sedan förmodligen jobb även imorgon. Så roligt. Nu går jag och vilar en stund. Fördömdade pollen vad irriterande det är. Jag blir helt slut. 

Lön idag i alla fall, och imorgon är Johan ledig igen.

Igår och i förrgår smaskade vi på det här tills jag fick ont i magen och spyan låg på lur bakom tungan (allergisk mot kokos - kräks som tusan, men inte den här gången tack och lov) men gott var det. Sååå gott. Ska äta lite mer nu tror jag, innan vilan. Bara lite. Passa på. Bara lite. Bara för att det är så gott. Bara lite.