Med en gratis prenumeration på Storytel och Readly och en tröttmössa som somnade så fort hon kom hem igår tänker jag ta med mig telefonen och hörlurarna till gymmet ikväll. Foten känns rätt så bra igen så jag tänkte köra mitt numera vanliga pass, 30-45 minuter på crosstrainern eller löpbandet. Eller längre, beroende på hur spännande det blir ;-) Helst av allt hade jag ju velat ta en riktigt lång och härlig promenad utomhus men det hinner bli både mörkt och sent innan jag är hemma så vi skippar det till på fredag när jag är ledig och vaknar tidigt (jo tjena, zzzömn är sååå underskattat, bäst att sova medan man kan).

Min skrivaranda har också vaknat igen. Men det får bli en senare grej, för jag är så taggad på att fara till gymmet idag så det är inte sant. Jag får lyssna på andras berättelser istället och inspireras så länge, även fast bokidén börjar utvecklas ännu mer och mer händelser börjar ta plats. Den här kommer bli riktigt bra när den är klar, det känner jag i fingertopparna. I orden, i känslorna hos Magdalena. Men en sak i taget. Först ska jag promenera... bandet fram i branta backar och svepas bort av Lannister och Stark och det stundande kriget mellan dem och det oväntade hotet i öst. Säsong fyra börjar snart så det är bäst att vara förberedd. Förberedd och vältränad, hehe.

Och en lång bastu på det. Utan ljudbok. Helt underbart. Sedan middag från restaurang Kylskåpsrester. Måste handla också. Blä, inte måste. Jag bör handla också. Blomkål, philadelphiaost och... falukorv? Pfft, jag vet inte. Det får väl duga. Bättre än inget. Vi får se. Först ska jag sätta på mig lurarna och börja åka hemåt i det fallande solljuset. Förlora mig i böckernas värld. Snart.

Vet ni vad jag har gjort? Jag kom hem, ersatte kläderna mot morgonrocken och kurade ihop mig under täcket. Heltid idag, sovit lite mindre än optimalt efter en ack så underbar helg och drömde om gymmet under eftermiddagstimmarna. Men jag tänker inte ens ha dåligt samvete för något av det. Tänker inte komma med massa undanflykter och ursäkter. Varför ska jag det? Jag har det så skönt och mysigt här där jag ligger inkilad mellan täcken och kuddar och orken till träning finns helt enkelt inte isag. Men det är okej. Jag vet att den kommer tillbaka. Imorgon är en ny dag. Ibland måste man få lyssna på kroppen, det är när man börjar göra det varje dag som man fortsätter stanna hemma. Är du ovan att röra på dig kommer kroppen vela vara hemma hela tiden. Är du ovan att äta lågkolhydratkost kommer kroppen kräva kolhydrater och socker och söta saker innan den har vant sig.

Det kommer dröja länge innan nästa gång jag äter någonting sött. Det är inte värt det. Jag vet att jag inte kan sluta när jag väl börjat, jag vet hur ont det gör min kropp. Hela kroppen står i brand efter att blodsockret nått skyhöga nivåer och jag mår gräsligt illa och det smärtar i muskler och leder. Jag mår hemskt. Och sen är sötsuget en riktig jävel på att hålla sig fast... nej. Det är inte värt det. Jag behöver ingen sån skit, inga onödiga massintag med kolhydrater. Litegrann, ja, men inte i mängder. Så det tål att funderas på. Vill du gå ner i vikt? Äter du ändå godis och fika och bullar och tänker att "jag kan väl unna mig" var och varannan dag, så vill du inte. Du vill inte. För om du viljat det, så hade du gett dig fan på att stå emot sockertrollet, du hade sett långsiktigt, tänkt längre än till skafferiet där chokladen finns.

Jag säger inte att det är enkelt att gå ner i vikt. Det förstår jag att det inte är. Att räkna kalorier och äta lättprodukter är det dummaste man kan göra vid viktnedgång, det är det som föder sockersug och en känsla att inte vara riktigt mätt. Ät tills du blir mätt, dra ner på kolhydraterna - en mindre potatis, ät sallad istället för ris, drick smaksatt vatten, (lime, apelsin, ingefära) använd helfet grädde och creme fraiche i din matlagning, stek i smör och sluta med socker, juice och fika så lovar jag att varenda en med lite hull att man går ner i vikt. Och hitta en träning som passar just dig. Det kan vara cykling, promenader, hemmaträning... vad som helst som får upp flåset - dammsugning! Skurning! Gör matlagningen till en dans med utfall och benböj och lyft bakmaskinen tio gånger från magen och upp till bröstet med raka armar!  INGENTING är omöjligt!

Det spelar ingen roll hur "tjock" du är, hur ledsen du är på det du ser i spegeln och hur mycket du hatar din kropp. Lågfettprodukter och att räkna kalorier gör dig bara olyckligare, frustrerad och än mer ledsen. Bra mat från grunden gör dig kanske inte lycklig just nu, men i det långa loppet kommer din kropp tacka dig. Det viktigaste är att börja i små mängder. Sätt upp delmål, inte att du ska gå ner tjugo kilo till midsommar, för det är för mycket, för stort, för maffigt att börja med som mulligt otränad. Men mest handlar det om acceptans. Är du nöjd med det du ser i spegeln? Okej, bra, då kan du stänga ner det här och forsätta med ditt liv, glad och lycklig, precis som det är menat att vi ska vara.

Men är du inte nöjd och det där dåliga samvetet gnager i huvudet... Jag borde träna mer... jag vill inte se ut såhär... jag har alltid varit tjock... så vet att det går att förändra. Vet att det kommer göra dig starkare, bättre, gladare, nöjdare. Vet att det kommer att förändra dig om du bara ger dig fan på det. Ingenting är omöjligt. Göm dig inte bakom en fasad om att allting är så bra om allting håller på att rasa. Våga prata om det. Våga ha modet att förändra.

Sluta bry dig om alla andra, att huset ska vara rent, att du måste göra läxorna och inte har tid med annat än fryspizza idag igen... släpp kraven. Se till dig själv. Vad mår jag bra av? Och gör sedan det. Inga men, inga "tänk om", inga "jag kan inte", "jag hinner inte", "äh jag kan väl unna mig idag..." För du är bättre än så. Vi är alla bättre än så. Vi är alla bättre än ett olyckligt liv. Det är inte menat att vi ska leva så. Inte olyckliga. Inte i förnekelse. Inte lessna, tomma. Utan glada och fulla av liv.

Nu är det helg och jag och Johan ligger och myser framför Vinterstudion. Jag har så fruktansvärt ont i mina höfter idag så jag knappt kan röra på mig, åh. Men gårdagens promenad var en frisk fläkt som jag inte ångrar att jag gjorde. Det var så skönt att promenera bort olustigheterna i kroppen, all gammal skit som låg där och grodde och som gjort mig alldeles urlakad. Alla beslut och tankar som virvlade runt... Jag behövde den skogsturen helt enkelt. Även om den blev lång. Ehm, host host... Nästan en och en halv mil. 13 km närmare bestämt. Så det är kanske inte så konstigt att höfterna ömmar.

Helgen fortsätter i sann återhämtningsanda. Min detox-morotssoppa står på spisen, ingefäravatten i kylskåpet och hemmaspa och städat sovrum med tända ljus och nya sängkläder. Och så grannen som återigen spelade Song for Sienna när jag stod där och bytte sängkläder, långsamma, vemodiga toner som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och fick ögonen att blänka till. Jag såg på den bäddade sängen, kände det friska vinddraget från det halvöppna fönstret och dofterna av ett hem. Hans parfym och så min kropp som luktade kokosolja och schampoo. Song for Sienna-klinkandet tog sig genom golvplankorna och gick som en röd tråd genom alltihopa. Så perfekt. Så himla himla perfekt. Jag stod där mitt i rummet med blicken i fjärran och bara lyssnade. Åh. Hur underbart det var.

Jag är hur stressad som helst under veckorna, min kropp går på högvarv och jag kan inte slappna av förrän jag känner Johans armar om mig. Där vet jag att jag duger. Där vet jag att jag är trygg. Jag kämpar och sliter och tycker hemsk mycket om mitt jobb, men jag lider av höga-krav-åkomman och skulle gärna göra allting ännu lite bättre... även om jag redan gör så gott jag kan. Jag vill avsluta i topp och inte som en medioker vikarie (ja jag vet, ingen har sagt det åt mig och det är förmodligen inte så heller, jag är bra på det jag gör, men ni vet... min hjärna) Men nu... här i soffan... så nära så nära... Här finns det inte plats för stress. Bara kärlek och en massa glädje. En massa massa kärlek :-) Med det finaste jag har. 

Två år sedan snart... Unga och gröna och jättekära, hihi. Sen är det inte alla som slår ansiktet i asfalten och spräcker hakan dagen innan balen äger rum... Men som sagt, heter man Jennie så brukar man lyckas även med det omöjliga ;-)

Igår kväll började jag skriva igen. Jag har haft en tanke i huvudet länge, men jag visste inte hur jag skulle formulera den, hur jag skulle få ner den på papper. Men igår lossnade det. Nu är den bollen i rullning. Idag har den rullat 38 sidor och över 10.000 ord. Orden bara sprutar ur fingrarna när jag vet hur jag ska skriva. Jag behöver inte fundera längre. Jag har en kvinnlig huvudroll som i nuläget heter Magdalena. Jag vet inte var namnet kom ifrån, det bara passade så bra in i den första meningen att jag lät henne heta så. Alla andra som är med i boken heter samma sak som de gör i verkliga livet, jag ska gå tillbaka och ändra det innan den är klar.

Om jag skriver klart den kommer den bli en bok som jag kommer publicera. Allt för många böcker idag nämner bara vackra kvinnor med fantastiska män, underbara barn, snygg bil och ett jobb de älskar, eller knarkare som förlorat allt. Ingenting där emellan. Och det är där Magdalena kommer in. Jag fick mig en lång funderare på Magdalena idag när jag var ute och promenerade. En ganska lång fundering. Det gick inte så fort, men jag var ute i skogen i två timmar. Hemma från jobbet då jag kände mig totalt urlakad, ur form. Men i skogen fick jag nytt liv. För ett tag. Nu är jag lika ur form och urlakad igen, men det får det vara värt. Magdalena betyder redan så mycket. Hennes liv fängslar mig. Jag vill berätta hennes historia.   

En annan grej. Läs det här inlägget från Blondinbella, om feminism. Tack och bock, hon sade precis det jag alltid har tyckt och menat. Folk blir så jäkla rabiata när jag säger att jag som kvinna inte är feminist. Jag är inte feminist. Jag delar inte deras åsikter. I U-länder, visst, men inte här i Sverige. Läs inlägget. Hon förklarade så himla bra. Nu ska jag återgå till min man och Magdalena. Tugga tuggummi och mysa mig ner i soffan bredvid en nyduschad och härlig sambo. Och återhämta mig.

http://blondinbella.se/2014/02/feminism-uppmuntrar-till-offerroll/

Med Greg Holdens Lost Boy på repeat har jag arbetat mig igenom den här dagen. Den är så fin, så klockren. Rakt in i hjärtat, det sade bara smack och så snuddade den vid en punkt i mitt inre, förvandlades från helt okänd till ett måste, en favoritlåt, på ett par sekunder. Den hängde med mig på väg ut till bussen, på bussen, tunnelbanan, promenaden till jobbet, tunnelbanan och bussen och promenaden från jobbet och den fick mig att orka till gymmet. Tog för mycket kvällsinsulin igår kväll så jag har varit skakig hela dagen, men när jag drog på mig träningskläderna tändes den där gamla glöden och jag ställde mig på crosstrainern. Efter tre minuter ville jag gråta av lättnad.

Mina två återhämtningsveckor som jag egentligen levde i förnekelse var över medan kilometer efter kilometer avverkades. Jag trodde inte att jag skulle orka. Men det gjorde jag. Den inre rösten vaknade, piskan ven; musiken i lurarna tvingade mig framåt, framåt. Det blev ett jättebra pass. 30 minuter och 300 kalorier. Jag kan inte vara annat än nöjd. Nu ska stress-kärlekshandtagen bort som på något sätt hittat hit utan att jag förstår hur. Jag var bombsäker på att det hade med sköldkörteln att göra då jag äter samma som alltid, men icke. Så nu är det strikt LCHF som gäller ett tag framöver. 

På tal om något annat... Jag hade ett långt samtal med min farmor igår. Min underbara, inspirerande farmor som är så oerhört cool, alltid haj på det senaste inom mode och inredning och som är så förbaskat klok. Efter det samtalet bestämde jag mig för att skriva om min bok, jag har ju grundstenarna klara, nu ska jag bara bygga till väggar och tak och möbler och skicka in den. Och så bestämde jag mig för att anmäla mig till en kostrådgivarkurs. Det är dags nu. Jag är inte sugen på treårig utbildning i ett trångt studentrum med delat kök och badrum (blä) men kostrådgivarkursen som jag funderat på så länge... har två platser kvar... jag är så sugen... Jag vill så gärna. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill våga. 

Det blev ingen rolig kväll igår. Mitt sötsug var så fruktansvärt att jag nästan darrade. Jag kände mig låg men var så frukansvärt trött, när Johan for till gymmet var jag nära medvetslöshetens kant och jag förstod inte varför. Släpade mig upp till blodsockermätaren och den visade på 19.6 Fy fan. Dunkande huvud, ben som inte bar mig, kropp som krampade och det hettade precis överallt. Jag tog tre enheter, mätte blodsockret en gång i halvtimmen resten av kvällen och tog tre enheter till när jag skulle gå och lägga mig. När Johan kom hem låg jag på 25.9

Jag har inte ätit socker på månader. Inte chockat kroppen högre än 15. Så det var inte så konstigt om den fullkomligt löpte amok under gårdagskvällen med tanke på all fika och kolhydrater jag tryckt i mig... TROTS insulin under fikastunden! Ja ja det kanske var på tiden att jag inte glömde bort min sjukdom antar jag ;-) Får tänka positivt så här i efterhand, annat kan man inte göra. Gårdagen var då jättemysig så det ångrar jag inte det minsta. Fika är gott. Ibland. En gång om året nåt sånt. Haha.

Nu ska jag klä på mig för dagen och promenera till gymmet. Jag är seg ännu - inte lika seg dock, bättre mat och bättre närvaro i vardagen gör att kroppen blir avslappnad - men jag tänkte köra 30 minuter på crosstrainern i alla fall, så får vi se hur det går. Jag har tappat en del kondis på de två veckor som gått sedan jag var där sist kan jag ju garantera, men jag ska tillbaka dit upp och förbi det innan jag är klar. Svart te piggar upp lite, utomhusluften också. Nu kör vi. Jag kan inte låta mig styras av lite trötthet.

Nu är jag strandad i soffan bredvid min sambo efter ett par timmar hos min fina bloggkompis Josephine och hennes dundersöta dotter Esmeralda! ☺ Vi fikade, drack te och myste med lilldockan och nu är jag så sötsugen så jag d-ö-r. Jag har inte ätit socker på hur länge som helst och nu åkte flera kanelgifflar och wafers in i matintaget och jag kastade mig över spaghetti och burkköttfärssås när jag kom hem, mmmm. Haha. Lilla Esmeralda tyckte om mina fingrar också... smorde in dem med kokosolja innan jag for och det luktar ju så vansinnigt gott, klart man inte kunde låta bli att smaska på dem då ;-) 

Jag smorde själv in Johan igår med den oljan och jag hade kunnat äta upp honom så gott han luktade. Mmmm. En varm, kokosdoftande kropp... Det är första gången jag velat äta upp någon som luktar så gott, hihi. Tur jag inte gjorde det. Vi såg även färdigt alla avsnitt Sons of Anarchy på Netflix igår, fjärde säsongen slutade inte alls lika bra och spännande som trean, min favorit hittills. Jösses alltså. Jag trodde aldrig att det skulle gå att väva ihop alla trådarna så bra som Kurts Utter tillslut gjorde... Vi låg vakna till halv fyra bara för den sakens skull. 

Nu smaskar Johan på kladdkaka så jag måste bara gå och ta en bit jag också. Sötsugen är ENORMT efter dagens fika, men det var det värt. Jag blev så himla bebissjuk också när jag fick gosa med den lilla... när jag såg hennes leende och när hon vägrade släppa min hand eller min blick. Åååh. Ibland får jag sådana där tillfällen när det rasslar till i livmodern och i hjärtat, det gör liksom ont och är plågsamt och alldeles underbart på samma gång; något... obeskrivligt händer med mig. Ja jag vet att det är biologiskt och att män aldrig kommer att förstå det till fullo... men just idag av alla dagar längtar jag alldeles oerhört till den dagen jag och Johan väntar barn.

Åh, hur skönt. Ingenting är fel med mig :-) Alla prover var jättefina, järn, folsyra, magnesium, HbA1c... Jag hade verkligen inte ställt in mig på att bli friskförklarad, så det känns så himla bra. Fast å andra sidan, då får jag vända mig till mig själv i frågan om vad som inte står rätt till. Varför är jag så trött, håglös, orkeslös? Varför är håret en enda risbuske och varför har jag gått upp i vikt, får finnar - jag som aldrig haft en enda får nu nya hela tiden.

Struktur. That's why. Jag måste få struktur på mitt liv så att jag kan slappna av, andas djupa andetag. Jag ska börja träna samma tid, gå och sova samma tid, vakna samma tid. Äta ordentlig frukost, lunch och middag på samma tider varje dag. Hjärnan behöver näring och energi. Gå ut på promenader och inte tänka på något annat än omgivningen eller musiken i lurarna. Sänka kraven jag har på mig själv, orimliga krav som inte ens en robot kan leva upp till. Jag är ingen supermänniska, jag är bara en simpel liten tjej som försöker alldeles för mycket ibland, men vem gör inte det... Hela livet har jag levt efter principen att bara alla andra har det bra så mår jag bra - inte en dörrmatta, gud nej, jag säger ifrån när det behövs - men stor medkänsla och välvilja. 

Det är svårt att vända det, att vända mig inåt till mig själv och börja lyssna mer på min egen kropp. Vad mår jag bra av? Men jag ska dit. Små steg i taget. Jag har nog omedvetet haft så bråttom genom de senaste månaderna att jag glömt och glömmer bort att stanna upp och njuta av här och nu. Jag är lika viktig som alla andra runt omkring. Jag ska börja med att äta ordentliga måltider. Bra, hälsosam mat med mindre kolhydrater, precis som förr, utan gluten. Det känns som en bra start. Och mår magen bra mår resten av kroppen bra. Snart kommer även hjärnan att bli piggare, gladare. Missförstå mig rätt. Jag är lycklig, men trött. Jag har ett underbart liv med min sambo fast visst är det lite jobbigt att bo långt ifrån släkten och ha en tidsbegränsad anställning och många frågetecken och drömmar att reda ut - och jag har aldrig varit duktig på förändringar, aldrig gillat förändringar. Jag vet ju att jag mår bäst av struktur. 

Bena dem, rada upp dem på led. Inse att jag inte kan svaret på alla, inse att jag inte kan förändra allt på en gång. Det måste komma i omgångar. Det ska komma i omgångar. Jag ska lyssna på mig själv. Det är jag värd. Optimism, avlappning och lycka är ju 2014 års ledord. Tillsammans är de oövervinnliga, starka. Nu andas vi djupa andetag och så börjar vi sakta men säkert att finna vägen dit.