Nu är jag hemma i soffan igen och kan andas ut. Det tog längre tid än jag trodde att åka hem från Piteå, men jag orkade inte springa och flänga till tågen efter att jag kommit fram till Arlanda utan det fick ta den tid det tog. Egentligen hade jag tänkt gå till gymmet nu om en stund, Johan ska dit direkt från jobbet och jag har varit sugen länge, men jag känner bara att... näääe, inte idag. Jag vet att jag skulle behöva. Jag vill gå dit. Men jag vill sitta här i soffan också, bara ta det lugnt och dricka te och krypa upp i mitt sköna nattlinne efter en så himla fin helg. Och tänka på dagarna som gått, hur overkligt det känns att sitta här nu i en tom lägenhet och frysa om fötterna som jag aldrig annars gör.... och tänka att för bara ett par timmar sedan kramade jag om min fina mamma och sade hejdå till den delen av mina familjer.

Jag vet att jag skulle må jättebra efter en timme på cykel men... jag vet inte... Att ladda upp inför morgondagen lockar mycket mer. När jag är pigg(are) och alert. Och när jag har Johan med mig. Han är ledig imorgon också, så himla skönt. Kanske att det då blir ett löparpass på gymmet med lite marklyft. Intervaller på löpbandet. Jag vet inte. Jag känner bara hur kroppen säger neeeej just nu, för dagens kommande pass. Kanske är den lat. Kanske är den full med den där långsamma lunken som människorna hemma i Norrland ständigt lever runt omkring, kanske är det för att mina lungor ännu är fyllda med familjeluften och vill krama ur det sista.

 Men jag stannar nog kvar här. Jag behöver nog det.

Jag gör nog det. 

Här, bar här. Med filten, en tekopp, och bara... lugnet.

Ledig torsdag och fredag innebär hemresa sent ikväll. Kläderna jag ska ha med mig snurrar runt i tvättmaskinen runt nu, jag är jätteseg och vill helst bara lägga mig ner och sova ett par timmar. Trots att jag vet att jag har massor av timmar på mig blir jag ändå stressad över allting jag ska göra. Tvättmaskinen kan man liksom inte skynda på hur mycket man än vill för tar jag blöta kläder med mig så får jag väl betala för övervikt och lämna vattenpölar efter mig på Arlanda. 

Vi var och tränade igår också så jag är lagom mör och muskelsvag nu. Jag gjorde kanske femton marklyft allt som allt på trettio kilo haaaha, vågade inte pressa på mera trots att jag tog femtio i somras, och har så ont nu så jag undrar om det var åttio jag fyllde sist. Sedan skulle jag köra box jumps och ramlade såklart så jag slog i smalbenet i den jävla... trälådan så det gjorde så ont så jag ville dö. Haha. Sämst. 

Sen har jag vinkat av Johan tills på söndag. Det kändes plötsligt väldigt länge. Men jag ska njuta av den norrländska luften i ett par dagar, ta med min nya dunjacka för det lär säkert bli hur många minusgrader som helst. Eller, bara för att jag tar med mig den så blir det sjutton grader varmt som vi hade här igår och sommarjackan var för varm. Hmmm. Jag vet inte. Jag kastar bara ner lite (torra) kläder och nålar och sprutor och så får det vara bra så. Mamma och jag har ju samma klädstorlek nästan och min syster också, bara det att hon har tre meter längre ben än mig, så det jag inte tar med mig finns hemma. Hemma säger jag. Där uppe. 

Åh, vad jag längtar. Jul. Pepparkakor. Lussebullar. Snöbollskrig. Snöänglar och bastu med whisky och ölkorv och en varm och skön brasa. Att få skratta ihop med sina nära. Att få äta så mycket julmat man kan tills gylfen inte går att stänga. Att skratta och prata och lyssna på julsånger. Åh. Snart. Mindre än två månader kvar. Julen är det bästa jag vet. 

Nu ska jag gå och titta till tvätten. Sen spela lite mer Mass Effect. Bara ett par timmar kvar nu. Sedan... får jag börja spela nåt annat. Sedan får jag åka hem till Norrland. Sen. Men inte nu. Snart.

Älskade älskade älskade DU.

Hahaha guuud vad jag är värdelös på att städa.  Jag är inte som Johan, som börjar rensa i lådorna när han bara ska dammsuga och städar inte undan det sen, nä då går han helt enkelt vidare till nästa rum och plockar ur en massa lådor eller flyttar runt saker och så fortsätter det. Hahaha. Jag är helt tvärtom. Jag gör helt klart ett rum innan jag går vidare, annars blir jag så stressad. Det är basic städ-vett, men idag... Det går inte att städa, det går bara inte.

Min älskade farmor och farfar är på besök i storstan och imorgon ska vi tillbringa dagen tillsammans, de ska få ranta runt på lite konserter och musikaler och föreställningar först, och imorgon blir det shopping, lunch och middag ute någonstans, förslagsvis Täby C :-) Så himla roligt, jag längtar såååå efter dem, efter ett känt ansikte i havet av människor som kan stilla min hemlängtan lite grann. Men deras ankomst innebär också att jag... bör städa. 

Ja ja ja, badrummet är skinande rent och hallen också, men alltså... Jag får sån himla inspiration när jag städar. Inte av städningen, gud förböje, det är det tristaste som finns näst efter diskningen och blodpudding, fy... men jag började längta och tänka på att inreda vår alldeles egna lägenhet - lägenhet nummer fem i ordningen... Och nu fick jag stora ögon - femte lägenheten?! Har vi verkligen bott i fyra stycken redan, på våra tre år? Jösses. Wow. Herregud.

Så jag stannade helt enkelt upp i min städning och lallade iväg till datorn i stället i jakt på inspiration. Där satt jag en timme. Så nu måste jag köra på. Jag ska hinna duscha och åka in till Täby C innan de stänger för att förnya busskortet, köpa en cykellampa, blahi och blaha och köket är fortfarande... ostädat. Men titta bara på det här. Aaaah.... hur ska man kunna städa då?!

God morgon vilket uppvaknande! Drömde inatt om att Johan börjat chatta med en jättesnygg tjej och när jag konfronterade honom sade han: "Jag kan prata med henne om saker jag inte kan prata med dig om". Jaha tänkte jag, det känns ju kul... Sen kikade jag i smyg på hans meddelanden (i drömmen) och såg att han hade skrivit "åh du är så himla himla fin!" till henne, och jag hade vääärldens puls, en sån där arg-nu-jävlar-vad-fan-händer-puls.

Då sade han att han inte vet om han vill vara med mig längre. Att han skulle åka med henne till Australien istället för med mig. Ni vet sådär hemskt som man innerst inne är rädd för att ens partner ska säga någon gång - och då han förklarade att tjejen var sjutton år så blev jag heeeelt galen. Oj vad arg jag var. Oj vad ledsen jag var. Haha. Sedan vaknade jag och insåg att det bara var en dålig dröm och åh så lättad jag blev. Men puls, det hade jag fortfarande... Jag klamrade mig fast vid honom resten av natten och var så lycklig över att känna hans doft och hans värme och hans armar sluta sig om mig. Åh. Dumma dröm. Vad ont det gjorde i hjärtat.

Sedan cyklade jag till jobbet. Sedan cyklade jag hem igen. Och mitt vid övergångsstället så hinner jag knappt ens reagera förrän jag drar världens uppvisning inför de övriga tusentals pendlartrafikanterna. Cykelkedjan small och lossnade från höljet och jag som en kanonkula framåt. Heja heja. Sekunderna innan hade jag tänkt att det vore bra att införskaffa en hjälm. Suck. Åååh. Typiskt.

Så jag stannade och försökte fixa kedjan men det gick inte. Den var helt och hållet av. Roligt. Mycket roligt. Så jag fick leda skiten resten av vägen. Och lågt blodsocker på det. Men... å andra sidan så fick ju bilisterna antagligen ett härligt skratt eller två. Och jag fick mer motion än vanligt. Fast dumfan som stod en meter ifrån och bara ignorerade mig hade jag kunnat lägga kedjan om halsen på (lugna sig nu). En karl i sina bästa år nästan.... men såklart... han ville väl inte skita ner sin nya dyra stockholmsjacka...blööö!

Nu ska jag gå och äta frukost. Bättre förmiddag och eftermiddag och kväll önskas :-) 

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Först regn, storm, snålblåst och ilsken höstmorgon på cykel, sedan böcker, solsken och LCHF-pizza. Sååå vackert. Sååå mätt. För att räkna ut det hela: Hösten HAR sina sidor! En härlig sida och en stormig sida i alla fall, vilket väderguden (eller gudinnan, nyckfull som vi kvinnor är och allt det där) tydligt visat idag.

Och en ko har sju. Sidor. En insida, en utsida, en framsida, en baksida, en ovansida, en undersida och en långsida, men det har jag ingen bild på. Haaaha.

I alla fall. Höst + solnedgång = mycket bättre. Plussa på lite nytto-pizza och glada små barn som trycker i sig allt vad deras små magar orkar (åtminstone den ena) och regnet är snart bortglömt. Nästan. Jag berättade för barnens pappa sen när han kom hem att S åt som en myra. Då stack minstingen in huvudet i dörröppningen och utropade: "Och jag åt som en gris!!!"  

Älskade, älskade barn. Ni gör denna höst till något alldeles särskilt.

Som för att bevisa att jag var lat som tog en innesittardag igår och skyllde på regnet och de blytunga molnen så har vädergudarna totalt släppt höststormarna fria. Det är nu man skulle glida ner i sina mjukiskläder, dra filten om sig och dricka te och äta ost i soffan och bara lyssna på ovädret som drar förbi. Det är nu man skulle sätta sig vid datorn - sin egen dator, om den bara fungerat som den skulle - och fortsätta skriva på sina böcker.

Jag vill så gärna, jag har sån inspiration, men min dator orkar inte, och  Johans dator har visserlige Open Office men det är ändå inte samma, jag får inte samma stuk på de som jag önskar och då skiter det sig. Jag skulle behöva en ny dator. Jag skulle behöva en ny cykel - behöva och behöva - en träningscykel som är enklare och bättre. Men mest av allt en dator. 

"The things that I want by Max Payne. A smoke. A whiskey. For the sun to shine. I want to sleep, to forget. To change the past. My wife and baby girl back. Unlimited ammo and a licence to kill. But right then, more then anything,  I wanted her."

I alla fall. Jag tänker att när jag väl har skrivit klart, på riktigt, om jag nu någonsin gör det, så kan jag i alla fall få en liten inkomst till, beroende på hur det går. Jag vet ju att det skulle gå bra, åtminstone i liten skala. Till att börja med. I alla fall. En dator står högst på önskelistan. Och en resa till ett varmt land där jag och vi kan träna, mysa, bada, sola och upptäcka saker. Utomhus. Där det regnar lite mindre.

Ååååååh.

Så känns det. Men jag tar mig i alla fall upp ur soffan idag, så det får vara det plus i kanten jag behöver för att sluta ut mysa i soffan hela dagen-tankarna och snöra på mig skorna och ta en (buss)tur till biblioteket för lånande av nya böcker. Kan jag inte skriva mina egna just nu så får jag läsa andras istället. Tills den dagen jag håller min egna bok i händerna, lutar mig tillbaka i soffan, och läser mina egna ord och tankar nedpräntade på pappret... oj vad jag längtar dit.   

Hahahaha. Haaaahaha. Jag ligger på soffan och tar mig inte upp. Dra mig sakta baklänges (helst inte nerför en trappa fyra gånger varav en ganska snabb då syskonkärleken var oerhörd för tillfället) vad träningsvärk jag haaaar. Överallt. Och det är så himla skönt. Alltså på ett sånt där dagen efter jag nuddade vid mitt mål-sätt som jag nästan inte trodde att jag skulle. Åh. Jag ligger i soffan och tar mig inte upp. Benen har emigrerat. Skickar vykort från Maldiverna.

Johan sitter bredvid i andra änden och spelar Skyrim för andra gången efter utgivningen för tre år sen. Då tillbringade vi elva dagar med spektaklet i en kall lägenhet med en luftmadrass och skrivbord som enda inredning förutom köksbordet haha. Åh så lycklig jag var. Åh så långt bort han befann sig. Åh vad jag älskade honom redan då.

Så jag ligger bara här. Funderar. Tänker. Slöser på Desperate Housewives. Somnar nog snart igen. Johan har den effekten på mig. Han är inte tröttsam, han är lugn. Trygg. Och snygg. Så jag ligger här och tittar på honom, tittar på teven, tittar ner i telefonen. Ibland behöver man inte göra en hel massa saker för att vara lycklig. Ibland räcker det.... bara såhär.