Att få beskedet om att övernatta under kontrollerade former (det vill säga ännu mindre sömn än jag från början önskade) gjorde mörkret lite bättre. Pappret med rutinfrågorna fick mig att flabba okontrollerat halv sex på morgonen, helt urlakad efter nattens brist på sömn och felaktiga syrans effekt på kroppen. Från att ha känt mig döende i sex timmar var jag nästan i ett utomkroppsligt tillstånd här.

Frånsett de normala frågorna om mitt tillfälliga mående på en skala ett till tio så fanns det en salig blandning av sånt riktat till nittioåringar. Är du i behov av hemhjälp? Använder du löständer? Beskriv dina avföringsvanor. HAHA whaaaat? (Jag skakade av skratt här). Vad väger du? 50 - ibland, och skrattet bara bubblade i mig. Johan var så himla trött så han tyckte inte det var lika kul som jag...

Ett ketonvärde på 0.8, saltlösning i dropp och en puss hejdå och jag var redo för att sova. Jag var så hungrig och trött att jag knappt kunde fokusera på någonting annat än att kontrollera mina skrattanfall. "Läkaren kommer och titta till er vid sju, det är rutinerna här", sade sköterskan innan han gick. Min trötthet översteg till en helt ny nivå här alltså, vi kommer bli riktiga superföräldrar när den dagen kommer så länge som vi var vakna. Allt är kul klockan fem på morgonen. Grannen som snarkade och stönade högt och jag fick knipa igen käften för att inte gapflabba ännu mer. Jösses.

Och nu är jag hemma. Kroppen är sliten och den dyngsverkande insulinmängden högre än vanligt, men jag mår mycket bättre. Anledningen till att jag blev sådär dålig var för att jag tränade med en infektion i kroppen och råkade missa frukosten dagen därpå, när kroppen var i skrikande behov av näring efter långkörarpasset (jag fastnade framför Mass Effect okej...). Simple as that, stupid as fuck. Jag kände mig frisk men sänkan var hög nu och förmodligen även i förrgår under mitt långa cykelpass och jag kan bara skylla på min egen dumhet för att jag trodde att jag var frisk nog för att köra ett högintensivt pass....

Men jag hade tur. Nu drabbades jag "bara" av en syraförgiftning, tänk om det vore en hjärtmuskelinflammation eller något ännu värre? Träna med måtta och så länge man är frisk, känner man sig krasslig ska man stanna hemma. Det borde jag ju förstås ha tagit lärdom av redan då. Men men. Nu är det som det är. Dumt och pinsamt är det förstås, men nu är det förhoppningsvis färdigt med kroppshaveriet. Hemma är jag i alla fall, och här tänker jag stanna. Och äta mozzarellabiffar och kokt potatis och morötter bara för att jag vill, följt av the Hobbit 2 - Extended när Johan kommer hem från gymmet. Han är en ängel. Han är min ängel.

Taggar: #diabetes #diabetestypett #ketos #ketoner #ketoacidos #hba1c #danderyd #hälsa #träning #visdom #dumhet #stockholm #lchf #lågkolhydratskost 

Träningsvärken är total även om jag körde försiktigt igår. Utfall och benböj i mängder med kettlebells för att mjuka upp lederna ordentligt och nog tog det allt. Följde upp med en lång och härlig bastu och sedan gjorde Johan middag. Nu sitter jag i soffan i morgonrocken trots att klockan är nästan elva, lyssnar på podcast och tänkte ta en lång promenad när kroppen har vaknat till ordentligt. Värvet har gjort en lång intervju med Charlotte Perelli och jag har ju aldrig fastnat för den människan så jag kanske omvärderar mig efter detta. 

Jag har ju så himla svårt för självgoda personer som bara tänker på sig själva och som inte tar råd av någon men som gärna ska ge alla andra råd. Blondinbella är lite sådan även om jag gillar henne mer nu efter hennes intervju i samma Värvet. Men det är lite av en Stockholmsk sak att göra så, att bara sköta sig själv och skita i andra. Jag menar, bara en sån sak som att vänta på bussen - det gör man i jämna rader, en och en halv meter mellan, och alla begravda i sina telefoner för att absolut inte råkas se någon som råkas säga hej. 

The Real Housewives är ju samma skit där och jag får ont i magen när jag råkar se på det. Ibland står teven på utan att någon tittar och ibland så råkar det hamna på den kanalen. Klart jag har sett något avsnitt, men det handlar om samma sak i varje varje varje sånt så de blir bara mer magvärk efteråt. Yta. Bara en massa yta. Hemskt. Hemskt. Jämföra rikedomar. Jämföra Botox-läkare. Dricka vin till frukost, lunch, mellanmål, middag och så hela kvällen också, så man går alltid runt och är småfull i strassklänningar och blänkande hår.

Vem bryr sig om den lösa hunden som slitit sig från sin elvaåriga ägare och springer förbi ens hus medan elvaåringen står och gråter hysteriskt? Vem bryr sig om en förbipasserande får punktering? Vem bryr sig om någonting annat än det som händer två centimeter innanför ens näsa? Vem bryr sig om kärlek när man gift sig för pengarna?

Kärlek eller pengar. Rikedom eller lycka. Det finns inget mellanting. De målar upp en fasad som är så perfekt. De kanske tror att det är så också. Jag har pengar, alltså är jag lycklig. Det kanske blir så. Man kanske blir så i USA. I storstäderna.

Och i Stockholm. Jag skulle aldrig köa i fem timmar för att köpa den senaste IPhonen. Men jag är ju en lantis. Jag är inte enkel, men jag är lätt att tycka om, jag gillar att arbeta, jag tar i om det behövs. Jag bjuder på mig själv, frågar, undrar, hur mår du? Kan jag göra någonting? Jag är ärlig. Jag skulle också bli lycklig av mycket pengar. Men jag tror inte att jag skulle bli knäpp för det. Sluta bry mig. Jag är inte sån. Jag är inte perfekt, det ska gud veta, men jag bryr mig om mina medmänniskor, och det vet jag att jag skulle göra även om jag blev stormrik. 

Haaaa... Stormrik. Det kan man ju drömma om. Den dagen alltså. Den dagen. 

Och nu har jag lyssnat i tjugo minuter och jag tror jag håller kvar i mitt gamla tankesätt om Charlotte Perelli. Hon verkar inte ödmjuk. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har inga förebilder. Jag pratar på rikssvenska. Det gör du inte alls, du pratar med rungande R. Och det är okej. Det är okej. Det är skillnad mellan självförtroende och dryghet. Stor skillnad. Tunn linje. Svag linje. Men har man arbetat hela livet kanske man inte behöver tacka någon eller vara ödmjuk längre. Och man kan hoppa över den linjen hur mycket man vill bara för att man kan. Det är ju ingen som tar ens pengar om man fastnar i dryghetsspåret, och det är väl en trygghet i sig.

Idag satt jag hos hårfrisörskan i tre timmar. Tänkte klippa mig, sen frågade hon om färg och jag sade ja tack, det kan vi väl göra, för en gångs skull. Inte visste jag att det skilde tusen kronor mellan "toning" och "färg" och fick en smärre - större - gigantisk - chock när hon sade vad det slutligen kostade framme vid kassan när det redan var för sent. Massa mycket dyrare än sist. Alltså fruktansvärt mycket dyrare. Fan fan fan. Nå.... vad gör en tom plånbok när man är jättesnygg i håret? Förutom hål i magen och fotbollsstora ögon... På riktigt... Det var fan inte kul.

Sen hann jag bli låg också under de tre timmarna, så jag skyndade till ICA, köpte en paj, sprang till bussen, missade bussen, klev på Roslagsbanan och tänkte precis när jag satt mig att mit SL-kort är tomt. Blankt. Noll kronor. Det finns inte ett öre där att använda, för jag skulle ju fylla på den när jag kom fram till Täby Centrum. Tanken på att jag skulle få betala 1 500 kronor för en resa på fyrahundra meter gjorde att jag ville kräkas. Jag oooorkar inte. 

Usch och fy. Jag är fortfarande hes men nog tusan tänker jag träna idag. Lite grann. Sådär lagom. Min ilska är så stor nu så jag skulle kunna kasta en ko genom fönstret.

Eller som fint folk säger: Jag håller mig från skratt.

Irriterad. Frustrerad. Två kor för vardera känsla. That's me. That's my Monday. Och dagen som började så himla bra. Åh. Jäkla skit. Nåja, jag sväljer allt det här nu och ser mig i spegeln igen. Jag är jättesnygg. I alla fall mitt hår. Jag är jättenöjd med det. Bara att det där hålet i min plånbok, eller i det här fallet, på mitt bankkort, gör mig illamående.

Jag ska visa sen hur det blev.  Men det är fasiken inte en frisyr värt två-jävla-tusen-helvetes-kronor. Hädanefter tänker jag klippa mig själv och färga håret själv. Alltid. Om jag inte blir rik förstås. Men för att bli rik måste man köpa en trisslott och jag har inte ens pengar nu att betala en ICA Basic-festis. Typ.

Nu har jag en sån där stund där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva här, kanske för att Johan varit ledig i två dagar och vi bara varit hemma och förkylat oss och bara... tillfrisknat i varandras sällskap, sett filmer, lagat middag, spelat, kramats, brottats och haft lektion i självförsvar och ju-jutsu (nu är jag livsfarlig!). Kanske för att det är höst och grått och trist och Stockholm har haft tre soltimmar på hela november. Heeelt galet. Förkylningen är på bättringsvägen, den andra i ordningen sedan oktober, och jag har precis börjat med D-vitaminer och magnesiumtillskott för att göra immunförsvaret lite gladare, men ändå, ändå är det precis lika grått utomhus.

Innanför husets väggar är taklamporna släckta, ljuslågorna fladdrar i de röda, spräckliga ljushållarna och de smala, höga i silver jag köpte på loppis tidigare i somras lyser upp badrumsbänken. Jag har en varm, härlig man bredvid mig - ja alltså vanligtvis, just nu är han på jobbet - och i vår bubbla är allting så himla härligt. Vi såg en dokumentärserie på SVT24 här om dagen om olika tidsepoker och vi gapskrattade i flera minuter, det måste varit det roligaste jag sett på teve någonsin, jag ska länka det när det kommer upp. Visste ni att man botar kolera genom att slänga på en senapstäckt sillbit på magen och supa sig full på brännvin? Hahaha. 

Jag skulle kunna visa bilder på det där huset jag länkade i förra inlägget. Jag skulle kunna berätta om Johans dröm här om dagen, att vi stod på altanen medan min släkt sköt upp en get i rymden för att visa hur mycket de tyckte om mig. Fast han ändrade sig sedan och sade att det var för getens skull de sköt upp den, inte för min, men jag skrattade i flera minuter. Det är inte äkta kärlek om man inte skjuter upp en get i rymden! 

Jag kanske bara skulle behöva snyta mig, klä på mig och gå ut på en långsam, frisk höstpromenad och dra in ny luft i lungorna och tänka att jag faktiskt inte måste uppdatera här hela tiden. Men jag vill ju uppdatera. Jag vill skriva ner allt det fina vi gör. Allt det fina han gör för mig. Men som så många gånger tidigare, när jag är som lyckligast skriver jag ingenting alls, för då lever jag det istället. 

Jag kanske borde gå ut och tänka att det faktiskt inte har varit minusgrader än och att det snart är december. Det måste ju vara något slags rekord för Stockholm i november. Jag kanske borde tillfriskna och ändå åka hem till norrare breddgrader ett par dagar utan stress trots att jag var där för bara ett par veckor sedan. Jag kanske borde ta ett steg tillbaka, så att jag kan överblicka det som finns framför mig, och bara för en stund, stanna upp och inse, förstå, att det bästa som händer i livet är inte det man skriver om, utan det man upplever.

Som att det inte räckte med förkylningen för sex veckor sedan har även säsongsinfluensan hittat hit mer eller mindre. Jag tänkte mota Olle i dörren det mesta jag kan men det känns som att det rullar åt fel håll just nu. Så himla typiskt. Just när jag tänkte att jag faktiskt borde ta influensasprutan snart...

På tal om det är det massor av saker som har hänt som jag har känt på mig. Min magkänsla är så himla stark just nu. Till exempel idag när jag satt på bussen till jobbet tänkte jag för mig själv att jag kanske skulle göra köttbullar och makaroner istället för LCHF-kassens onsdagsmat därför att jag mådde så kasst och inte orkade hacka, skala, skiva, dela. Sexåringen satte sig sedan vid bordet och såg ner på sin tallrik, kyckling och ugnsgrillade grönsaker som jag ändå gjorde, och sade: "Vet du hur sugen jag är på köttbullar och makaroner?" 

Och imorse när jag skulle åka hem med bussen tänkte jag: "Jag kanske ska ta nästa istället, vänta en kvart på den". Tog den första bussen och den körde fel väg av misstag så jag fick gå en lång omväg hem och den andra bussen hann före.

Samma igår när jag skulle åka buss till jobbet (Jag har blivit lite lat med cykeln, speciellt då jag inte känt mig kry): "Jag kanske ska åka med 610-an idag och promenera en bit istället för den vanliga som stannar just utanför barnens hus". Vad hände inte när jag stod och väntade? Buss 610 hade precis stannat för att släppa av några när jag skakat på huvudet och på så sätt visat chauffören att jag inte skulle åka med. Så kom min buss inom synhåll och jag gick neråt hållplatsen för att kliva på och så körde den jäveln bara förbi mig och stannade inte! Så jag fick springa tillbaka till buss 610 och banka på dörren tills chauffören såg mig .... alltså... 

OCH! Blondinbellas bebis! It's a girl! Vem sade det för sju veckor sen när hon gick ut med nyheten? Jo, jag! Jag bara... visste det. Liksom. Det går inte att förklara. Jag bara visste det. Och så vidare och så vidare. Så många händelser som läggs på det jag redan anat.

Jag vet inte riktigt. Jag trodde att jag var synsk när jag var liten. Det var ett teveprogram en gång där man kunde testa sig i olika grenar, eller uppdrag, tester. Om man "kände på sig svaret" på frågan de ställde. Jag vet inte hur gammal jag var. Elva kanske. Det var tio frågor och jag svarade rätt på alla dem. Direkt, utan betänketid. Jag bara visste.

Jag är med i en grupp på Facebook "Avläsning gratis mot feedback". Personer som lägger ut bilder på sitt ansikte enbart och andra får skriva vad de "känner", om familj, mående, djur, jobb, personligt, ja men sånt. Jag har haft rätt alla gånger. Alla gånger jag gjort det där. Till totala främlingar. Jag tror på sånt. På att man kan se saker som inte finns eller som ännu inte hänt - inte långt i framtiden, men det som ligger nära inpå, eller det som hänt som hålls i tystnad. Varför visste jag att mina föräldrar skulle skiljas en gång när jag ringde min mamma för att fråga någonting annat och vissheten slog mig som en hammare rakt i ansiktet?

Vad gör ni, frågade jag.

Vi ser på teve, sade hon. Precis som vanligt. Allting var som vanligt. Mina fina, älskade underbara föräldrar i tevesoffan, som så ofta när det visades Life eller Wild China tex, naturdokumentärer vi alla älskade och brukade titta på tillsammans. Men ändå. Varenda nerv i mig vaknade.

Ska ni skilja er, frågade jag. 

Varför tror du det? frågade hon.

För att jag vet att det är så, svarade jag. 

Hon var tyst ett tag.

Men jag visste.

Kanske hör det ihop med min högkänslighet, kanske inte, kanske är det bara svammel. Men jag tänker lyssna på magkänslan. Den har lett mig åt rätt håll alla de gånger jag tvekat. Hjärta eller hjärna? Mage säger jag. Om magkänslan är rätt kan det inte gå fel. Det kan göra ont. Ruskigt ont. Men det kan inte gå fel.

Förresten har jag hittat mtt drömhus    Fast... även magkänslan har sina gränser, eller i detta fall, plånboken ;-)   Men alltså.... Detta. http://www.skonahem.com/inspiration/sovrum/1000-kvadratmeter-sjonara-lyx-inklusive-hiss-vi-har-aldrig-sett-nagot-liknande

Jag har härmed fått den konstigaste kommentaren någonsin. Det äldsta barnet S, som går i tvåan, vände sig till mig imorse när vi skulle klä på oss för att gå till skolan och sade:

"Jo, förresten... Skulle inte du kunna säga att du kommer från Stockholm?"

"Vadå från Stockholm?" sade jag. "Jag kommer ju ifrån Kalix. Vad menar du?"
"Joo men... Jag tycker liksom inte om din dialekt. Du säger så konstiga ord..."

???? "Hur menar du nu?"

"Ja, jo... Alltså... Om någon annan frågar var du kommer ifrån, så snälla, kan du inte säga Stockholm då? Det är liksom så skämmigt att du säger att du kommer ifrån Kalix. Och att du pratar sådär."

Med betoning på Kalix som att det är en könssjukdom. Hahaha. Så jäkla roligt. Jag gick och sade heeejrååå på rungande lidingösvenska resten av dagen. Vitt viiiin och reeeekor, ni vet. Så jäkla roligt. 

Jag kunde ju inte säga att "nej, det kan jag inte, för jag hatar Stockholm" direkt. Man ska ljuga åt barn, inte vara ärliga. Ärlighet är för övrigt någonting jag tänker skriva om lite senare, för jag har lärt mig att om man är ärlig så är man också elak eller avundsjuk. Men mer om det senare.

Jag gillar min dialekt. Det där rullande L:et. Äel:et. Kaaaelix. Äelg. Baggaschluckan. Eljest och nåmen jåå och schvuu och int och ids. Som att jag någonsin skulle byta ut det mot vitt viiin och reeekor. Aldrig över min levande kropp nej. Men jag tyckte det var hysteriskt roligt att hon påpekade det. Att hon skäms över min dialekt för att jag pratar så konstigt. Jag började nämligen skoja med ett par killar i hennes parallellklass häromveckan och de tyckte jag var jättecool. Jag kanske bredde på lite dialektaktigt medan, men ändå. Det är ju så här jag är. 

Hade någon bett mig byta ut mina härliga snygga skor mot uggs för att de tyckte att mina nuvarande skor var fula hade jag ungefär sagt likadant. Uggs är skitfula. Ungefär samma kärlek har jag till Stockholm. De fungerar och de håller mig varma men jag skulle aldrig välja det självmant, aldrig ta på mig dem om jag inte måste. 

Hur uggs och åttaåriga stockholmare och kalixmål hamnade i samma stycke är ett mysterium. Men jag tänker fortsätta säga vars. Jag tänker fortsätta med mitt rullande l. Eller äel, som vi säger. Ni säger Ell. Vi säger Äel. Och vi är ju lite äeljest.

Titta, en tvättäkta norrlänning! Vitt viiin och reeekor kan fara åt skogen. Här är det rensläde och smola och en korvbit till frukost som gäller.

Taggar: #kalix #norrbotten #norrlänning #stockholm #skämmigt #dialekt #tal #svenska #tankar #åsikter #krönika #hälsa #träning #lchf #attvaraliteeljest

Nu har Fröken Gnällspik kommit fram från inunder stenen, till ett snöigt Stockholm dessutom. Sedan sömmen i två av mina nyaste tröjor börjat släppa och se förjävliga ut tänkte jag - måste jag - köpa nya. Jag är på jakt efter lite varmare tröjor, ja helt vanliga att ha till mina svarta jeans. Ni vet. Med två armar och hål för kropp och huvud. 

Så jag kollade först på H&M. Som alltid. Billigt och helt okej kvalité, trots att de där två tröjorna härstammar därifrån så jag antar att kvalitén inte är så jättebra ändå. Men alltså. Jag blir så irriterad. Konfunderad. "Tjocktröja, 99 SEK", helt okej. MEN DÅ SLUTAR DEN JU TA MIG FAN TRE CENTIMETER UNDER TUTTARNA. Alltså vad är det för fel med dem?! Vem i hela friden köper en STICKAD TRÖJA som slutar under brösten?! Vill jag ha en tjocktröja så ska den väl ta mig tusan nå ner till rumpan och lite längre, och faktiskt både TÄCKA och VÄRMA. Jag blir galen.

Och jag är medveten om att jag må låta som en gammal mormor, men en stickad tröja som slutar under brösten är slöseri med tyg. Det är alltså meningen att jag ska stå där i snålblåsten och snöstormen med jeans som slutar någonstans under naveln i varierande höjd och så är det en stoooor glepa upp till tuttarna och där har jag min luftiga yllebehå som hänger och dinglar. 

Jaaaa men visst. 

Preciiiis det jag ville ha.

Varför döper de inte bara tröjan till oversize bra och så slipper folk bli besvikna? Det är ju så himla "inne" nu med oversize dessutom....

UPDATE: Sen kom jag även på att H&M har ändrat storlekarna på plaggen. Jag som tidigare var en rätt hyfsad 34 har nu fått gå upp till 36 - 38 (!!!!!) på vissa tröjor och det utan att öka ett kilo (okej ett kilo eller två har jag väl gått upp men det är fler än jag som har detta problem med nya tröjor därifrån - och på alla andra affärer är jag numera en väldigt hyfsad 34 istället för en magerkråka till 34). Så skulle jag köpa den där stickade tröjan för 99 kronor i min vanliga storlek skulle det inte ens räcka till som behå. Alltså. :-( Jag får gå tröjlös i vinter helt enkelt...

Tänk så mycket vi skulle göra idag när Johan var ledig. Åka in till Täby C, lämna igen ett par böcker, låna nya böcker, träna, handla och köpa lite bra att ha. Haaaha. Haha. Visst. Johan satt vid datorn när jag kom hem och jag förberedde mig för att fara och träna, glad och pigg. Sedan hände något, jag vet inte vad, men jag lade mig ner bredvid honom i alla fall och han som är så lugn och fin och pedagogisk tyckte att jag kunde sova en liten stund (som vanligt). Eller i alla fall vila lite.

Tänk så mycket vi inte gjorde. Nu är klockan strax åtta och jag ska sälla mig till duschen och badrummet alldeles strax. Jag hann varken handla, träna, shoppa eller gå till biblioteket. När jag vaknade var klockan ett !!!!!!!! och vi satt hemma och kollade på lite videor på Youtube och teven innan jag lagade lunch och jag for tillbaka till jobbet. Haaaaha. Imorgon ska jag ta mig tusan träna och springa FÖRE jag däckar i soffan. Det är nog länge sedan nu. Typ.. .ett par dagar. Men i alla fall. 

November nu ju och jag har en månad på mig att klara milen. Efter och under all julmat lär jag inte vara så himla pigg på det och inte heller när kylan sänker sig över oss och gör att mina luftrör smalnar av till ej springvänliga sådana, så det är nu jag måste göra det. Nu. Varför inte i morgon?