Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.

Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.

"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.

Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.

Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 

Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.

Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.

Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.

Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.

Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm. ♥

Jag har många bekanta, många gamla jobbkompisar på Facebook man inte riktigt får tillfälle att träffas så ofta man kanske skulle vilja. Och jag har några få, riktigt nära vänner, och jag är så glad att de finns. Då vi bor över hundra mil ifrån varandra blir det av föreståeliga skäl inte många träffar per år, inte längre, och det är självklart inte så roligt när man spenderat så mycket tid tidigare med varandra. Men det gör egentligen inte så mycket. För mina vänner där hemma är sådana vänner jag inte behöver prata med varje dag, och när vi ringer varandra är det precis som vanligt, precis som förr, vi vet var vi har varandra och vi faller snart in i jargongen trots månader utan att ha sett varandra.

Min vän åt ena hållet och min vän åt andra hållet blev snart vänner de också. Vi är alla olika, men samtidigt så lika. Vi har känt varandra sedan vi kom upp i skolåldern och har kanske inte alltid funnits där för varandra hela tiden, men så är det ju, det går i vågor likt allt annat. Men jag är så tacksam att jag har dem och trots att jag önskar mig ett litet, mysigt, romantiskt bröllop vill jag att de ska finnas där och se mig gifta mig med mannen jag älskat så länge. 

De sade aldrig att jag var tvungen välja mellan dem eller honom när jag blev förälskad. De sade aldrig att jag inte hörde av mig lika ofta när jag tillbringade dygnets alla vakna, och sovande, timmar med honom, att vi inte sågs lika mycket när jag spenderade mina lediga helger i hans armar på andra sidan landet. För de visste. Och jag visste. Han är mitt allt. Han är en del av mig, min andra halva, och de öppnade armarna för honom när de förstod, när de märkte det. De fanns kvar där när jag kom hem igen, och så var det förstås även när de blev kära och tillbringade så mycket tid de kunde med sina respektive.

Var vinden än vänder så kommer vi alltid ha varandra. Var jag än bor. Och det känns så himla skönt. Med mina vänner är jag trygg. Tillsammans med min man är jag också det. Han är tryggheten jag alltid har velat ha och behövt för att kunna växa som människa. Han är tryggheten jag vänder mig till när marken svajar under fötterna, den som skrattar åt mig och håller om mig och älskar mig och som håller mitt hjärta. Han är allt. Han är verkligen det. Och det gör mig till jordens lyckligaste människa att få vara hans, att få kalla mina vänner för mina bästa vänner även om det gått flera år sedan vi kunde umgås "som vanligt", springa över till varandra och gråta till Titanic eller snacka skit eller mens eller om annat folk och få LRS över våra respektive, och sitta där och bara kvida för att vi är så lyckliga. Japp, tjejer gör så. När orden inte kommer ut och man klyver ansiktet med ett leende som når från öra till öra, då vet man att det är äkta.

När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag att det är äkta. När jag samlar mina två vänner för att tala om att jag är glad att de finns, för sånt behövs ibland, vattna de relationer man har, är det också äkta. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så djupt tacksam och glad för de människor som finns i mitt liv och som förgyller mina dagar med skratt, kramar, långa meddelanden, korta meddelanden, hjärtan och pussar och kvidanden i skriftformat och en varm kropp när man ska gå och lägga sig. Så outsägligt tacksam. ♥

En ledig, fantastiskt helg tillsammans har passerat och nu är det en ny vecka igen. Matteräkning, hälsopedagogik och en tur med cykeln om en stund, men först ska jag lyssna på #Tvillingpodden och vakna till liv. Träningsvärken är total i rumpa och bröst (haha), sedan lördagens löpning och gårdagens bänkpress där jag ökade till 30 kilo. Jag är nöjd. Tidigare kunde jag inte ens göra en armhävning. Inte för att det är riktigt samma sak, men ändå. Jag är nöjd, det måste jag vara. Tar ju nästan en tredjedel av vad min stora, sexiga man gör så jag kan ju i alla fall vara lite stolt ;-) 

Och två chins.

Och hålla mig uppe i chins-stången med en hand. Haaaha. Det går framåt.

På tal om det, så är den här bilden nedan så himla klockren. Jag köpte bröd här om dagen, första brödet på ett halvår. Det hände ingenting. Inget muller. Inget någonting. Men oj vilka tankar som började rusa genom huvudet. Jag har ju genom att utesluta gluten och många kolhydrater blivit av med ångest och oro, men nu i helgen har jag, trots att jag varit så himla lycklig, känt världens rädsla (igår). Och för första gången någonsin med Johan, en rivande, själaätande svartsjuka. Varför? För att han kallpratar med en tjej på gymmet. Han pratar för fan med många tjejer - och män - på gymmet, så egentligen kan vi vända på det. Hon pratar med honom. Så är det. Och jag blev så rungande svartsjuk så jag fick helt ont i magen. Japp, det erkänner jag. Och det är jag inte stolt över.

Och så har jag väl aldrig fått tidigare. Genom att utesluta gluten har jag bara varit lyckliga loppan, sådär som man ska må egentligen. Och nu med allt bröd. Hände ingenting i magen. Inget ont. Eller jo, ont gjorde det av en helt annan anledning, som jag hoppas raderas från mitt inre inom en snar framtid. För det är inte bra att må sådär. Helt utan anledning. Första gången jag kände sådär var på julavslutningen i nian och en tjej i sjuan sjöng så vackert från scen så jag fick rysningar där jag satt bredvid killen jag var ihop med. Nykär. Så nykär man kunde vara som femtonåring.

Vi båda tittade på henne där uppe. Och så sade han "hon sjunger så jäkla vackert". Bara det. Och jag såg på honom. Och jag visste. Det rev i hela kroppen. Jag visste att han skulle vara med henne. Jag visste det. Vi hade en knagglig relation där jag var den enda som satsade, nu idag, sju år senare satsar vi båda, Johan och jag. Det är på lika villkor. Vi är lika kära. Vi är jättekära och jag har ingen anledning att vara svartsjuk när han själv säger att det är mig han vill vara med, mig han vill hålla om och mig han vill somna bredvid varje natt. Tänk bara på Channing Tatum och hans fru. Om hon klarar det, måste jag klara av att flickorna på gymmet tycker att Johan är läcker. Det var bara... hennes sätt att prata med honom som rev i magen. Så lättsam. Så försiktig. Naturlig. Jäkla skit. Jag känner mig hemsk. Men jag tycker inte om henne. Jag kan inte göra det.

Bröd eller ej. Hemskt. Jag är ingen hemsk människa men jag kan bara inte. Jag ska aldrig mer äta bröd, inte på ytterligare ett halvår minst. Resten av mitt liv. Aldrig. Tankarna börjar rumla. Oron stiger, ångesten pyser ut genom öronen, precis som under första sommaren här i Stockholm när vi jobbade på Silja och jag åt bröd, även om det var grovt. Vilken jäkla ångest jag hade. Varje dag. Varje, varje, varje dag. Jag vaknade skrikandes på nätterna och knep ihop käkarna så att illamåendet skulle försvinna. Jag kunde knappt prata. Ändå pratade jag. Ändå skrattade jag. Ändå kom jag hem och höll hårt om Johan som strök mig över ryggen och sa att det är bara en sommar. Sedan skulle vi göra något annat. Sedan blev det bättre. När jag slutade på Silja, när vi flyttade till Täby och jag slutade äta bröd.

Bara upp med huvudet och se framåt. En cykeltur för inhandling eller en titt på en eventuell present till min man som fyller år snart. Han har gett mig så fina presenter genom de fyra år vi varit tillsammans, och därför vill jag också det. Jag vill ju att han ska veta att han är... allt det där jag någonsin drömt om. Men det vet han. Det vet jag att han vet. Han är mitt allt. Ända sedan den första dagen jag såg honom.... och jag visste.

Att vakna utsövd bredvid Johan är bland det bästa jag vet. Det bästa jag vet är ganska många saker faktiskt, men att slå upp ögonen och se honom le, det är inte mycket som slår det. Häggdoft och en stor bukett liljor på bordet är en annan känsla, en annan sak, även om det rör om någonting där inne vid åsynen det också. Små barn som tultar fram och hundar som blir så glada så svansen vevar som en helikoptervinge bakom dem så man är rädd att de snart ska flyga iväg. En liten ponny med slutna ögon medan jag kliar den på halsen. En lång och långsam löptur med Johan en tidig torsdagsmorgon när världen fövandlats till sommar. 

Och nu känns allting bra igen. 

Sådär riktigt jättebra, kill i magen-bra som bara en sån dag kan ge.  

Allergipillrerna jag började knapra igår drog upp den berömda rullgardinen flera varv. Var är tröttheten? Borta. Jag är pigg och glad, om än lite seg efter att efter gårdagens back-intervaller och förrgårens löpning. Men inte alls på samma sätt som igår och dagen innan det och dagen dessförinnan. Nu sitter jag och lyssnar på blivande bröllopsmusik (just det), eller bara gamla favoritlåtar som passar till en sådan dag. Johan har precis åkt iväg till jobbet, han jobbar till 23:00 idag, huja. Och jag ska fortsätta med matten och hälsopedagogiken uppgift fyra. 

Kanske att jag även tar en tur till Intersport och provar nya löparskor, jag är lite småsugen på det. Eller sparar pengarna till en ny cykel, som jag också är väldigt sugen på. En cykelsemester på Öland, alltså jaaatack. Eller vår resa. Eller... bara fortsätter le sådär lite lagom och hålla kvar vid känslan från när jag slog upp ögonen i morse. Det behöver inte vara mer än så. Inte idag. 

Idag har varit en sån där dålig dag. Bläää. Vaknade till när Johan gick till jobbet, trodde klockan var strax före åtta men när jag mullvadade mig utan glasögon till vardagsrummet var den inte mer än sju. Jag hade glömt att han skulle börja tidigare idag. Men somna om, det kunde jag inte. Och regnet bara öste ner - det regn som meteorologerna lovat skulle vara sol och arton grader, och vinden piskade regnet nästan vågrätt.

Trött, seg och varm efter gårdagens intervaller. Låg i soffan i timmar efteråt innan jag drog på mig mjukisbyxorna, de där leopardmönstrade som Johan älskar så mycket (obs: ironi) och försvann ner till tvättstugan och till ICA. Med byxorna på. Tur han inte var hemma, haha.

Fullt med disk på köksbänken hade jag inte bara gjort middag utan även bakad LCHF-bröd jag ska fila lite på inför nästa sats. Jättegott men det kan alltid förbättras. Disken fick vara. Pollenallergenerna gör mig loj och slö. Slemmar igen näsan. Men inte mer än så. Jag vill inte ha mer än så.

Disken är kvar. Jag är fortfarande loj och slö och har suttit ute och läst A Storm of Swords, tredje boken av Game  of Thrones-serien, den tjockaste av dem och med tusen fantastiska sidor, cyklat ett par km fram och tillbaka till Täbban och.... räknat matte. Säg hej till den trögaste människan ever. När Johan världens bästa Johan hjälper mig är allt så.... jag fattar i alla fall vad min hjärna tänker. Eller tvärtom. Men så fort han slutar tar det tvärstopp efter två tal. Kämpa kämpa kämpa.

Loj och slö. Dra upp gardinen någon. Imorgon blir det bibliotekshäng, CV-utskickande och förhoppningsvis grym träningsvärk efter kvällens spinning och Absolution. Johan jobbar 8-23 idag. Fy bubblan. Han är så duktig. Jag sitter på mina nytvättade, tighta brallor och önskar jag förstod vad jag skriver om och vad jag räknar.

Kanske ska ta en promenad innan gymmet. Så jag är färdigt uppvärmd. Kanske ro lite. En jättebra komplettering till löpningen. Mitt nya mål är 5 km på 25 minuter. Det ska gå. Jag ska kapa mitt nya rekord på 27:42 till augusti. Till juli. Därav intervallerna. Därav den extrema segheten igår och en önskan om att någon dvätte skulle lägga mig i ett badkar med lagom hett, lent vatten och hägg och lavendel och liljedoft. Här kan jag inte sitta, på mina snortighta byxor och idissla trots att jag är trött som... tröttast idag.

Sommaren är på ingång, Johans födelsedag, vår fjärde årsdag och massor av annat kul. Så ska man ta sig någonstans, antingen fysiskt eller psykiskt, måste man jobba lite för det. Så hejdå trötthet. Hej träningskläder och beslutsamhet. Jag klär i det. Jag kämpar för det. Ingen annan kan göra det åt mig. HEJDÅ TRÖTTHET!

När dagen är sådär härligt mysig och det är ljust fast klockan närmar sig nio. Majbrasa bland hundratals andra, armkrok med min finaste man och barn som springer fram för att grilla marshmallows. Planer inför framtiden och mys framför Firefly i soffan när vi kommer hem.

När en mardröm dyker upp och är så intensivt färgsprakande och tydlig. Den var så hemsk då, men nu i efterhand fnissar jag lite åt hur den slutade. Jag dog för att jag blev biten i röven av vår reparatör. Hahahaha. Sensmoralen i det alltså? Jag måste förresten dela med mig av den. Drömmen. Okej. Det var så här. Farmor och farfar och jag åkte för att titta på ett hus som ingen verkade bo i. Då farfar öppnade dörren förstod jag att det ändå bodde nån där. En demon, en ande, en zombie, och att farfar blev... typ. Märkt. 

Så vi smällde igen dörren och rusade därifrån det fortaste vi kunde. Jag hade en sensor runt halsen som Tyrion Lannister satt på mig, en slags... dödsmärkning, jag också. Så när den började lysa rött och larma hade jag bara sekunder kvar att leva. Och den kunde slå ut när som helst, jag visste alltså inte hur länge jag skulle leva....

Vi satte oss alla runt bordet hemma i huset i Nyborg för att njuta av kanske vår sista middag ihop. Mamma var gravid (förlåt) och det var som det alltid varit när vi växte upp. Ja alltså hon var inte gravid så många gånger haha men färgerna, stämningen. Farmor och farfar var där. Ruben och Johanna. Pappa. Mamma. Det var sommar, eller vinter, och solen lyste, och det var en... bra dag.

Så... insåg jag plötsligt att farfar smittat de andra. Dödsmärkt dem trots att de inte hade en sensor som jag... och han, pappa, min syster och hennes pojkvän drunknade under bordet, allihop....... Jag höll tag i pappas hand som hårt höll i bordsskivan och han såg på mig när han dog, vägrade släppa min blick, och sedan stängdes dem och han gled iväg tillsammans med de andra.

Mamma och farmor reste sig upp, här fanns ingenting kvar, ledsna, arga, och in genom dörren kom reparatören med en stege. Vi skulle tydligen renovera köket. Så mamma och magen och farmor gick snabbt därifrån medan jag inte kunde fatta att pappa och de andra hade dött och satt kvar, lamslagen av sorg.

Och jag reste mig också upp för att gå. Då sade reparatören att det inte spelade någon roll, och så bet han mig. I röven. Och sensorn började lysa.... åh nej... mamma... farmor.... Jag kunde inte prata. Inte andas. Jag såg på deras ledsna, arga ryggar medan jag också gled iväg och så viskade jag mellan tårarna "jag älskar er, glöm aldrig bort det" men de hörde det inte.... för drömmen började om och Tyrion Lannister lade sensorn om halsen på mig ännu en gång men nu var min familj fem personer mindre och drömmen skulle inte sluta förrän alla var döda.

Först och främst HATAR jag mardrömmar. Sen HATAR jag drömmar som börjar om. Speciellt när det handlar om mardrömmar.... och mardrömmar man drömt fleeera gånger tidigare. Dock inte denna, men i alla fall. Att den började om. BLÄ!!  Så jag var inte så munter när jag vaknade. Usch. Det höll på att bli morgon. Himlen hade ljusnat. Men det tog länge innan jag somnade om trots att Johan låg där intill. Pappas ögon i färskt minne innan han flöt bort tillsammans med de andra.... och allt hade varit mitt fel. Usch! Brrr!!! Positiva tankar nu!

Reparatören som BET mig i stjärten. Jävla as.

Gissa vad jag vaknade med? Sjuuuk träningsvärk/ont i höfterna efter den långa promenaden dagen innan, precis på stället där han bet mig. Äckel. Hahahaha. Dödad av ett hugg i rumpan..... Det händer bara i drömmarnas värld alltså!

Saker som jag tänkt på under de senaste dagarna:

Varför alla är så taskiga mot varandra i the Bachelor. Jag skulle inte vilja vara tillsammans med en man som snackar skit och baktalar varenda man han ser i rummet bara för att "han ändå kommer vinna allt".  

Varför alla LCHF-are ständigt strävar efter att vara i ketos. Det vill säga när kroppen går på fettdrift istället på för kolhydratsdrift, med väldigt höga ketonnivåer där andedräkten luktar aceton och där hela kroppen rasar ihop vid intag av kolhydrater. Att vara i ketos är ett tecken på svält (insulin- och kolhydratsbrist). Skulle jag ha ett ketonvärde på 8.0 skulle jag vara död eller i det mesta döende. Ju högre ketonvärde, ju troligare är det att man snart kommer drabbas av blodsyraförgiftning. Det kanske inte är riktigt samma för friska människor, men ändå. Jag fattar inte.

Varför alla nya LCHF-are rasar eller inte går ner ett enda kilo i vikt - och sen är så förvånade. Jaaa, få se, hur kommer det sig? Jag äter fem hundra kolhydrater om dagen och har gjort det i fyrtio år och sen dagen efter äter jag tio. Klart att kroppen ställer in sig på svältdrift och därför gör sig av med så många kilon den kan, eller håller hårt i de få den redan har. Börja långsamt, är det någon som hört talas om det? Nej. Och vad folk rekommenderar för att råda bot på det? "Mer fett, dra ner på kolhydraterna". Ok....

Varför det står i reglerna på en LCHF-grupp att "alla vi som äter någon form av lågkolhydratkost är välkomna här med tips och recept" och jag har en halv banan i min smoothie på morgonen, och admin genast säger att jag inte kan rekommendera den till andra för att den inte följer gruppens regler. Ok. Det är fortfarande lågkolhydratkost för mig, står klart och tydligt i reglerna. Men ok. 

Varför det står i samma regler "bilder på godis, kakor och vanliga tårtor etc tas bort på grund av att det kan trigga begäret", när admin lägger upp en bild på Nestlés chokladpuffar och säger att det är okej för att ingen triggas av en sådan bild. Ok... Regler är till för alla tycker då jag... Men ok.

Varför det, i samma grupp, av "experterna" sägs att man inte ska äta mer protein än man vill väga, att man ska räkna och hålla koll på kolhydrater, fettprocent och föra in det i en app. Varför då? Ät och må bra säger jag. LCHF handlar om så ren mat som möjligt och där man varken behöver mäta eller väga eller dissikera någonting av det man gör eller äter. Det finns andra dieter för det. Inom LCHF behöver man inte mäta och väga, det är ju det som är grejen. Men... ok.

Och varför ska jag bara äta ynka 50 gram protein om dagen? Vet ni hur lite det är? En enda bit ryggbiff och sen "ska" jag inte äta varken korv, bacon, mjölk, grädde, broccoli, adra grönsaker, ägg eller ost under resten av dagen. Vad sjutton ska jag äta då? Men ok....

Jag borde kanske omformulera "saker jag tänkt på under veckan" till "saker jag stör mig på att denna grupp sitter och säger till nybörjare". 

Det var en kvinna som bad om förslag på hur hon skulle göra då hon helt tappat orken när hon är ute och springer. Hennes ben är som tegelstenar och hon orkar ingenting, och hon har ett lopp som väntar inom kort. Ta en banan före passet, eller ät rotfrukter till middag dagen innan, föreslog jag - för det brukar fungera för mig, och det är, om man nu måste vara så jävla bajsnödig, inom ramen för LÅGKOLHYDRATKOST som gruppen enligt gruppnamnet och reglerna klart och tydligt förespråkar. 

Då säger samma admin som alltid motsäger sig allt jag gör "Rotfrukter hör inte hemma inom LCHF. Och bananer hör verkligen inte till LCHF och är inget man ska rekommendera en löpare".

Ok................................................

Jag ger mig. Jag vet ju ingenting om det där. Jag har inte diabetes, jag äter inte lågkolhydratkost eller vad man nu kan kalla det, visar man upp en halv sked rårivna morötter blir ju bilden nästan borttagen för att det kan trigga, jag tränar inte och jag springer definitivt inte tre pass i veckan, så jag vet ju ingenting alls egentligen. Sorry, förlåt, my mistake! Jag räknar bara kolhydrater och är i ketos, för det hjälper ju mot allt.

Det doftade blöt gräsmatta efter ett varmt sommarregn i hallen utanför lägenhetsdörren när jag gick för att handla tidigare idag. Den kalla blåsten ifrån gårdagen var borta och solen tittade fram lite nu och då till största delen dold bakom disiga, tunna moln.

Jag tänkte på sommar och skog när jag låste dörren bakom mig. Jag tänkte på alla somrar som barn där man sprang barfota ut genom dörren, graciöst hoppade över gruset för att få någorlunda välklippt gräs mellan tårna istället. Hur man rusade utan mål, utan planering, rakt fram, väjde mellan stenar och ros- och vinbärsbuskar mot skogen eller mot sjön eller mot den grönskande äng vi lät vara ifred från gräsklippare och häcksaxar där blommorna frodades i mängder, eller till den gamla ladugården. Trampade på samma mark som min farfar och hans syster en gång sprungit över, när de var lika gamla som jag och min syster.

Kan man skogens språk är man aldrig ensam. Man är aldrig vilse om man förstår varför den och alla dess invånare beter sig som de gör. Hade jag inte haft diabetes hade jag kunnat bo i en skog i flera veckor, månader. Jag hade förmodligen blivit semi-vegetarin, att lägga mina små fingrar runt halsen på en panikslagen harpalt känn hjärtstannande hemskt. Men fiska kan jag. Jag vet vilka sorters bär man kan äta, det går att koka nässlor och tallbarr för en brygd som lenar hosta och sveda och som främjar immunförsvaret.

Jag brukade gå ner i "skogen" nedanför huset och låtsas att jag var i en annan värld. Krypa genom blöt mossa och axelhöga ormbunkar, klättra upp för den täta rönnen ovan komposthögen och slutligen komma ut på den lilla skogsvägen bakom dem. Jag brukade cykla längs strandpromenaden både till och från skolan och alla påhittade äventyr, äta mig proppmätt på bären naturen utanför knuten gav. Blåbär, vinbär, hallon - hallonen invid rönnen och komposthögen var de bästa och saftigaste - åkerbär, smultron, lingon, och så någon gång råkade man sätta tänderna i sprakabär och kråkbär och grimaserade genast. Jag hade namn på varenda plats, fågel, fantasidröm, till och med min cykel fick ett namn och alla mina gosedjur - fast det är en annan historia.

Och allt detta tänkte jag på medan jag låste dörren och kände doften av en blöt sommaräng efter att åskstormen har försvunnit och de första solstrålarna sken upp den någorlunda omskötta gräsmattan, den vildvuxna gräsmattan, rönnen och träden och de mörka molnen på väg bort. Och alla måsar som samlats nedanför för dagens beskärda mål mat.

Det var så länge sedan. En annan tid. Långt för länge sen. Och snart, om några eller om många år, kanske det springer ut en likadan glasögonorm med äventyr och fantasiglittrande ögon ur ytterdörren och bryr sig inte om annat än framåt, gräset under de nakna tårna och skrattet som tar sig upp genom strupen.

Mamma, kan vi baka blåbärskaka?
Pappa, vad är det för fågel som sjunger?

Och solen som sakta sjönk ovan taket och färgade rönnens löv till orange och guld; medan den svarta fågeln satt högst upp och dess sång för alltid skulle förnimma om en sommar för länge sen och känslan i en liten flickas bröstkorg och hur magiskt hon tyckte att det var.

Hur magiskt hon fortfarande tycker att det är, med telefonen hållandes mot örat och en mamma eller en pappa eller syster i andra änden. Med någons älskade famn att försvinna in i medan koltrasten sjunger utanför, även här, även så många år senare, rakt in genom det öppna fönstret, rakt in i hjärtat. Där det och minnet av det som var och det som blev och det som är alltid kommer fylla henne med samma glädje och kärlek oavett var hon är eller hur gammal hon blir.