Inspirerande tankegångar och nedskrivning i min nyinköpta anteckningsbok för drömmar och visioner fyllde min gårdagskväll. Jag låg slängd utefter soffans mittparti och Johan satt i datorhörnet och höll på med sitt, och då och då fyrade han av ett leende åt mitt håll, en fråga, sover du? Hur går det? Och jag skrev och skrev och skrev tills vänsterhandens fingrar stelnade och klockan visade på mer än godnatt. Jag glömmer hela världen när jag skriver. Det är terapi på riktigt. Ord läggs till ord, meningar blir stycken och tankarna koncentreras enbart på nästa stavelse. 

Oj vad jag vill ha en ny dator så jag kan fortsätta med mina romaner och berättelser och noveller. Men för att nå dit, står det klart och tydligt i den röda boken, måste jag ha ett jobb. Och det tänker jag därför söka, så mycket jag kan, så mycket det bara går, överallt där jag skulle kunna tänka mig arbeta. Jag var på årets första arbetsintervju idag för min stora dröm, så vi får se i början av nästa vecka hur det ser ut. Min bok (och jag) blev jättestolt över mig själv för att jag tog tag i det och ringde dit även innan de sökte en ny medarbetare.  Det blev ett streck under den fetstilta jobbintervjun följt av "avklarat". Heja mig. 

Nu ska jag spela Sims ett tag, gjorde min simself igår och föga förvånande är jag numera gift med en viss Johan ;-) och efter det blir det ben och ryggpass på gymmet med samma - fast den riktiga - Johan. Det stod även rätt mycket om träning i den lilla boken, mål, önskningar, motivation och struktur. Jag har bokat in mig på flera gruppträningspass från och med imorgon och varit på ett par stycken redan, allt för att kliva ur min trygghetszon och växa i mig själv - att våga göra nya saker, våga ta nya vägar och inte bara ströva efter samma gamla vägar. 

Det funkar ju det också, men för att få det man vill ha måste man kämpa lite. Och det tänker jag göra nu. Jag har satt upp delmål och motiverande ord för de sakerna jag längtar efter, allt för att fortsätta framåt. En egen lägenhet kostar pengar och pengar får man när man jobbar = söka jobb. Ja men typ så. Man måste börja någonstans. Och jag började här. Igår. 

Det nya hälsoåret 2015. Det är vad som utlovats - under 2015 kommer vi svenskar att bli än mer hälsomedvetna och lägga mer tid på träning och hälsa. Jag hoppas och önskar verkligen det, för träning i kombination med bra mat gör sån himla stor skillnad på ens mående, det kommer man inte ifrån. Ännu en gång kommer de där tankarna, drömmarna, om att inspirera och hjälpa folk till bättre vanor fram och kliar i fingrarna... Men det var faktiskt inte alls så himla många människor idag på gymmet, inte så många som jag trodde nu i början av året - och jag kunde köra mitt pass utan att bevaka mina vikter eller stå i kö för en maskin. Så härlig känsla. 

Idag är det också dag två av min mjölkfria och glutenfria månad. Det käns definitivt inte som januari när jag kikar ut mellan persiennerna - åtta plusgrader, strålande sol och riktig vårvärme. Inte en snöflinga så långt ögat kan nå, förutom några halvsmälta snögubbar jag såg en bit härifrån under nyårsaftonskvällen. Men januari är det, och om jag kan säga så efter bara två dagar, faktiskt gått väldigt bra. Igår åt jag en räksallad till frukostlunch, vi vaknade elva och tömde resten av nyårsmaten och jag öste på räkor på den överblivna salladen. Sedan en kebab utan bröd från pizzerian runt hörnet, Stockholms godaste!

Och idag en korvgryta till frukost (jag föredrar helt klart mat-mat framför ren... "frukost-mat") och just nu puttrar en blivande broccolisoppa på spisen. Det är ju lite mer komplicerat, men det fungerar, och nu finns det så pass många fina substitut till ren mjölk så att det egentligen inte ska vara något problem. Jag har tänkt öka kolhydratintaget litegrann nu också under januari, se om det triggar mig eller om jag håller mig ifrån sötsuget. Helt enkelt, januari är en månad av experiement och är det ett nytt Hälsoår så är det, då är det väl bara att följa med strömmen så länge man kan. Och mår magen bra, så mår allt annat bra :-)

Igår var det 27 minusgrader på sina håll när mamma skjutsade mig till Kallax. Idag är det plusgrader och regn och jag snackar inte om olika länder eller breddgrader, jag pratar om samma kvadratmetrar jag befunnit mig på till och från den senaste veckan... Det är helt stört.

Vi har fått lite snö vi med men det håller för tillfället på att dugga bort. Solen hann vara framme en stund idag och jag snörde på mig mina nya skor och promenerade in till Täby Centrum. Köpte nyårsmat och spenderade en halva av ett presentkort jag fick i julklapp på Cubus, och sen var det dags för gym med Johan.

Han gjorde korvstroganoff och fixade Sims till mig när jag kom hem igår så därför tänkte jag bjuda honom på riktig finmiddag imorgon (med våra mått mätt). Nyårsafton 2014 och jag får spendera den tillsammans med världens finaste. Ännu ett år till, tänk att vi får påbörja ännu ett år ihop. Vårt fjärde. Fyra år!

Älskade, älskade kompis så skönt det var att komma hem till honom och lägenheten och korvstroffen och... hemma. Borta bra men hemma bäst. Det är verkligen så. Och mitt hem vill jag alltid ha på samma plats som hans.... Alltid.

Nu är jag redigt igensnorad för fjärde gången på två månader. Jag klättrar snart på väggarna. Jag hade i alla fall försökt göra det om jag haft ork till det, för nu är jag ganska less på att må såhär. Ganska mycket rejält jätteless. Jag har börjat skissa på ett förkylningsdiagram bara för att försöka lista ut VAD det är som gör det innan jag åker till VC på antingen fredag eller måndag.

Blommorna jag stoppat på fönsterbrädan i sovrummet = Allergi? 

Dagisbakterier...

Åker buss istället för att cykla. Det är halt och kallt och jag har ingen hjälm och vill helst inte spräcka käken igen så bussresorna är obligatoriska...

Träna mindre = Taskigare immunförsvar? 

Bihåleinflammation = Förmodligen det jag lider av, återkommande sådana också. Mitt huvud är sååå tungt och jag får stock i snorgångarna när jag böjer mig ner. Aj aj aj. 

Dold halsfluss = Jag tar vad jag får så länge jag får en diagnos och får bort detta.

Vad mer?

Damm? Det går under kategorin "Allergi".

Bara allmänt deprimerat immunförsvar. Vem tusan tycker att detta väder och mörker är roligt? 

Något jag äter som jag inte tål. Också under kategorin "Allergi". Typ... jag vet inte. Gluten? Mjölk? Jag var ett öroninflammationsbarn när jag var liten, och det kan höra ihop med matallergier. Jag ska börja med en mjölkfri månad i januari men det är då det.

För mycket Stockholmsluft. Hurra, kan vi flytta ut på landsbygden nu?!

För lite tid med Johan. Ja, så måste det vara. Jag mådde ju bra i helgen när han var ledig!

Stress. Stressar jag så stressar jag så mycket att jag ibland inte minns vad jag heter. Och det är inte heller bra för immunförsvaret av någon anledning.

För lite sömn. Under vardagarna kan jag inte få nio timmars sammanhängande sömn, snarare åtta eller till och med sju och en halv och mindre. Det kanske gör sitt med kroppen... Att jag inte får nog med återhämtning.

Hormonspiralen...? Kroppen som försöker stöta ut den och som därför får taskigare immunförsvar?

Det kan gå on and on forever. Men jag slutar här. Jag är för trött för att sitta vid datorn och jag ser knappt någonting för min svullna näsa. Den är stor i vanliga fall men nu är den ju elefant-enorm.

På fredag blir det besök hos VC. Först ska jag krama om Johan riktigt riktigt ordentligt, krama om barnen riktigt riktigt ordentligt, packa, vilket jag inte ännu har gjort, och städa, vilket jag behöver göra innan jag far så inte Johan får allt sen när jag är borta. Älskade, älskade du. Nu när jag kryper in i nattlinnet och min nya morgonrock i fleece saknar jag honom sådär extra mycket trots att det bara är en timme kvar tills han kommer hem. Hur sjutton ska jag klara ett helt jullov?

Jag kostade i alla fall på mig ett leende tidigare, solen sken och jag befann mig någonstans mellan förkylning två och tre. Heja, heja!

Jag hade formulerat ett inlägg i huvudet innan jag satte mig här, men nu när jag tog upp en ny sida finns där inga ord att skriva ner. Det blir ofta så efter de lediga helgerna med Johan, det finns så mycket att säga, att skriva ner, att komma ihåg, att minnas. Trots att han bara var ledig en dag och jag fyra - krasslig liten pojke var min anledning - så hann vi göra en hel del. Lördag kväll och Hobbit 3 - samma datum de senaste tre åren haha. Jag fick storböla i vanlig ordning, speciellt åt det här: 

"If this is love I do not want it, take it from me. Why does it hurt so much?" 

"Because it was real." 

Så simpla ord, men gud vad det gjorde ont i hjärtat under den scenen. Jag satt och bönade för mig själv: "Låt dem få se varandra en gång innan, låt dem få se varandra en gång innan." Och så bara... nä. Eller jo, de fick de ju, men det var inte en bild av den man älskar som man vill minnas för all framtid och inte vad jag önskat så hårt efter. Ja men ni känner ju mig. Ont i hjärtat är bara förnamnet. Usch jag hatar sånt. Jag blir så ledsen, det spelar ingen roll om det handlar om en bok eller en film med fiktiva karaktärer - för mig lever dem precis lika mycket som vem som helst jag möter på stan. Lika mycket som mig.

Sedan slutade filmen och Johan log mot mig sådär jättestort och så kom tårarna igen. Rutinerad biobesökare hej hej. Jag är definitivt inte en sån som bryter ihop mitt på stan över hur vackert det är med julbelysning eller så - det är jag inte - men just olycklig kärlek eller kärlek som inte... får blomma ut tänder varenda sorgepunkt jag har i min lilla kropp.

“She walks in starlight in another world."

Hur gammal är man egentligen när man lär sig handling och konsekvens? När man lär sig att det blir ingen efterätt om man bara petar i maten, att det inte blir någon lång lekstund för att tandborstningen drog ut på tiden när man vägrade borsta tänderna, till exempel? Hur gammal - ett? Fyra? Nitton? Sextiofem?

I måndags när jag gick från bussen till jobbet iklädd en TunnelRun-reflexväst mötte jag en man runt fyrtio som jag inte såg förrän han var två meter framför mig. Svart jacka, svarta byxor, svart mössa och svarta skor och väskan i samma kulör. I beckmörkret runt sju på morgonen. Helt galet.

Uppenbarligen hatade han sina barn och ville separera ifrån hustrun och bara längtade tills en bil körde över honom så han slapp fira jul med dem. Det är fan synd på riktigt om BILFÖRAREN som kör på honom och får ALL skuld för att den svartklädda gubben i princip var osynlig. Och så blir det mindre julklappar till bilförares familj istället för att han måste betala allt han äger till staten och till den döde mannens familj som den döde mannen ändå hatade och dog ifrån.

I tisdags, igår, var det ännu fler självmordsbenägna som var omöjliga att urskilja mellan gatulysena på morgonen. Alltså jag snackar om omöjligt för jag såg dem inte förrän vi delade samma lampa. Sex stycken mötte jag, lika svartklädda som måndagens man. Och idag? Imorse? En man med BARNVAGN. Inte en enda reflex varken på sig själv eller vagnen!!! Stackars kvinna som gick och kräktes i nio månader, knöste ut en unge och hade illaluktande mens i åtta veckor efteråt - hennes man bryr sig inte det minsta om det utan vill både ta livet av sig själv och sin son som tack.

Lämna hustrun familjelös på jul. Gör det, bara gör det. Själviska idiot.

Handling och konsekvens. När lär man sig det egentligen? Jag känner ett barn som inte har lärt sig det än och det barnet går i lågstadiet. Jag har blivit kallad sträng, dum, elak, idiot, fuck you dig - ja, det är det nya sättet att säga tydligen - för att jag gör allvar av mina hot. Jag bräker inte bara. Äter man ingen middag får man ingen glass. Punkt, end of story, that's it. Det vet alla. Det borde alla veta. Och ändå blir det ett fruktansvärt liv precis varenda gång....

Men om inte ens medelålders män kan ta ansvar för sina egna liv så kan man inte förvänta sig att barn gör det heller. Barn gör inte som föräldrar säger - använd reflex hjärtat - barn gör som vuxna gör - pappa går ut utan reflex, då kan jag också göra det. 

Eller så är det bara så kulturen är här i stan. Herregud, jag fick sparka till affären och handla mjölk tre kilometer bort när jag var sju för att mamma glömt köpa det när hon kom hem från jobbet. Reflexer och hela julgransbelysningen på armar och ben, och nog gjorde jag vad jag skulle utan att gnälla, för jag visste att utan mjölk blir det ingen korvstroganoff som jag var så evinnerligt sugen på.

Jag satt inte och gnällde och sparkade i väggar och dörrar och slogs med min syster som att det var hennes fel eller slängde med stolen och håret och skrek alla världens svordomar i en och samma mening bara för att jag blev utan korv.

Det gjorde jag faktiskt inte.

För jag förstod kopplingen mellan handling och konsekvens. 

Men å andra sidan.... Det är ju skönt att skylla ifrån sig, att slippa ta ansvar för sitt eget liv och skylla misstagen som händer en på alla andra runtomkring. Leva i någon sorts storstadsbubbla där varken handling eller konsekvens existerar eller spelar någon roll.

Nu har jag ett sådant där moment när jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig, i vilken ände jag ska börja, exakt vad jag ska skriva om såhär en söndagkväll efter att ha haft en helt underbar helg. Johan har varit ledig ända sedan fredag och vi har bakat pepparkakor, lussebullar, mjölat ner hela köket och skrattat och flamsat, vi har legat i soffan framför The Rock och tagit två långa sovmornar efter en whiskykväll och en-Jennie-som-somnade-klockan-elva-en-fredagkväll.

Vi har lyssnat på julmusik, bråkat med sorroundsystemet till teven som kapar det trådlösa internet emellanåt, mitt under en låt eller mitt under The Rock, och så har vi städat och gått ut på en långpromenad som varade i en och en halv timme. Såna där saker man gör, man bara är, när den där lediga helgen en gång i månaden dyker upp och hänger en julig myskänsla över dagarna.

Min syster har även fyllt 17 och jag får panik över hur gammal och stor hon blivit. Hon är längre än mig, och mycket snyggare är hon också, med långt hår som böljar nerför ryggen och höga kindben. Årets Idol-vinnare är bara sexton och går förmodligen bara första året på gymnasiet och när jag gick första året på gymnasiet, well... Jag var ju... äldre.... Liksom... Men å andra sidan... Mina föräldrar lär tycka att det är ännu värre att vi döttrar blivit så stora, den ena fyller sjutton och den andra går i giftastankar... Mer eller mindre... Haha.

Och justja, igår låg jag och Johan i soffan - en storgrät och en gapskrattade. "Men vad är det?" frågade han omåttligt road över mina snabba humörsvängningar från glad till ledsen. Jag såg på honom genom halvstängda tårblöta ögon och utbrast: "Det finns inte nog många fina pojknamn älskling, min lista är för kort"........ öh.... ok....

Alltså. Jag skrev bara upp dem för att jag... ville se vilka namn jag gillade. Och det blev bara sex namn. Ett går fetbort enligt Johan och två andra är nej och kanske inte not so much, så de övriga tre är alltså de namn jag har att ge på mina blivande söner, hahaha. Förutsatt att han ser ut som en Oliver, för annars är det rätt så kört på den fronten. Mellannamnen tar man ju från släktingar... Men alltså... Jag var så ledsen. Snacka om humörsvängning deluxe... Hatar det.

Tjejnamnen då?

25 stycken......... Och de allra flesta går i en fyra-bokstavs-kombo. "Men vi kan ju döpa barnet till Bo Helena efter dig, efter hans mamma", sade Johan och var jätteglad att han löst det. Vi brukar skoja om att ungen ska heta Bo Valdemar (bland annat) - Bo har namnsdag när Johan fyller år och Valdemar, well, när jag fyller år. Jag gillar det namnet. Valdemar alltså. Men Bo Helena. Ja, varför inte. Det är ju modernt nu, att uppfostra sina ungar som... könsbefriade. Nej vad heter det? Köns... Utan kön? Samma kön? Skit samma. Bo Helena is it.

Sen pratade vi om åkpåsar också. Ni vet, som man har i vagnen när det är kallt ute.

"Åkpåse? Vad är det?" frågade han.

"Det är typ en liten sovsäck man har bebisen i när man är ute", berättade jag.

"Jahaaaa!" sade han och lyste upp sådär som bara han kan. "Och sen drar man den bakom sig på marken i ett snöre?!"

Så ja, det var vår helg. Vår andra advent. Inte vår andra advent, alltså, det är snarare vår... öh... hur många advent går det på fyra jular? Så många i alla fall. Nu ska jag stänga ner här och krama ur det sista av den här söndagen tillsammans med..... ja, gissa. :-) 

Oj, klockan är över tolv och vi sitter fortfarande här i soffan i mjukiskläder/pyjamas och har precis beställt årets skörd av julklappar. Så himla smidigt att göra det online, slippa trängas i svettiga köpcentrum med tusen andra. Eftersom att jag har en liten lön blir klapparna i år inte så många - men istället väldigt, väldigt personliga och omsorgsfullt ihopknåpade. För mig är det roligare att ge än att få. Jag älskar att ge, se hur glada alla blir. Julklappar ska inte köpas i all hast utan vara noga planerade, och jag ger alltid sånt som jag själv skulle vilja ha. De blir oftast de bästa presenterna, brukar min farmor säga, och hon har så rätt i det. 

Nu ska jag börja klä på mig och fortsätta med städningen inför bakandet av lussebullar senare i eftermiddag. Igår gjorde jag pepparkakor när jag kom hem från jobbet - diabetesvänliga - och de blev sega och goda, precis sådär som jag vill ha dem, och inte så hemskt fruktansvärt söta och sliskiga och fabriksgjorda.

Det är jul i vårt hus och det känns i varenda fiber. Det doftar apelsin och kanel och rester av pepparkaksdoften hänger kvar i taket, i gardinerna, och jag ser fram emot varje dag nu i december med allt vad det heter som hör julen till. Johan, barnen, min mamma, min pappa, resten av min släkt och alla Norrlandsvänner jag äntligen får återse. Snart är vi där. Om mindre än två veckor är jag hemma igen. Galet.

... Och Skyrim förstås, som är mitt favoritspel när vinden viner utanför knutarna och  köldknäppar i väggarna vid trettiofem minusgrader i ett bitande januarimörker.