Detta inlägg sponsras av pms-klubben.

Jag tänker på Öland med min syster, gräsbeklädda vidder med inslag av vajande rapsfält, snirklande vägar och ett iskallt hav att bada i. Tårna sved, låren sved, men i hoppade vi, doppade oss, simmade, medan gräset vajade på sidan om och highlandkor som råmade bakom träden. Långsamma cykelturer över halva ön, djurpark och skrattanfall och ett helt hus för oss själva. En snäll hyresvärd som körde oss till ICA tre gånger på en vecka. Tidiga frukostar med stekt falukorv och zucchini när solen bara precis orkat upp ovanför träden och Johanna som sov flera timmar till. 

En artikel jag läste om högpresterande, smarta människor som blir frustrerade när andra inte håller samma tempo eller kreativitet eller ideer eller problemlösningar, och fick en riktig aha-upplevelse, jag kände igen mig så mycket i det. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Läst den tidigare? Tänkt efter, före? Sådana som ger allt och lite till även när det inte behövs och som oftare än andra blir deprimerade och får smaka på den berömda väggen. Som jag har klappat den väggen många gånger. En gång orkade jag inte ens resa mig upp, spenderade en vecka utan att lyfta ett finger när jag var nitton och hade utbränd-stämpeln på det vita pappret jag skickade till kontoret. Nitton år.

Det stod att vi blir frustrerade på ytlighet, på folk som inte tänker likadant. Herregud, tänkte jag, som hatar Big Brother och Paradise Hotel och liknande polerade program där bara de snyggaste mest blåsta människorna får vara med. Jag skulle kunna kasta en strumpa på dem allihop, skaka om dem och skrika att det faktiskt finns annat här i världen än silikon och smink och sex på bästa sändningstid.

Får jag välja mellan Paradise Hotel och Planet Earth är valet givet. Och jag är inte tråkig. Jag är skitkul, härlig att vara med och har en underbar humor. Johan också. Min fina Johan. Han sade idag att hans jobbkompisar tyckte att han var trist som inte följde med på AW igår. Jag blev så arg så jag började grina. Tjugoåringar som dricker varenda helg och som inte har någonting att komma hem till, som han har. Och så är det tråkigt. Vilka grisar. Vilka prioriteringar. Ja men vet ni, jag viker hellre tvätt än att super mig full på en bar. Så det så. 

Hjärnan snurrar, spinner. Tusen bollar i luften. Jag måste sakta ner. Jag saktar ner. Jag sitter med min snygga, svarta klänning på mig och ett vinglas står på fönsterbrädan.

Helg. Som det behövdes. Som jag längtade. Jag och Johan i soffan. Nackspärr för att vi somnade i den, igen, vaknade upp mitt i natten och hade gärna legat kvar. Drömde istället, liggandes i sängen, om vår resa i juni, som tydligen blev till Nice fastän vi inte pratat om det, det bara blev så. 200 kronor natten utan sjöutsikt och balkong trots att jag ville ha en svit, men det var på grund av att pappa redan bott där en gång. Rabatt och så. Johan älskar rabatt och så. Johan höll även på att drunkna i en jättevåg hahahaha. 

Jag fick rädda honom. Jag som inte ens hade bikini på mig. 

Tråkigt liv, vem säger det? Vi njuter varenda dag. Att komma hem till honom är det bästa jag vet. Att krama om honom när han kommer hem, höra honom säga att gud så skönt det är med fredag. Att sätta sig i soffan och se film och äta kinamat eller öl och korv och ost en fredagskväll i mjukiskläder. Bland det bästa som finns, utan tvekan.

Det handlar om prioriteringar. Jag skickar gladeligen hela gänget till Paradise Hotel och avinstallerar kanalen så får de sitta där och ha kul bäst de vill med sina sunda värderingar på allt som är roligt här i världen.

Jag tycker faktiskt att tvättvikning är roligare än PH. 

Alla dagar i veckan.

Då får de kalla oss hur trista de vill. 

Jag kommer ändå inte att höra dem, för jag har stängt in dem i teven och tryckt på stäng av-knappen.

Lalalalalalala. 

Tråkmånsar.

Min fantastiska, underbara, härliga, humoristiska, tvillingsjäl, världens bästa framtida pappa till sambo ♥♥♥

Clicker Heroes, en tekopp jag inte glömde bort, två ostmackor (te och knäckebröd är seriöst det godaste som finns trots att jag är sugen på sushi), ett julbord med jobbet så hustrun blev gräsänka, en hel veckas arbete och planering och film. Nu är det fredag, och jag ska fortsätta med en film, en dusch och en inpackning trots att jag tvättade håret här om dagen och hela kroppen är torr som ett russin nu i vintertider. Stormen Helga driver förbi utanför och hotar att plocka med sig fönsterrutorna i bara farten, Skansen har fått sig två besök av mig i veckan (och mina barn) och vi har somnat två kvällar i soffan så nära så nära. 

Jag har fortfarande hemlängtan men inte lika rivande och jobbig som i helgen, som förra veckan när ingenting var kul. Plöjde genom ett anfall av magkatarr och tar Omeprazol för det, så inget mer illamående eller sug i magen har jag haft denna vecka, tur. Farmor är på bättringsvägen och är hemma och går och äter och sitter och socialiserar sig. Julpyntet är uppe, julklapparna gömda. Håret ska få sig en omgång - kanske jag kör igång med det istället för en inpackning, så kommer inpackningen på köpet. Japp så får det bli. Seg i kroppen men pigg. Migrän idag på jobbet. Massor av kramar av min man, bara ligga nära och spela och titta och lyssna och prata och skratta, och pussar, i mängder. Lussebullar som blev stenhårda. Lussebullar som blev till en snopp med russin på. Ibland måste man få busa lite.

Träning, två gånger i veckan. Skönt. Bara så glad att vara här. Tillsammans. Även om jag är gräsänka. Musiken är låg och melodisk. Clicker Heroes matar på. Gapskratt på jobbet. Jag gillar mina kollegor. Vad mer? Regn. Storm. Men det sade jag ju. Tåget var inställt så jag var hemma en hel halvtimme för sent och har ännu inte blivit varm. Röda örhängen. Längtan efter jul och semester och förväntan och glädje och julkalendern. Det bästa med idag var getbajset. Jag tycker plötsligt väldigt mycket om treåringar, speciellt i julkalendrar som inte egentligen känns som en julkalender. 

Han och jag. Hans skratt och hans ansikte och hans leende. Det bästa jag vet. Det gör mig så glad, gladast av alltihop. Att vi gillar samma musik, har samma intressen, är så lika, så himla lika. Tänker samma. Gör samma. Anser samma, för det mesta, inte allt. Tvillingsjälar. Jag tror på det. Jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna sluta älska honom, sluta vara kär i honom. Jag förstår det inte. Jag vill inte. Jag vill leva tillsammans i många år till. Tills det inte finns fler år att räkna, tills jag blir till stoft som sprids för vinden. 

Alltid. 

En jätte, jättegammal bild jag hittade på Facebook här alldeles nyss. 2011, eller 2012 på jobbfesten. Åh. ♥

Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.

Nu vet jag varför tröttheten var så abnormt enorm igår. Hej en pågående förkylning med riv i halsen och tungt huvud och feberkänsla och att kriga sig igenom en hel dag då sju arbetskamrater själva låg hemma i sina sängar och snörvlade och hostade. Jag tänkte att jag stannar över öppningen, för reserven är sjuk. Jag gör det, jag kämpar mig igenom det trots att förkylningen dök upp mitt i natten. Sedan åker jag hem. Och att öppna är mysigt.

Men nej. Sedan ringde telefonen. Han är sjuk. Hon. Den och den och den och den. En ändlös ström av ny information, nya sjuka, och det var bara att inse där jag satt att nehejdu Jennie, här blir inget sängliggande för dig idag. Men det var okej. Det var kaos, men det var okej. Jag jobbade i en klass jag aldrig varit lärare i tidigare. Jag var ute mycket mer än alla andra dagar. Jag fick nya små kompisar. Jag åkte hem och lade mig i sängen och nu är ansiktet så tjockt och varmt och teet lenande i halsen. Samtalet med farmor också, med farfar. Mamma ringde också. 

Min farmor som ännu ligger på sjukhus. "Jag önskar att du var här och inte så långt borta." Bara att säga så. Bara att prata om att det är dags att öppet börja berömma folk för deras insatser och kvalitéer snarare än att bara hacka på dem när de gör fel - åt fanders med hela jantelagen. Bara att höra beröm, stolthet pysa ut mellan läpparna, "jag kan inte säga hur glad det gör mig att höra att de hissar dig till skyarna." Jag har kämpat också. Mer än jag själv tror. Jag har jobbat två år på ett jobb jag älskade i arton månader och hatade i fyra. Jag hade ångest varje dag under den sista tiden. Varje, varje dag. Jag ville kräkas i buskarna utanför ingången varje, varje dag. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv någonsin, som när jag insåg vad som höll på att hända om jag inte vände mig bort.

Annat också. Sådant som jag inte längre tänker på. Vänner som kommit och gått, vänt ryggen till, tystnat, mörklagt det vi haft, vår vänskap, alla våra skratt och minnen, kastat dem utför en klippa utan att förklara, utan att säga. Jag vet inte varför jag letar efter anledningar att säga att jag är värd det jag får höra nu, på mitt nya jobb, som jag genuint, på riktigt, trivs med, utan att ljuga, förställa, ändra, låtsas vara till lags. Att kommentaren "det är självklart att du ska studera, vi hjälper dig så gott vi kan för vi vill så gärna ha dig kvar", lyfte ett berg från axlarna. Jag har kommit till den punkt i livet där jag inte längre orkar vara till lags för allt och alla, vara den där snälla söta rara som aldrig säger nej och tar på sig alldeles för mycket. Jag kör med öppna kort.

Man är ju bara mänsklig. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag är ful, om jag har omaka strumpor på mig en dag (samma strumpsort men olika färger) eller reflexvästen fortfarande över jackan när jag kliver på bussen. Cykelhjälm, ja men gud så töntigt - jag orkar inte, vill jag dö eller? Nej. Jag bara ler när mina arbetskamrater pratar om att de festar en fredag. Jag skulle aldrig orka, jag har insett det nu, jag är för trött när jag kommer hem. Jag har slutat tycka att "högljudd musik after work" är trevliga, där man sitter och pratar - skriker - med folk man inte träffat på år och dar och där ingenting har förändrats, de är fortfarande samma.

Jag är inte det. 

Jag är inte samma som då. 

Jag är fortfarande jag. Bara med lite mer råg i ryggen. Stoltare hållning. Den där självkänslan som rotat sig fast i marken. Jag vågar säga till. Säga ifrån. Jag har insett att jag måste trivas med det jag gör, annars går det inte. Håller jag inte med så säger jag det, jag sväljer det inte, låtsas le och gräma mig i tystnad. Det kanske egentligen bara heter att jag vuxit upp. Mognat. Jag är fortfarande samma Jennie. Med ett hjärta stort som en ocean och känslorna utanpå kroppen, som en öppen bok, det kommer jag alltid vara. Bara med en påfyllnad av lite bättre innehåll. Lite tuffare innehåll. Lite vuxnare innehåll, jag vet inte.

Jag har gått förbi hela det där mantrat att:

We're all bitches, we're all whores 
We crave attention like some wannabe stars

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Torsdag morgon och kroppen är härligt seg efter tre träningspass denna vecka, ett frisörbesök och kvällar där vi eller jag somnar i soffan så fort täcket hämtas och fönsterlampan släcks ner för vidare serietitt eller datorsittande av den äldre i hushållet. Jag är sugen på julmust och pepparkakor och gryningar där påsarna under ögonen hänger hela vägen ner till nästippen för att man satt uppe länge och bakade de där kakorna. Början av november. Det går så himla, himla fort. 

Nu ska jag sätta på mig skorna och cykla till jobbet. Snart är det fredag och en helt ledig helg väntar. I lördags var vi ju på Gamex, Comic Con i Friends Arena hela dagen med några vänner. Det var superkul men helgen blev liksom en dag för kort, haha. Så nu ser jag fram emot imorgon, att komma hem från jobbet och glida ner i morgonrocken eller en av Johans t-shirtar och bara vara. Kanske titta på the Hobbit också. Vinterfilm som den är. Den där känslan av pepparkakor, julmust och Hobbit-filmerna...

Den är vår nuvarande dassbok också (ni vet en sån där bok man läser en sida eller två ur medan man sitter där, lite roligare och trevligare än att stirra in i sin telefon eller något), så då blir man bara ännu mer sugen. Lite kort uppdatering från vårt hushåll, då gångerna inte riktigt blir lika många som förr på grund av mitt härliga jobbande och allt där emellan. :-)

Update 07:50. Fullt påklädd med astmainhalatorn i munnen kom jag på att jag har cykeln vid Täby Centrum sedan tränandet igår, åååh. När går Roslags?

Update 08:15. Bussen sen. Jag hann. Så bra.

Update 22:10. Somnade i soffan med Johan när vi kom hem. Sov i två timmar. Så ini bomben skönt. Jag drömde om gympasalar och om soliga dagar med honom. Nu spelar han The Last Of Us med en pågående zombieinvasion - vilket är ytterligare ett ord jag aldrig någonsin önskade nämna i min blogg, det där om zombierna alltså, så jag gör allt jag kan för att tvätta bort deras läte ur öronen. Jag hatar de där ljuden, men fascineras av spelet, av miljöerna, handlingen. Så ja, vad gör vi nu resten av natten? Sova kan man ju inte göra än på ett tag... Fast jo. Jag kan somna när som helst. Ljud, ljus, det gör inget, så länge jag inte har PMS för då måste det vara knäpptyst. Det är en talang jag är glad över att jag besitter.

Och nu kommer jag inte våga somna heller. Vågar inte ens titta på teven just nu. Kan inte, för min nacke är så stel och öm efter upprepade bollbesök varav den sista fick det att krasa till ordentligt. Haha..... Jag dör. Det gjorde Joel också. My god. Varför gör vi detta?

Kanske är det för att jag cyklat och trampat över så många K- och V-brunnar jag hittat (kärlek och tur), kanske för att jag gjort ett bra jobb, eller för att jag hittat min plats och för att jag älskar det jag gör med en sådan där molande, härlig känsla i magen över alla kramar och gos och frågor och inbjudande till lekar och kortspel och konferenser och möten; och för att de ser det, de märker det, de berömmer mig för det. Men vet ni vad? Vet ni vad som får mig att tjuta av glädje när ingen hör?

Jag har fått fast jobb. Tillsvidaretjänst. Kontraktet är påskrivet, händerna är skakade. Så. Fantastiskt. Glad.

Och tacksam. Alltid tacksam. Jag rider på vågorna av lycka och glädje och kramar min man extra mycket på kvällarna när han kommer hem och vi får äta middag tillsammans och somna i ett virrvarr av armar och ben (sådär mysigt under en filt framför Terminator eller en serie som vi ser om kvällen därpå). Det känns som att allting ordnar upp sig nu med boende och jobb och dagtid och drömmar och en kärlek så stark, så benhård till den fina mannen i mitt hushåll, i mitt liv.

Nu ska jag slinka in i duschen och lägga mig på spikmattan innan Johan kommer hem, uppdaterar mer imorgon eller någon annan dag. Dagarna går så snabbt, kretsar kring jobb, Johan och min bok - men oj så jag njuter. :-) Fast jobb, så underbart det känns. Jag är bra på det jag gör. Banne mig, jag är faktiskt det. Jag är en fröken.