När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst

Eftersom att det stod på Nyhetsmorgon att "Person i Stockholm ej Ebolasmittad" så antar jag att jag nu har övervunnit det värsta. Dag sju av nio, så lagom till helgen har jag tänkt att bege mig ut i löparspåren igen. Tror kroppen behövde lite vila. 

Jag tänker så mycket när jag är sjuk. Var är vi på väg, vad är meningen med allt vi gör - inte sådär djupt och grundligt som att jag vore mentalstörd, fast lite störd är man ju när man har feber och tankarna får löpa fritt, men sådär så man ligger och tänker och relaterar på och till allt man läser och allt man känner. Det kanske inte bara hör ihop med febern. Det kanske är en tjugoårskris i efterskott eftersom att jag aldrig direkt hade någon, bara när jag fyllde arton och tyckte det var gudars så hemskt. 

Jag tänkte i alla fall på det jag alltid tänker på. Inte alltid. Men ofta. Ibland. Rätt ofta. I alla fall. Jag tror jag har en decimal eller två av feber kvar i kroppen, men låt gå. 

Jag har vetat i många veckor att Blondinbella varit med barn. Men nu när hon gick ut med det, så kände jag bara hur magen maldes ihop till ett litet skrumpnat avundsjukt pappersark. Hon kommer att föda en flicka. (Jag är först med att säga det!) Och jag är så avundsjuk. Tycka vad man tycker om den människan, men ibland river det bara i mig av längtan. Som nu. Det har gjort det ett bra tag nu. Förra gången gick det över, men inte nu. Jag vill det. Jag vill det så gärna.

Jag vet inte varför. Jag kan inte förklara det. Jag bara... läser massa gravidbloggar och tycker gravidmagar är så fantastiskt. Jag har kräkfobi och skulle hata att spy varje dag i tolv veckor, men jag antar att det skulle gå över, att man vänjer sig, precis som med skit-diabetesen. Barnet kommer göra detsamma. Barnet kommer bajsa ner sig. Snälla, fortsätt tänk så här så kanske det går över. Inte här, inte nu. Haha. Det är vad jag tänkt på den senaste veckan. Månaden. Månaderna. 

Jag säger ju att jag måste ha lite feber kvar i kroppen. Men tanken på en liten bebiskopia av Johan och mig, det bästa av oss båda, alla våra egenskaper, tillsammans, sammanförda till den lilla klutten... alltså mitt hjärta smäller av av kärlek. Jag vet ingenting om nyfödda bebisar. I alla fall inte mycket. Jag vet inte vilka papper som ska fyllas i. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ingenting. Jag vet bara att den där känslan inuti mig dunkar och slår. 

Jag vet bara att jag vill ha det med honom. En bebis. Han och jag. En kopia av oss båda. Vår kärlek som skapar en ny liten människa. Gud jag ska sluta nu. Sluta tänka på det. Hej oktober. Välkommen.

... Och dääär tittade pre-förkylningen verkligen förbi. Eller ebolan kanske? Jag har väntat i veckor. Känt den där rivande känslan många mornar, men motat bort den med bra, vitaminrik mat, mycket träning och mycket, mycket vila. Fast jag antar att jag behövde den där slutgiltiga sitt här och slappna av-vilan med en stor tekopp, The Fault in Our Stars och en rejäl skvätt tårar så att den slutligen kunde hitta vägen ut. Näsan återhämtade sig aldrig efter gråtattacken och nu är den täppt och halsen gör ont. Jag som hade tänkt städa hela dagen... hmmm... tror jag sätter mig med ännu en kopp te i soffhörnet under fleecefilten....

Det blåser storm ute, Aftonblaskan lovade stormvindar, men såklart när har de någonsin skrivit något som är sant utan att överdriva, men grenarna rör sig fasligt mycket och det susar i fönstren, öppnade det i vardagsrummet igår och höll på att få det rakt i ansiktet när det blåste in. Hua. Så jag tror jag håller mig till städning, återhämtning, mycket vila och tjocksockar idag. Jag hatar att ha sockar på mig, eller inte hatar, men jag tycker... inte om det. Fötterna måste vara utanför täcket också, bägge två, annars känns det inte bra. Och Johan släpper aldrig ut sina... haha...

Jag använder sällan vantar heller av samma anledning, och det har blivit lite av ett dilemma när jag cyklar - det är för varmt med fingervantar och för kallt utan, och är händerna varma blir resten av kroppen jättevarm och svettig, som att jag i själva verket täpper igen vartenda lufthål... Men tjocksockar när man är sjuk är ett måste, och mina mysiga leopoard-haremsbyxor som jag inte får visa utomhus hehe. Men dit ska jag ändå bege mig idag - till Ica för att köpa en Topphälsa-tidning, lite nässpray och mandariner, ultimata förkylningsgrejerna. Faktiskt så har jag inte varit förkyld nu på ett helt år. Det är rekord tror jag. Kanske en positiv effekt med striktare LCHF-kost (lågkolhydrat och inget gluten)? I alla fall så mår jag betydligt bättre såhär, så då är det bara att fortsätta. Fast då gärna utan förkylningen...  ebolan... kanske det till och med kommer utvecklas till en riktig man-flu? 

Det är så härligt när det känns som att allting bara är... härligt underbart. Jag fick en mysig fredag tillsammans med min lediga sambo, vi kurade upp oss i soffan och spelade Rayman, sedan städade vi och så somnade vi i en timme. Så skönt. Och sedan vaknade vi, såg att bussen skulle gå om tio minuter och jag fixade mig på fem. Nytt rekord tror jag, från det att jag slår upp ögonen till jag står utanför och låser dörren, haha. Spenderade en stund i Täby C, handlade och så pussade jag honom hejdå och åkte iväg till mina barn, hämtade dem, och så åkte vi tillbaka till Täby C för fikamys och BR Leksaker.

Och barnen kramade mig så himla mycket, höll min hand medan vi gick från bussen och inne på affären... Alltså hjärtat smälter bara så fullständigt ibland. Medan jag satt där och såg på deras lyckliga ansikten tänkte jag på hur gärna jag själv vill ha barn. Två stycken är inte så farligt - jag skulle satsa på tre eller fyra. Jag har varit med familjen i snart två månader, sett både uppgång och nedgång och arg och sur och tvär och riktigt, riktigt snälla. Jag trodde att min barnlängtan skulle dämpas när jag fick tillbringa mina dagar med dem, men nej... den ligger där. Det är som på ett helt annat plan nu. 

Det är... varmt. Det känns i hjärtat. Och med Johan vid min sida... hur ska jag kunna låta bli att tänka så då? Åh, jag vill så gärna... men jag ska inte. Vi ska ordna upp vårt liv, vi ska bygga ihop det så som vi vill ha det och så ska vi bara vara vi två en stund. En stund, ett tag till. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte mista honom. Jag vill inte se på min son eller dotter och tänka på att de är spegelbilder av den man jag inte får röra vid. Jag vet att man inte kan tänka så, skiter det sig så skiter det sig och småbarnsåren sägs vara de jobbigaste åren. Så jag vill bara... det kanske är själviskt... men njuta... bara lite till... av allt det vi vill göra, allt det vi ska göra, och sen...

Det kändes som att jag aldrig skulle få upp ögonen i morse när väckarklockan ringde tjugo i sex. Tog mig igenom duschandet genom en dimma, tänkte att jag oooorkar inte vara vaken längre. Johan låg under dubbla, fluffiga täcken och det bara värkte i hela mig efter att få lägga mig bredvid honom igen. Men iväg tog jag mig till slut, efter att ha vandrat runt i jakt på jag-vet-inte-vad i en halvtimme.

Det var strålande sol i Gribbylund tre kilometer bort, men när jag kom hem igen så var det till den tjockaste dimma jag någonsin sett. Sikten var lika med noll. Det gick att känna kylan, vätan, som fuktade ansiktet när jag cyklade igenom det, helt sjukt. Svinkallt var det. Tänker dra på mig höstkappan och vantar imorgon bitti alltså. Och där kom jag på att jag borde åka in till Täby C för att köpa mig ett nytt par. Men inte idag. Jag får frysa om händerna imorgon (hemsk känsla) för nu tänker jag börja med degen (härlig känsla).

Tre timmar kvar till jag ska hämta barnen. Det är hur mycket tid som helst. Inte som igår när jag somnade så fort jag kom hem och var så fruktansvärt loj och seg resterande timmar, huja. Orkade inte ens gå och handla. Men nu är kylskåpet fullproppat och bakdelarna (hahahaha) ligger på köksön. Jag ska alltså prova på att baka för första gången på år. Tror inte jag bakade förra sommaren heller. Jösses. Och jag kallar mig farmors barnbarn? Då är det lika bra att sätta igång. Vässa knivarna. Knyta förklädet om sig och sätta upp håret. Nu kör vi. Jag lovar att dela med mig av resultatet.

Receptet hittar ni här: http://www.jillsmat.se/recipe/lchf-frallor-med-vallmo - underbara, underbara Jill.

Låten nedan är från The Wolf Among Us. Såååå bra spel. Och soundtracket... aaaah.

En skön helg har passerat, morgontemperaturen klockan sex var 14 grader och luften var sådär härligt frisk. Löven har redan börjat falla på sina håll. Det har gått så fort, tycker jag. Jag älskar sommaren, men hösten har alltid haft det där lilla extra som berört platser långt in och som inspirerat till så mycket. Hela året har gått ut på att bereda plats för höstens skörder och makalösa färgskiftningar.

Tända ljus, tedrickande invirad i en varm filt och med tjocksockar på (jag använder aldrig vanliga sockar utom när jag tränar. Jag klarar inte av det, jag vill ha mina fötter fria. Jag sover till och med med fötterna "utomhus", utanför täcket dvs. Men tjocksockar, utan vanliga sockar under bara som de är... mmmm...), varma höstgrytor och plöjande oktoberstormar.

Rimfrost på löven. Färgglada löv. Kyla som biter i kinderna. Doften av snö. Den allra sista solvärmen som klamrar sig fast över ett döende landskap i brunt och orange. Höstskorna, bootsen, och kappan. De varma kapporna. En mössa nertryckt över alla lockar.

Innan den där riktiga kylan kommer. Den som etsar sig fast i märg och ben och får själen att huttra, att frysa, att aldrig bli varm. Tröttheten, slöheten, mörkret. Inte där än. Men här. Höst. Snart. Sommaren håller sig kvar ännu, kämpar med allt vad den har, gömda resurser och temperaturer på 23 grader bara för att visa att den inte är över. September är bara ett ord. Det är solen som bestämmer, och hon har inte gett sig ännu.

Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost

Jag vet inte vad det var i tacosen eller i guacamolen eller i BMWns nya lukt (den var faktiskt ny, jag var tvungen att fråga då den var fin och då jag tänkte på pappa, för han heter också Peter och kör BMW haha, för det spöregnade ute och jag fick snällt nog skjuts hem). Så jag rusade in i lägenheten och hoppade upp i Johans famn och hade jättekul i mitt eget sällskap då han satt och spelade med Markus och ignorerade mig (Vi är på sista bossen nu, sista, jag kan prata sen). Oj så kul jag hade.

Jag tänkte på vad det är för skillnad på burhöns och en hönsbur. Mer än själva orden alltså. Det var fakiskt väldigt intressant. Jag skrattade en hel del, för svaret blev "jag vet inte heller" när Johan sade ingen aning.

Jag visade en mänsklig version av en space hamster från Mass Effect 2. Johan var inte så imponerad. Det var jag. Tills jag slog foten i marmorbordet och det blev ett jack i stortån.

Jag lade mig upp och ner i soffan och tittade på samma marmorbord som är tungt som ett hus och som har ett hål-som-ska-vara-där som jag inte sett för att jag inte befunnit mig i den vinkeln förr. Hålet dök inte upp efter fotincidenten, men det gjorde fan i mig så ont.

Jag berättade att mitt yngsta barn såååå gärna vill träffa Johan och att han tog min telefon för att ringa till honom för att säga hej fastän jag inte märkte något, men eftersom att Johan spelade hörde han inte att han ringde och barnet sade "åh, så trög han är" haha.

Jag tänkte på köttbullar och Markus. Ja inte speciellt på Markus men på köttbullelåten. Du får inte stoppa köttbullar i... Ja ni vet. Jag tänker alltid på den när Johan pratar med Markus. 

Man hinner tänka rätt mycket när man kommer hem och är speedad som en dvärghamnster i rymden. Jag tänkte på, jag pratade inte högt, för det har jag redan sagt, hur chockad jag blev när Shepard mitt i allt började lebbsexa i Mass Effect 3 utan att jag visste att hon skulle göra det när jag tog "join her", vilket jag förmodligen borde ha insett, men ja, så nu blev det en het duschscen istället... ok... visst... Stackars Kaidan som stod utanför dörren och bara "I have always loved you, even though you died and cheated on me and damn you"... Kul...

Sedan frågade jag faktiskt - för Johan har spelat det också, med en kvinnlig människa precis som jag - vem han hade sex med, för ja, man kan ha det med massor. Jag tänkte på Kaidan, på James, på Ortez, på Garrus, Thane, åh Thane, på Jacob (inte för att jag skulle göra det med honom men ja...) och så säger Johan Liara. Alltså HAHA. Så klart. Så typiskt.

Sen tänkte jag på att äpplet inte faller så långt ifrån trädet. På bittra människor. På en bitter människa jag känner. Eller två stycken rättare sagt. Eller fler. Och jag får lust att ringa dem och bara vara så glad som jag känner mig nu, sådär härligt jätteglad i hela kroppen. Säga hej, vad gör ni? Tänka på hur de spiller ut fredagsvinet när jag börjar småprata om ditt och datt som att det regnar ute, vilket det faktiskt gör och gjorde.

Det är fredag. Jag har fredagsfeeling okej?

Jag är inte bitter. Jag är glad. Och när Johan är borta på bio tänker jag fortsätta spela och söka upp alla roliga klipp jag kan hitta och skratta för att jag har all världens anledning till att göra det. För att jag är jag. För att jag är här, just nu. För att jag inte vill vara någon annanstans än just här. För att jag inte är bitter.