Nu är de här, dessa tider med grus under ögonen när jag vaknar på morgnarna. Tack och lov är jag bara dödens trött under kvällarna och hyfsat vanligt pigg när väckaren ringer; Nasonex och nässpray har hittills funkat super. Efter min jättemigrän förra veckan där jag på slutet allvarligt började fundera på min överlevnad har hela kroppen känts lättare och piggare. Jag tror det var att allting släppte. Alla vinterns spänningar och stress och ovisshet och januarimörker. Jag fick ju mitt egna schema, planeringstid och i samma veva klarnade allting.

Jag satte mig ner och började skriva om listor på vad som ska göras och av vem, uppdaterade dem, hängde upp dem, godkände dem hos den högre chefen, tog verkligen tag i det där som den andra chefen säger; "Gör precis vad du vill, använd de resurser vi har och saknas det någonting så skicka en lista."

Jag trivs med att ha koll på saker. Jag är en ledare, inte möjligtvis en passande chef men en styrande kraft - och oj vad jag har strukturerat den senaste veckan. Bollat idéer och tankar med den där chefen, antecknat massor, medverkat på möte, kommit med nya förslag, fyllt att göra listorna med det vi vill göra tillsammans med barnen, det vi vill lära ut. Nya, spännande saker.

Jag gick - åkte - till och med till ICA och fyllde där fritidshemmets skåpar med bakprodukter till mitt nya fredagsprojekt och fyllde kaffehyllan med nya tesorter till oss vuxna som inte dricker kaffe alls. Roddade aktiviteter, pratade med föräldrar, klev in i en ny klass för en halvdag och lyckades få dem att arbeta så lågmält och flitigt att deras ordinarie lärare blev stum. Fick brakberöm för vår genomtänkta aktivitet på fredagen.

Det är som att det vänt nu. Går mot ljusare tider även inombords. Ja, jag kommer säkert snart bli dunderförkyld igen med extrema pollenkänningar i näsa och bihålor bara för att jag sade så men då får det bli så. Jag kan andas igen, mina axlar är behagligt sänkta och mitt blodsocker är bättre än på veckor.

Tänk att det skulle behövas en katastrof i och med avsked av tre underbara kollegor innan jag kunde vända spiralen åt andra hållet. Den nya B kallar dem mig. B hade trettio års erfarenhet, jag inte mycket mer än ett i samma yrke, men att mina kollegor uppskattat förändringen och att det under de senaste dagarna varit jag som styrt upp vår avdelning (så klart inte helt ensam) gör mig sååå lättad och glad.

Och med lätt huvudvärk och värmevallningar och avslappning på en spikmatta. Man kan inte få allt, men åh vad jag uppskattar detta "nuet".

Trött, hungrig, därför även sur, oborstat hår som levt sig igenom åtta timmar av springande barn, brottning, gassande sol, spöregn och blåst och skogsluft; glasögon på näsan, regnjackan knuten runt magen och den superrosa ryggsäcken full av matvaror. Tack och lov att jag har kommit förbi - eller aldrig riktigt brytt mig - om den där fasen att herregud så jag ser ut, annars hade jag väl gråtit när jag väl kommit hem.

Just det, mina byxor var fläckiga också. Någon sköt en fotboll rakt på arsletikum vilket gav ett runt fint märke på det svarta tyget och en nyckelknippa som grävde sig in i huden (aj). I samma veva viftade någon annan med ett hopprep så det sprutade lervatten över bägge benen. Så lägg till fläckiga byxor också. Jättefläckiga byxor.

Det var jag på en tisdagseftermiddag spatserandes mot mitt mål i Täby Centrum innan hemfärd. Nu ska jag berätta vad som hände där.

Jag letade efter min foundation i flera minuter. Jag provade min foundation i flera minuter. Ingen ville väl hjälpa mig så som jag såg ut, inte riktigt en filmstjärna direkt från duken utan en småtrött fritidspedagog direkt efter jobbet. Så jag valde en nyans - att man aldrig kommer ihåg vilken man har där hemma - och gick till kassan. Det stod tre personer framför mig i kön och snart även tre bakom mig. Expediterna stod här och där i den långsmala affärern och tittade då och då på kön. Jag tittade mest på mina kö-medmänniskor. Räknade till sextio. Nä, men jag kunde ha gjort det tio gånger om och ändå hände inte ett skit. Irritationen sjöd. Svetten klibbade i korsryggen. Varmt, svettigt, ingenting hände. Inte ens trots konstruktiva harklingar och blickar på personalen.

Så då gjorde jag det. Efter några uppmuntrande, jävligt less-suckar från människorna omkring mig och en sekund ifrån att stövla därifrån utan varan som jag måste ha, för min är slut, harklade jag mig. Sträckte på mig. Bräkte ut ett:

URSCHÄKTA MIG MEN NI HAR FAKTISKT KÖNDÄR SOM VILL BETALA HÄÄR

på bredaste norrländskan och på bästa sändningstid med dussintals kunder i skitaffären. På riktigt, jag gjorde det. Det var tyst i ungefär tio sekunder innan alla började ursäkta sig och prata i munnen på varandra. Sedan blev det fart på de svartklädda damerna (tjejerna, för inte var de vuxna. Inte enligt mitt jobbs standard i alla fall.)

Kund ett, kund två. Jag. Ett brett, stort, fejkleende mötte mig bakom disken.

"Heheheh... heeeeeej....... välkommen. Är du medlem?"

"Ja. Ditten datten detta är mitt personnummer varsågod."

"Taaaack. Här har du påsen. Kvittot. Adjö."

Och leendet dog, föll i bitar, blicken blev mattsvart, men jag tog min påse och firade av det största leendet idag och sa TACK SÅ MYCKET, HA EN BRA DAG. Och gick.

Då är man kung. 

Den småtrötta fritidspedagogen i söndags när man var lite piggare. Och lite gladare. Hatar dessa hormonsvängningar ;-) 

Det rullar på nu igen, efter en rätt lång svacka med mående och stressrelaterade åkommor tillhörande denna. Påsklov och museumbesök med alla barnen, nya, roliga aktiviteter, transportlöpning hem från jobbet, schemalagd planeringstid (äntligen), eget skåp, eget schema att sätta upp och beundras över - precis som när man gick i skolan och såg vilka lektioner man hade. "Lärare: JENWIK" gillar jag. Så stod det inte på mitt schema under skoltiden. Tänk att jag blev lärare ändå. Nåja, fritidspedagog och barnskötare, men i alla fall. Jag lär ut saker. Jag utbildar barn. Jag är en sorts lärare.

Precis när jag känner att åh, det här var riktigt bra med struktur på jobbet och ansvar över att bestämma respektives ansvarsområden, precis som jag behöver; vetskapen om vad som händer och när det händer och vem som gör vad. Migränen kom som ett brev på posten samma dag så fort jag kom hem och kände mig avstressad, lugn, efter så lång tid med puls i hundranittio, och det var den värsta migränen jag någonsin haft, och definitivt den längsta.

Jag trodde jag skulle dö ungefär sjutton gånger på det dygnet. Och sedan kände jag hur bihålorna värkte och halsen sved, vilket de har fortsatt göra sedan dess. Det är verkligen sådär, så fort stressen släpper och kortisolnivåerna sjunker så kommer infektionerna. Men jag är glad över det ändå. Den inre stress jag upplevt under vintern har inte varit nådig, och jag ser det här som ett tecken på att det lugnat sig lite med vågorna där inne.

Jag har skrivit två nya kapitel, jag har längtat tillbaka till mina Wahlströms-böcker uppe på mammas vind, alla de hundratals titlarna jag läste som barn och tonåring. Är inne i ett väldigt boksug just nu. Sug efter att resa till ett varmt ställe med kristallklart vatten. Sug efter att tillbringa mer ledig tid med Johan vid just ett sådant kristallklart vatten. Sug efter att baka någonting riktigt gott. Städa, röja undan, äntligen packa ur den sista flyttlådan som liksom bara stått där och gömt sig i sovrummet sedan juli månad. Förkylninge hänger sig kvar men vad gör det. Det är helg och jag är ledig, vi är lediga, och klockan är inte ens tio än.

Öppna upp gylfknappen, slänga av sig jeansen och mora runt i morgonrock hela helgen, åtminstone tills vi ska och handla. Jag ska faktiskt kolla efter en ny bukett blommor då, och en duk i våriga färger. Det känns som att det är dags nu.

Den där känslan när man har för lite barn på jobbet för antalet personal och sitter där och liksom bara sitter, känner hur sittunderlaget känns under rumpan och noterar den exakta färgskalan på skolbyggnaden. Verkligen lyssnar till sina kollegors historier och framåtsyftande idéer, har tid att skriva ner dem och att gå igenom dem, samtidigt, inte med flera veckors mellanrum. Bara är. Hinner vara. Hinner göra så otroligt mycket. Lunch, rast, ute i timmar, åka iväg på aktiviteter, måla, rita, städa; städa på riktigt, lyssna till det barnen har och säga och kunna utveckla det, gå in på det bara för att man har tid. För att det finns tid. 

Och man inser att det inte alls är för mycket personal på dagsransonen av elever utan alldeles tillräckligt och precis det som behövs för att alla ska få göra det de känner för.

Sedan åka därifrån, bara vilja lägga sig i soffan hemma. Ta en lång dusch. Och istället vända om till Täby Centrum, handla, köpa fel, dyrare kött och efter två varor vara uppe i trehundra kronor - då fattade jag att någonting var fel. Entrecoté, nej, var är mitt högrev? In och byta med alla påsar, i svetten och trängseln, betala igen, gå över till Apoteket och till blomsteraffären. Åka hem. Glömma koden. Fan, det är första mars idag. Koden funkar inte längre. Nyckeln funkar inte längre och nyckelbrickan ligger uppe i lägenheten. Vänta på någon hyresgäst. Väntar ganska länge. Väntar mig ganska arg.

Blir insläppt, lär mig den nya koden; lägger först in matkassen i hallen och böjer mig ner, tillbaka, för att lyfta in blomsterpåsen och smack säger det så har jag skallat dörrkarmen och det gör så ont så jag ser stjärnor och undrar om framtänderna lossnade. Blir ännu argare. Inser att man inte vattnat blommorna på länge. Inser att man har en väldigt glad hamster som väntar på en, som klättrar och springer över hela buren. Hej på dig sötnos. Tar sig för huvudet, packar upp varorna i köksmörker för att stjärnorna vägrar försvinna och är noga med att inte öppna munnen för då kanske tänderna ändå ramlar ut.

Låter hamstern få springa runt i vardagsrummet inuti sin hage och lägger dit en gurkbit som belönas med ett och ett halvt varv ren lycka. Ser på när hamstern äter upp gurkan och tar några varv till, börjar gnaga på stängslet och halvt äta upp sitt tält. 

Öppna boken och ha så många lösa kapitel att gå igenom och ändra så man blir mörkrädd och måste tända lyset. Orkar inte tänka, pannan är trasig, gör ont att rynka ögonbrynen. Känns som att jag fått botox i pannan. Jag låser fast mig på detaljerna istället för att se hela bilden. Tänker för mycket. Jag borde bara köra. Den är ju nästan klar, bara slutet kvar nu och så är den färdig. Bara förvandla honom från älskvärd och sexig till kall och elak. Lätt som en plätt, not, när hjärtat nästan sprängs. 

Städa, dammsuga, diska. Pappa kommer på torsdag. Jag längtar mig gråhårig. Ett jobbpass kvar och sen ledigt med pappa och hans sambo. Min bonusmamma. Jag längtar så jag blir gråhårig.

Invänta den finaste av dem alla som ger mig fladder i hjärtat varje dag, som håller om mig varje natt, som andas i mitt hår och som säger att jag är söt även utan smink - för då är jag, jag. Laga middag. Göra något åt pannvärken. Göra något åt boken. Så himla skönt att vara hemma. Så glad över det. Så skönt det känns. Att bara vara, sitta, lyssna på musik. Om bara middagen kunde laga sig själv vore allting tip top. Minus huvudvärken. Helvete vad det gjorde ont. 

Tur jag hade mössa. Kalix Bandy-mössan som hängt med i hundra år. Tänk att Kalix kan vara bra att ha ändå.

Best Thing That Ever Happened.

Det där när man äntligen kommer hem, trampar av sig jeansen; först hasa ner dem till fötterna, sedan två steg åt vänster så högerfoten lossnar ur det tajta höljet, sedan två steg åt höger - alltid så - så att det vänstra benet blir fritt. Och så sparkar man iväg dem. Alltid så.

Låter behåbanden falla från axlarna. Hallelujah gud och hans farmor.

Drar på sig de mjukaste, skönaste byxorna man äger och gräver i klädhögen avdelning Använda Men Ej Tvättmaskinsmutsiga efter ett linne, efter att man duschat varmt och länge förstås. Gärna ett som är trasigt i kanterna efter vassa naglar. Tar ut linserna, skakar ut håret ur tofsen och faller ner i soffan med en pust som legat i skugga sedan förra fredagen och som nu bräker fram över vardagsrummet likt ett utsvultet får på sommarbete.

En bok. Netflix. En telefon. Lite mat. Ost. Ett stort, gott vinglas.

Jag skulle kunna skriva om de där fredagarna när jag glider ner i min snyggaste klänning och omsorgsfullt borstar håret tills lockarna är fantastiska, bättrar på sminket och åker ut på middag.

Men inte idag. Gud, inte idag. Två timmars övertid den här veckan, ny klass under samtliga dagar på grund av sjukdom och ledighet. Tjatter, bråk, tårar, koncentrationssvårigheter - och jag pratar inte om mina.

Det där vinglaset smakar så gudomligt gott just nu. Om mina politiskt korrekta fjantövervakare har något att invända om innehållet i det glaset kan jag lägga ljus på min vackraste ägodel och så är det bra med det.

Jag behöver inte sprit. Jag dricker vin för att det passar till ost och passar till fredagsmyseriet och för att flaskan är liten och alldeles tillräcklig. Även om jag numera skulle älskat att bli dumfull i min ensamhet är det min ensak. Så, nu är den saken ur världen, och jag ska återgå till min vegetariska middag - ugnsgratinerad sötpotatis med bea och massa grönt - och mina mjukisbyxor och läsa eller rita i många timmar eller minuter, tills jag somnar eller tills Johan kommer hem från sin jobbmiddag, vilket som inträffar först.

Och beundra vår nya bebis. Japp vi är tre i familjen nu. För en stund, och jag älskar det.

Trevlig helg på er.

När datorn lagas skriver jag längre inlägg igen. Nu har maten nästan kallnat. Men bara nästan. Puss!

Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.

Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.

När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 

Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.

Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.

Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.

Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 

Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 

Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...

Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.

Så lojal var jag. Så lojal är jag. 

Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.

För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.

⇒ Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes

En vardagsbetraktelse.

 - Vi skulle behöva göra nåt.

 - Jo.

 - Typ städa, gå ut. Åka någonstans.  

 - Handla.

 - Men det är skönt att bara sitta, ligga här i soffan. Gud vad jag sett fram emot det, hela veckan. 

 - Jag med. 

 - Nästa helg kanske vi hittar på något annat.

 - Jo. 

 - Gud vad skönt att bara ligga här...

 - Jag veeet. Jag skulle inte byta bort det mot någonting. 

 - Inte jag heller. ♥

Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 

Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.

Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.

Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.

Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 

Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.

Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 

Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 

Helg. 

I crave you.