Sommaren har exploderat. Förra veckan var jag rinnig i näsan och kroniskt dödstrött men nu är varenda träd grönt och dikena fulla med blommor. Jag känner ingenting längre. Värmen kom med besked och det är väl därför, träden satte igång att blomma förra veckan och utsöndrar väl nu inte lika mycket pollen (?) när allt är "klart", vad vet jag. Skönt är det i alla fall att ha minskade besvär.

Nu är jag bara trött för att jag jobbat heltid denna veckan och gymmat sent på kvällen så jag har bara hunnit sjunka ner i soffan i ett par minuter innan ögonlocken blivit tunga. Det tar ett tag att anpassa sig. Men när jag blir trött så blir jag hysterisk. Jag MÅSTE få sova. Det är inte ett "det skulle vara skönt med lite sömn" utan snarare att "nu, jag måste sova, nu". Jag får ont i kroppen. Det gör ont i benen när jag blir trött. På riktigt. Och igår somnade jag sent, vaknade tidigt, nu är allt ett vakuum och jag ska nog gå ut och sätta mig mot solväggen (med övertäckta axlar den här gången hmmm...) och slumra en stund.

Passa på medan jag kan. Imorgon är sista jobbdagen för mitt fina bokförlag. Sedan åker vi till Grekland. Jag både längtar och inte längtar. Jag längtar så sjukt till vi åker, men jag vill inte sluta jobba. Tillbaka på ruta ett och söka nya jobb... efter semestern. Jag ska njuta lite också. Mycket. Jag ska njuta megamycket på vår resa. Fira midsommar hemma i norr, åka till Öland med min syster. Det kommer bli en perfekt sommar. Det ska det bli efter förra årets mardrömsjobb som tog alla levande organismer ur kroppen på mig och mosade dem, vred dem som en blöt trasa tills det inte fanns någonting annat kvar.

Aldrig mer. Jag ska göra det som gör mig glad. Det som är näring för själen, precis som det står i min kalender. Ja, jag har en kalender, och det känns så jäkla bra. Moget liksom, haha. Professionellt. Den är faktiskt ganska fulltecknad, i alla fall de här veckorna som varit och som kommer. Jag vet inte varför det känns så bra på den fronten. Jag är ju en struktur- och kontrollmänniska som älskar att öppna de röda pärmarna och se vad som händer i veckan. Schemalagda träningspass, frukostmöten, resor, semester, bra-att-veta, kolla-upp, allting markerat med rosa, grönt och gult.

Det löser sig. Det gör det. En dag i taget. Därför ska jag njuta av den här kvällen, vad som är kvar av dagen. Imorgon slutar jag jobba. Imorgon när jag går från jobbet så kommer jag inte tillbaka dit mer, mitt halvårslånga vikariat är slut. Mina fina kollegor vad jag kommer sakna dem :-) Men det är en annan dag. Nu ska jag gå ut och sätta mig mot den där väggen.

Ja vi klagar inte :-)

Long time no seen. Jag lever, jag har bara påsklov. Igår fyllde jag 21, så nu är jag officiellt vuxen i alla länder, buhu. Johan är också ledig så vi har tillbringat dagarna med utomhuspromenader, gymbesök och lite shopping och restaurangätande, filmkvällar i soffan och umgänge med Johan nummer 2. Har även tänkt boka en hemresa här nu snart, de kommande två veckorna är ju tredagarsveckor så då tänkte jag passa på, har inte varit hem sen i julas :-) 

Nu står mer tvätt och gymmande på agendan, jag har ju som mål att bli i så bra form så jag skulle kunna söka till Gladiatorerna haha. Om det nu går så långt som dit spelar ingen roll, men det är mitt mål med träningen nu. Jag vill fortfarande ha mina slanka kurvor men magen ska stabiliseras och jag ska minska i fettprocent. Vi åker ju utomlands om en månad och då vill man ju ha något att visa upp ;-) Och jag blev såååå glad igår när jag orkade köra 2x6 med fjortonkiloshantlarna i hantelrodden! Fjorton kilo, jääää! Det tar sig! Har även hunnit beställa två bikinis till resan, mina andra har på något sätt försvunnit så det kändes som en bra idé. Nu längtar jag efter varma dagar i solen med min man... Grekisk mat och upptäckardagar. Det är inte länge kvar nu. Det ska bli så jäääkla skönt så jag vill gråta av lättnad. 

Rhodos 2012, unga och vackra. Var tog tiden vägen? Snart treårsjubileum! 

Jag har nu jobbat min första fredag på åtta månader gott folk ;-) Välkommen till verkligheten och till oss hårt arbetande heltidare, sade min sambo i morse, föga imponerad. "Du kan börja när du vill, du slutar när du vill och kan vara hemma när du vill, så länge du jobbar dina timmar" fortsatte han. Riktigt så är det ju inte, men på ett ungefär. Jag har ändå valt att börja nio varje morgon, stiger upp samma tid varje dag och det känns bra. Struktur är det bästa i min värld. 

Nu har även jag helg och jag har faktiskt lyxat till det med rött, vitt och lite rosé på kylning (inte allt på en gång dock haha). Ikväll bjuder hushållet på stekt lax och primörer - eller en så kallad kylskåpsrensning där bland annat salladslök, zucchini och morötter ska i. Och ingefära. Massor av riven ingefära samt en kall sås med creme fraiche, majonnäs och mango chutney.  Mmmm.

Jag ska sätta igång alldeles strax, kom precis hem från en löptur så jag måste bara andas ut lite först. Träffade en kille från gymmet på hemvägen som stannade och småpratade med mig medan vi väntade på bilarna och så råkade jag säga "vi ses" när det blev grönt haha och jag var svettig och med Johans jacka på såg jag väl mest ut som en jättebebis... Men okej... Alla Stockholmare säger så så jag antar att det smittat... hahaha... Vi ses... Kunde jag inte ha sagt "kör hårt" eller "trevlig helg" eller åtminstone "ha det bra"? Varför skulle jag klämma ut med ett "vi ses?" Hoppas han inte tror att jag är galen bara. Fast i och för sig borde inte det vara ett problem, han måste vara en och nittio lång och minst lika bred (en sån där riktigt hårdtränande en) och jag fattar inte varför jag skriver ett helt stycke om det hahaha.... Det är fredag... Jag har blivit knäpp från att jobba på min lediga dag... Bortskämd är vad jag blivit.

Välkommen till de dödligas värld heter det väl. Johan har rätt. Jag lallar runt på halvtid och tycker livet leker. Förresten fick jag hem tre nya böcker från jobbet idag som jag nu ska bläddra igenom. Aaah I löööv mitt jobb. Ja det är något speciellt med pappersform, jag har läst dem alla över jobbdatorn så klart men det är liksom inte samma sak. Det var alla matböcker - Veggivore, Glutenfria favoriter och Den nya GI-metoden. Jag tycker hemskt mycket om dem. Kanske kan de ge vår middag en skjuts i rätt riktning? Nu börjar händerna skaka så det är dagt att höja blodsockret tror jag. Böckerna får vänta. Likaså feministtidningarna från igår - vilket skämt. Men jag har ju hela kvällen på mig och hela dagen imorgon OCH på söndag för mannen jobbar tolv timmar imorgon. Okej elva då men det är lika hemskt trist. Då ska jag äntligen TRÄNA igen. Marklyft. Åååh hej marklyft. I miss you terribly. 

Att det är härligt med sol när man vaknar på morgonen. Det gjorde inte ens någonting att klockan var halv sju och en halvtimme kvar innan alarmet skulle ringa, på våren och sommaren behöver jag betydligt mindre sömn och det känns äntligen som att jag har vaknat ur mitt vinteride. Benen ömmar skönt av träningsvärk från gårdagens löptur, kroppen känns härlig seg. Jag borde egentligen ge mig ut idag igen, passa på medan förkylningen inte är alldeles över mig men jag tror att det får vänta lite. Jag är inte riktigt lika kry som igår... Får städa och plocka lite och laga en god middag istället. Mamma tipsade om köttgryta med högrev så jag tror att det får bli något liknande.

Fast soffan känns faktiskt mer lockande än vanligt. Benen har gosat in sig i fleecefiltens mjuka ovansida och den andra filten har fallit över axlarna så jag ser ut som en enda njutande soffpotatis begraven i mitt filthus. Gu så skönt. Stoppar igång min Spotifylista som går under namnet Bokinspiration, låter långsamma toner fylla lägenheten och tänder ett par ljus. En tekopp, lugn och ro och allting blir liksom så rofyllt.

Jag tänker en hel del på saker och ting, min hjärna är liksom aldrig tyst och när den är som mest igång måste jag skriva upp allt för att kunna gå tillbaka och ta itu med tankarna som fanns där och då, bena ut dem. Det kan vara allt ifrån ett nytt träningsprogram till ett recept jag skulle vela prova, vad jag ska handla, till vem jag ska skicka kontrakten, vem jag ska fråga om leveransinstruktioner och att inte glömma bort faktureringen. En virrhjärna alltså. En produktiv virrhjärna. Mitt anteckningsblock på jobbet är helt full av krusiduller, men det jag skriver upp, det kommer jag ihåg. Men nu... nu tar jag bara ett djupt andetag, släpper alla tankar på dagen som varit, ja på allt annat som inte är här och nu. Fortsätter att lyssna på musiken, låter fingrarna formulera de ord som läcker igenom hjärnspärrarna... och bara är. 

Söndagsångest. Så många med söndagsångest som sitter i soffan på kvällen och tänker: Åh typiskt, nu är det snart måndag igen och jag måste gå till jobbet, igen, en ny arbetsvecka, igen. Jag har ingen söndagsångest. Åtminstone ingen sån där som alla säger att de har. När jag får ångest får jag det för att jag får jobba för lite. För att jag vill göra det bästa möjliga av min tid. Jag kan aldrig säga att "nu är jag klar för idag" och gå hem, lämna jobbet vid ytterdörren och sen inte dra på mig kappan förrän morgonen efteråt. Jag kan aldrig släppa taget helt och fullt, för det finns alltid, alltid saker att göra. 

Men jag har lärt mig att prioritera. Eller jag börjar lära mig åtminstone. När jag går hem för dagen går jag hem för dagen. Då sätter jag hörlurarna i öronen,  på med ljudboken, sätter mig på tunnelbanan och så åker jag. Det är inte värt att älta det man gjort under dagen - hade jag hunnit mer, jag hade ju ett par oeffektiva minuter där mitt på dagen, bla bla bla. Det spelar ingen roll, det är bara att ta nya friska tag dagen därpå. När jag går hem för dagen måste det vara slut för idag, tack för idag. Annars blir jag knäpp. Jag är en arbetsmyra, älskar mitt jobb och utmaningarna det bjuder på. Att tänka på jobbet när man går hem är naturligt, men någonstans måste man sätta en gräns. 

Jag hade förmodligen tänkt mindre på jobbet om jag fått jobba mer. Hur konstigt det nu än låter. Men den situationen kan jag inte förändra. Vad jag kan förändra, däremot, är mitt eget tankesätt. På jobbet är det jobbet som gäller. På fritiden måste det vara min lediga tid jag tänker på och prioriterar. Så är det för alla. Söndagarna ska inte gå åt till att älta veckans kommande jobb, och ältar man ändå så är det uppenbarligen något som inte stämmer. Varför ha ångest över något man kan förändra? Trivs man inte på jobbet måste man antingen se det ur en annan synvinkel än det gamla vanliga eller söka nytt. Livet är för kort för att gå runt och vara negativ över saker och ting som faktiskt är förändringsbara.

Ingenting är omöjligt. Vi har bara ett liv. Jag säger inte att jag inte får ångest, för det får jag emellanåt, till exempel nu när jag tänker på att jag gärna skulle vilja jobba mer och inte vet hur det blir när mars tar slut, kommer på planer för att ta itu med april om jag blir arbetslös. Därför drömmer jag om resor, blir rastlös och trött för att energin tryter när allting i min kropp går åt till det, men det är en naturlig reaktion och det vet jag. Det kan jag inte förändra. Det ligger utanför mina händer att bestämma om ännu ett par månader på jobbet. Jag kan söka nytt jobb, ja. Men det vill jag inte. Jag vill ju jobba här. Mer. Jag vill jobba mer. Och får jag inte det, ja då får vi ta det därifrån. Det är onödigt med ångest. Livet ska vara roligt. 

Så fort man har mer eller mindre valt en riktning för sitt liv så kommer flera vägar plötsligt fram ur snåren, vägar som tidigare varit helt igenmurade. Hemnet har hur många fina lägenheter och radhus som helst för långt under miljonen på just de ställena jag skulle kunna tänka mig att bo, just idag, just nu är jag kollade. Tvåor, treor, perfekta för oss. Centralt boende i en liten mindre stad. Jag antar att det bara är att bestämma sig för att göra en sak och göra det, men vi har gått nu i flera år och vacklat, stampat på tryggheten och bekvämligheten snarare än viljan och lusten. Jag har faktiskt ingen aning om varför. Det kommer ut hur mycket ord och idéer som helst ur matintaget och hjärnverksamheten men det är som att den sistnämnda inte kopplar in sätt-igång-genen ordentligt.

Jag vill ha ett eget hem därför att mitt hem togs ifrån mig. Därför att jag vill ha en fast plats att bo på, vetskapen om att det är här vi nu kommer att bo, även om det så är utomlands eller i Sörmland. Man kan resa ändå. Man kan göra allt det andra man drömmer om ändå, det går att hyra ut, säga upp, men bara... Bara jag får min plats, mitt hem, det är så viktigt för mig. Vi får se var vi hamnar, nu har vi faktiskt kommit en bit på sätt-igång-fasen. I alla fall Johan. Johan har gjort det. Jag... Not so much. Det är skönt i alla fall att vi delar grundmålen. Att vi vet att vi vill vara med varandra på ett varmt, soligt ställe. Jag vet inte hur min del av världen sett ut om jag inte hade haft honom. Vad jag gjort istället. Jag vill faktiskt inte veta.

Jag försöker andas djupa andetag och leva just nu. Det ska bli min nya livsfilosofi. Vi har bara just nu, vi vet inte vad som händer imorgon. Ingen vet det! Därför försöker jag ta vara på allt jag har framför mig och omkring mig, här och nu. En av våra kompisar säger att han lever livet precis som han vill. Han gör vad han än vill göra. Åker till Los Angeles i tre månader bara för att han kan. Köper den dyraste whiskeyflaskan bara för att han kan. Åker till London över helgen och super sig så full att han glömmer sina skor någonstans i Centrala London, hos nån tjej eller på nån bar, jag minns inte -  men bara för att han kan. Hur mycket skulle inte vi kunna göra då, vi två, om vi verkligen bestämde oss för det?

Jag är rädd att våra viljor ska sära på oss. Att det inte ska gå att komma överrens. Jag är jätterädd för det. Det är en skräck jag har, som kommer då och då. Att tänk om han inte följer efter mig om jag väljer att gå åt vänster? Jag vet att det är smällar man få ta. Det är livet. Men mina livs bästa tre år har jag spenderat med den människan och varje dag känns fortfarande helt underbar. Allting hade varit tiptop om vi bara haft en stabil plats att bo på och kunnat utgå därifrån, då hade jag gladeligen kunnat resa jorden runt med honom, för jag då skulle veta att vi har ett hem att återvända till när planet vänder om hemåt igen. För mig är det mer viktigare än allt annat...

Strålande vacker vårdag idag, solen har lyst in genom vinterdammiga fönster och värmt upp hela lägenheten så jag fick kränga av mig morgonrocken och ersätta den med min Kinaklänning. Måendet är fortfarande densamma som under veckan men nu under kvällen har jag faktiskt mått mycket, mycket bättre. Skönt att det håller på att vända :-)

Jag tog mig ut på en havspromenad under förmiddagen i förhoppning om att lyssna på mer Game of Thrones, men fastnade på en bänk och hörde istället vågorna klucka och måsarna skria i fjärran... så boken liksom glömdes bort mitt i alla intryck. Solen värmde, ansiktet hettade och en fjäril flög förbi. Värre somrigt! Krokusarna är även dem underbara att stifta bekantskap med, såna finns inte i norr, men jag blir ändå så vemodig när det är sagt att det ska snöa i helgen. +16 grader ska ersättas med snöbyar och blåst... Begrava alla vårtecken igen... Usch.

Vi får njuta medan vi kan helt enkelt. Förhoppningsvis kommer våren att stå på sig, knäcka ryggen på vintern helt och hållet. Jag vill inte ha mer snö, speciellt inte nu. Vårjackan hänger ju så fint på galgen och äntligen har ju solen börjat titta fram... lämnat den fruktansvärt enerverande gråzonen... Dessutom är Johan ledig i helgen. Då vill jag vara frisk och kry och med en stor sol som lyser. Det kan väl inte vara så svårt av Moder jord att lösa tycker man, inte när vi bara får två helger i månaden och får ta vara på varje minut :-)