Så var sommarlovet, semestern, vilan, lata dagar i solen över för i år. Imorgon börjar jag jobba som Au Pair och jag och Johan har precis köpt oss en ny cykel inför mina cykelturer till och från "mina" barn! Han cyklade och jag åkte bakom på pakethållaren i fyra kilometer, tyckte jag var en jättebra deal!

Nu har han åkt på en grabbkväll och jag som ska stiga upp klockan sex valde att stanna hemma till förmån för en hemmaspakväll som börjar... nu. Mass Effect-klanen har fått sig en ny spelare idag också. Jäää. Men mer om det sen, nu ska jag hoppa i duschen. Hejdå ledigheten. Så roligt jag haft med dig!

Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-) 

Efter en utedag igår i innerstan - utedag i innerstan, det lät lite klatschigt haha - med Johan och Björn och lite mjöd på en vikingabar och middag på Skinnarviksberget - så sov jag som en stock hela natten - Nästan. Framåt sextiden vaknade jag upp efter en marddröm och insåg att det åskade som tusan. Vi hade flera fönster öppna så det lät ju en hel del, både blixtarna och mullren.

Jag har aldrig kunnat sova när det åskar ute så jag buffade upp kuddarna och kramade om Johan medan han fortsatte slumra, han kan ju ta mig tusan sova sig genom ett världskrig, och jag var trött, men ändå klarvaken, tänkte på drömmen (zombies... jag är så rädd för zombies... vääärldens mardröm var det, usch). Räknade sekunder mellan blixt och muller och de blev allt intensivare, blixtarna kom närmare, exploderade över himlen så fönsterrutorna skallrade. Det måste väl vara tacken av Tor för att vi drack mjöd bland vikingar igår, eller hur?

Sen, alltså helt ur det blå, när jag minst anade det - SLOG BLIXTEN NER I GATULAMPAN TJUGO METER BORT. Alltså fy fan! Det dundrade i fönstren, hela världen blev liksom vit och så efterföljdes det av det kraftigaste muller jag någonsin hört, aaah! Jag kastade mig in under Johans täcke och var övertygad om att jag skulle dö eller nåt, haha. FY FAN! 

Nu halvligger jag i soffan och är så trött, trött och så himla seg. Tänkte åka och bada men det är mulet och Johan jobbar extra hela dagen idag så jag dricker massa Echinea-te och motar bort förkylningskänslorna inför min hemresa på tisdag. Bokade den alldeles nyss, hur hänt som helst. Då väntar ett mycket behövligt besök hos diabetesläkaren och sköterskan Ewa, har inte varit där på över ett år oops... och ett par dagar i Piteå. Pappa och Anneli har tjuvåkt iväg till Rom och jag är såååå avundsjuk!  

Jag hade tänkt hinna träffa dem också men det får bli en annan gång som sagt... Jag börjar ju jobba nästa måndag och då kan jag inte längre åka hem när jag vill, men jag LÄNGTAR verkligen efter en inkomst igen! Och det är ju en himla fin och stor bonus att få jobba med något man tycker om!

Antagningsbeskedet nummer två kommer på onsdag också, så jag håller verkligen tummarna på att det går bättre den här gången och att min reservplas har höjts med en sisådär 100 platser ;-)

Jag vet inte vad det var, om det var att temperaturmätaren stannat vid en dräglig och helt perfekt grad eller om det var Johans mystiska leende när han kom hem med en storbrakapåse från Media Markt. I alla fall, vi tar det från början: Jag steg upp när Johan åkte och jobbade tio i sju och bestämde mig för att fara ut och springa. Efter ett stort glas rödbetsjuice (Nyhet från Good Morning, så himla fantastisk - finns som morotsblandning också!), en smörgås och två dextrosol var blodsockret uppe i 16.4 och jag snörde på mig skorna, slog igång Lunatica och Runkeepern och sprang iväg.

Och vilken runda sen! 8 kilometer i underbart, svalt väder och tre rekord slagna - bästa genomsnittliga kilometertid, snabbast tid och längsta distans. Jag slog mitt personbästa på fem kilometer med exaktus 28 minuter och kunde därefter springa hem, betydligt långsammare, och landa på en åttakilometerstid på 45 minuter. Glad, gladare, gladast! 

Lite shopping i Täby C efter det följt av besök av Johan 2. Sedan säger min Johan "jag kommer lite senare idag från jobbet", ok, visst. Sen dyker han upp med världens påse och jag fattar ingenting, det klickar helt enkelt inte, vad har han nu köpt? 

Och sen ser jag vad det är och åååååh jag vill gifta mig med honom, skaffa bejbisar med honom, leva med honom för alltid och pussa honom varje morgon ända tills dess för vet ni? Vet ni?

HAN KÖPTE (MIG) EN DAMMSUGARE!!!       

Ja jag har velat ha en ny hur länge som helst, sååå länge... Förstå tårarna i ögonen när han går och köper en bara mitt i allt, åh! Antagligen är det jag som är knäpp som gråter över en dammsugare men det kändes lika bra, lika härligt som om han hade köpt mig en förlovningsring. Jag kastade mig om honom och överöste honom med pussar, TACK!

Och sen for jag ut på ännu en runda som blev fem kilometer exakt. Gissa vem som slog sitt morgonrekord? Och det med ett par klunkar whisky i magen dessutom. Funkade visst lika bra som Bricanyl...

Jäääää. Och nu är det tidig (halvtidig) lördagmorgon och vi har en hel ledig dag att se framemot tillsammans med vår nya leksak. Min fina. Mitt hjärta. Mitt allt. Johan alltså, inte dammsugaren. Haha.

Och en jättegammal bild på oss < 3 

Idag har varit en innesittardag med boken. Mina två visdomständer som är på väg upp gör att huvudet ständigt känns som en hopknycklad vindruva - med andra ord ett russin alltså - det klämmer verkligen åt runt tinningarna. Jag har provat Alvedon och frisk luft men jag antar att det kommer vara så här i ett par dagar tills det värsta är över. Jag vet inte. Jag har aldrig haft två visdomständer på gång tidigare. 

En annan grej som försvårar skrivandet är den jäkla flugan som ständigt landar på ben, fötter och armar och i ansiktet. Ögonen är helt fokuserade på nästa mening och så kommer den och pelar mig mellan tårna. "Hon såg på honom, länge. Öppnade munnen för att säga någonting, vad som helst som skulle hålla honom kvar, och så AAAH JÄVLA FLUGA FÖRSVINN". "Han tog ett bett av hennes fluga som landade i hårfästet" och författaren kluddade dit ett sdlncxnhrhr-ord och massa enter och mellanslag för att hon fick damp och blev störd/irriterad.

Det är helt enkelt ingen bra bokskrivardag på. Åskan mullrar på avstånd, huvudet dunkar och flugan flyger runt och irriterar mig och äter upp min mat. På riktigt. Korvstroganoff-rester på tallriken och var sätter den sig? Lämna min mat ifred tack. Det var nog illa igår morse när den började irriteras klockan halv sex på morgonen. Nä jag får gå och göra något annat. Typ... Ta en huvudvärkstablett.

Och skratta åt det här.

Sommarvärmen har verkligen slagit till. Just nu har vi en utomhustemperatur på 33 grader i skuggan så orken är ju inte sådär jättestor till att göra någonting ansträngande. Träningen blir undanstoppad i en vrå någonstans, man rör sig sakta från A till B och tar en kalldusch eller ett dopp i havet när huden och huvudet blir fladdrig. Det är så skönt att lägga sig på en filt med en bok, sedan ännu en, och en till - i rasande tempo går det medan solen klättrar längs himlen.

När rastlösheten slog rot i morse bestämde jag mig ändå för att ge mig ut på en löptur. Hem kom jag efter en halvtimme och nästan fem kilometer med ett ansikte i samma kulör som sportbehån, flåsande som en gammal mormor och mer än halvdöd efter att ha fått promenera den sist kilometern. Det är banne mig för varmt för att träna.

Det känns också som att orden bara runnit av fingrarna. Jag har massa ideer som åker runt i skallen angående boken, men bara tanken på att dra fram åbäket och scrolla ner till sista sidan och radera, klicka, skriva, ta bort, lägga till, fila, läsa, tänka och sedan formulera alla tankar så att de passar in känns för jobbigt redan där. Men vi njuter, det bästa vi kan, och nu har vi en hel ledig helg att se framemot. En helg med treårsjubileum. Tre år. Åh. Bara tanken ger mig nya fjärilar i magen. Ord som Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och alla träd och sjöar och fåglar och mat och fiskpinnar och fjärilar som finns i den och en puss på munnen varje morgon när du vaknar och gulligullilull-lull tills mitt hjärta sprängs av kärlek. Typ så. ;-) 

Bilder från den senaste veckan:

Fem km på 33 min i värmen. Gaaah. Dör. Smink vad är det? Jag har inte sett skymten av det på veckor nu. Så himla skönt.

Nu när mitt arbetskontrakt gått ut och Johan jobbar spenderar jag mian dagar mestadels utomhus, det är ju sommar med allt vad det innebär och solen och värmen har verkligen kommit på riktigt. Det blir långa promenader, springturer till stränderna, bara allmänt filosoferande och bokläsning emot solväggen eller i solstolen medan molntussar flyter förbi och sjöfåglarna leker i vassen. Jag söker självklart jobb också, har precis filat klart på mitt nya CV och skickat det till Johan för print-out.... jag vill defnitivt inte gå arbetslös resten av sommaren.

Nu på torsdag ska jag träffa en kvinna och prata Au-Pair-jobb för hennes familj. Jag vill gärna jobba med barn som sagt, men jag vill helst av allt bo kvar hos Johan men vi får se hur det går med mötet först. När man en gång blivit sambo och bott ihop i 2 år så skulle det kännas himla märkligt att plötsligt bo någon annanstans, och liksom ringa honom och säga "hej får jag komma och hälsa på dig..." Nej usch så konstigt... Jag vill krama om honom så mycket och ofta det bara går ju. Han är ju min man. Nå, åtminstone snart ;-) 

Nu ska jag göra mig klar för att åka iväg med bussen och inhandla en ny telefon. Direktbetald. Utan läbbiga abbonnemang eller räntor på 63 %. Jag vill inte behöva betala för en skitjävlatrasig telefon som jag nu måste.... den fungerar inte och ändå måste jag betala. Bläää. Så... Vi får se vad det blir för nån jag kommer hem med. De kostar ju ungefär bara en utlandsresa till Kreta för en person eller nåt... Nåja... Jag har cravings efter att kunna uppdatera Instagram och kunna blogga från telefonen... Egentligen hatar jag teknologi... Jag hänger inte med... Men samtidigt älskar jag det. Så... ny telefon (eller dammsugare). Det behövs också. Jag får våldsamma agressionsproblem vid dammsugningarna numera - jag vill ha det rent och snyggt, okej? Inte dammigt. SUG UPP DEN JÄVLA TOMATEN DÅ DIN FJANT.

Men inte suger den för det. I alla fall inte tillräckligt för att tomatbiten ska försvinna.

Den suger, helt enkelt.

Den suger.

Dagarna går så himla snabbt när man inte har ett arbete att gå till, trots att jag stiger upp tidigt. Imorse åkte Johan iväg till jobbet redan vid sju och eftersom att vi hade tvättstuga då var det bara att masa sig upp ur sängen, slänga på sig en klänning och springa ner med tvätten. Väl på plats såg jag genom min ridå av morgontrötta hjärna att jag bokat fel tvättstuga så det fick bli flera maskiner med en halvtimmes mellanrum innan allting var klart. Tur man har fem timmar långa pass så man hinner, haha.

Så fort första maskinen sattes igång så kröp jag ner i sängen igen och slumrade gott en extra halvtimme. Var lite mer människa efter det kan jag lova. Så skönt. Sedan åt jag frukost och promenerade iväg till gymmet, kom hem och fortsatte på mina nostalgiska barnprogramsklipp jag började kolla igenom igår på Youtube, och helt plötsligt dök min absoluta favoritfilm från mina yngsta år upp i förslagen. Hjärtat började hamra inuti bröstet.

Jag slog igång den. Skitdålig kvalité och jobbiga, dubbade svenska röster men jag rös filmen igenom. Mindes. Hur kan jag fortarande minnas? Jag har inte sett den på femton år. Det var den första film jag grät till. Jag tyckte den var hjärtslitande, jag vet att jag tyckte det. Hur gammal kan jag ha varit? Fem, sex? Inte mer. Den visades en jul. Jag minns att jag grät så hejdlöst åt slutet, fast jag inte kunde förstå varför. Det gjorde jag nu också. Och nu förstod jag.

Nästa film jag grät till var Titanic. Då var jag också fem-sex år, den kom ut 1997 men jag tror det dröjde lite innan jag fick tillfälle att se den. Jag glömmer det aldrig. Sex år och jag förstod. Sex år gammal och jag kunde förstå kärleken dem emellan, jag kunde förstå hur ont det gjorde när Jack frös ihjäl och hon släppte honom ner i de mörka vattnen och sade hejdå, "jag glömmer dig aldrig". Jag minns att jag gick iväg till köket där mamma satt med tårarna som sprutade och hon höll om mig och sade att det är bara en film. Ja, men han dog ju, sade jag. Han dog. Och det gör så ont.

När mamma spelade My Heart Will Go On på kvällen när jag hade somnat vaknade jag, låg där i mörkret och lyssnade, tänkte på det där när han dog och fick så ont i hjärtat igen. Jag tror att det måste ha varit just efter att morfar hade dött. Jag kan inte ha varit sex år ens.

Allra käraste syster. Likadant där. Åh, den såg jag igår också, vilka rysningar.

Sedan kom Spirit - hästen från vildmarken 2002. Nio år gammal och storbölade, såg på teven genom grumliga ögon och ville stänga av för att det gjorde så ont. Varför blev detta ett sånt bölande inlägg för? Kanske för att jag rider på nostalgins vågor och minns hur det kändes då. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig kunnat hålla inne dem. Jag har inte tyckt att jag behövt det. Varför ska man det? Är jag glad visar jag det. Jag kan inte ljuga, jag är som en öppen bok.

Det har varit många filmer jag gråtit åt sedan dess. Och program. Jösses. Jag är en blödig, känslig människa som kan relatera till så mycket jag ser. Men mest så är det nog för att jag också kan förstå hur det känns eller skulle kännas. Jag lider med dem, glädjs med dem. Mina nattliga drömmar har alltid varit livliga, djupa, färggranna, fantasifulla.

Första gången jag grät av lycka var jag tre år och fick min efterlängtade docka i julklapp. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Det är första gången jag varit alldeles komplett jättelycklig. Tre år. Jag minns det också. Jag var bara ett litet barn då, men jag minns glädjeruset när hon såg upp på mig genom förpackningen och jag fick tårar i ögonen.

Nu är det nästan så man blir lite sentimental så jag sätter punkt där. Snart kommer Johan hem och jag lär väl böla bara för att han luktar så gott och ler åt mig precis som han gjorde första gången jag for hem till honom, vår första riktiga träff utanför jobbet. Tre år sedan snart. Åh, vilken lycka. Jag smälter. :-)