Ä ntligen hemma efter en halvdag på jobbet och en halvtimme på gymmet. Jag tränade löpning idag, intervallträning med lutning. Tuuungt! Det var fullt av folk redan vid fyra, men jag ställde in maskinen och tog av mig glasögonen, försvann in i min egna värld med sylvassa piskningar från den inre rösten - du ger inte upp nu, din jävel, du kan det här, det vet jag. Det är svårt att låta bli att jämföra sig med andra när man står där och inte orkar lika mycket eller länge, men idag struntade jag i det, jag var där för min egen skull och för mina egna mål, inte för den spurtande grannens eller hon där borta eller bodybuildern jag såg nere vid de fria vikterna. För min skull. Min. Jennies. 

Det är när man börjar jämföra sig med andra som de egna prestationerna faller i bitar. Det är då man tycker att ens framgångar och alla delmål man passerat inte spelar någon roll, "för jag kommer ju ändå aldrig orka lyfta lika mycket som henne, jag kommer ändå aldrig bli så stark..." Det handlar inte om dem. Det handlar inte om någon annan än dig själv. När du står där, sitter, går eller springer, vad vet jag, det du gör på gymmet... då ska du bara lyssna till en röst och det är det där jäkla anammat jag vet finns där inuti oss alla. Den där lilla, lilla rösten som piskar oss, som skjuter ut adrenalin i musklerna, som får benen eller armarna att orka bara lite, lite till. Visst fan duger vi. Var och en gör sina olika saker, lyfter olika, springer olika, men det vi alla har gemensamt är att vi är där för att kämpa. Kämpa för att bli smalare, starkare, snyggare, lugnare... För att få lite ensamtid, för att vinna den där bodybuilder-tävlingen, för att rehabilitera en gammal skada. Alla har sina olika mål och alla är lika viktiga. men framförallt kämpar vi för ett bättre, mer hälsosammare liv. 

Jämför aldrig din resa med någon annans. Du är inte någon annan. Och allting har två sidor. Jag har gått hela helgen och trott att min chef är arg på mig för att jag gick hem i torsdags med låsningen, för hon hade skrivit ett mail om att hon loggar in på min dator för att göra klart vissa, jätteviktiga grejer jag hade på agendan som inte kunde vänta. Så jag har haft ångest hela helgen och kommer till jobbet med svansen mellan benen på måndag, idag, och hon är lika trevlig och gullig som alltid och jag förstår ingenting... så hittar jag ett mail... skickat just före det där jag just beskrev, som på något sätt halkat undan: "Men gumman då!! Klart att du ska gå hem om du har så ont, det är ingen fara! Om du vill kan jag logga in på din användare och hjälpa till med några uppgifter om det är ok? Så sliper du drunkna på måndag!" :)

Döm inte allt du ser. Tro inte allt du hör. Det finns två sidor av allting... av allting. Och tji fick jag för min egen dumhet som inte tänkte på det... bara en hel helg med tankar på jobbet, tänk om... till ingen nytta. Dumt va :) 

Har ni förresten hört denna? Den här skivan har gått på repeat så himla många gånger hemma i huset sedan jag fick den av pappa som elvaåring. Lunatica - Fable of Dreams kom 2004 och är fortfarande mitt favoritalbum genom alla tider. De sjunger som ingen annan, om en annan värld, om fantasi och drömmar utan logik. 

Taggar: #träning #hälsa #träningsblogg #fitness #lchf #gym #sats #täby #stockholm #lunatica #musik #muskler #tankar #åsikter #ångest #citat #diabetes #diabetiker 

Sons of Anarchy sågs under fem timmar under gårdagskvällen och natten, sen var det ett par timmars sömn och så började karusellen om. Nu är säsong två slut och vi tittar upp och inser att det håller på att bli mörkt. Jösses. Vi har hittat nya avsnitt på Netflix, hade de på datorn också men det är ju så skönt att bara slå igång xboxet, lägga sig i soffan och så spelas avsnitten upp en efter en om man inte pausar då försås. Nu förstår jag äntligen vad de säger och tycker att serien är sååå bra, riktig nagelbitare emellanåt. Även om Jax inte direkt är någon snygging värd att hänga i granen ;)

Kycklinggryta på spisen, nyätna och snart på väg mot gymmet. Någonting måste man ju göra så att det känns bra i samvetet... eller ja det gör det ju, har varit så underbart att ligga uppkurad bredvid Johan hela helgen, men inte har vi varit produktiva. Fast såna dagar kan man också behöva ibland. Ladda om batterierna. Bara slöa, mysa. Så himla skönt. Ny vecka imorgon, nya tag. Men det är inte än. Det finns fortfarande en hel eftermiddag och kväll kvar att lägga beslag på... och det är precis vad jag tänker göra. ♥  

Mmmm... så sugen på ost och vindruvor. God ost. Och mitt nya favoritvin... det där utan alkohol. Jag köpte mörk choklad 70 % att tugga på tidigare idag och det tog bara en rand så var jag "mätt". Fiffigt och bra, lite roar små heter det ju. Men ost och vindruvor hade verkligen varit gott. Får ta en rödbets-smoothie efter att jag duschat tror jag. Har en detoxhelg nu med bara-bra-mat, morotssoppa till lunch och middag och så nu rödbetssmoothien till kvällen och morgonen, magnesiumtillskott och ProbiMage. Halsen river lite så det lenar skönt med mat gjord från grunden, bra mat med massor av naturliga vitaminer. Morotssoppan innehåller förutom de uppenbara även en stor bit ingefära och purjolök med antiinflammatoriska egenskaper. Fast äh, skit i det, det är fruktansvärt gott och det är huvudsaken ;) 

Nu är ljusen tända och duschen är igång inne i badrummet så dit ska jag nu bege mig. Johan på gym, jag hade för lågt blodsocker för det och var proppmätt, njuter av hemmahelg och hemmamys och tycker att helgerna är alldele för korta. Har även börjar slipa på ett nytt träningsprogram... igen... Men för att undvika skador som hände i onsdags måste jag stärka bålen och ryggen (så att höfterna stabiliseras). Så massor av långsam löpning, core och rodd i ett par veckor framöver så stärker jag mig själv sakta men säkert inifrån djupet. Utvärderingen får ske om en månad tänkte jag... ytterligar ett mål att jobba för detta år.

Har befunnit mig på gymmet nästan hela morgonen, blev två och en halv timme inklusive dusch och bastu och diverse ritualer. Benpass med skivstång och kettlebells och en massa strechning då mina höfter är jättestela och jag svankar när jag gör benböj. Lite slit och tänj och snart gick det jättebra. Igår kväll var jag, Johan och Johan och såg the Wolf of Wall Street på bio och den var faktiskt riktigt bra och inspirerande. Fördomar har vi alla och det är väldigt lätt att se ner på "de rika" och tänka att de är helt blåsta i huvudet och jätteytliga... men då får man tänka en extra gång, vad har de gjort för att hamna där de är idag? Hur har de gjort och hur är det möjligt? Deras resa startade också på noll en gång i tiden. Alla föds vi nakna.

Men jag blev lite irriterad. Eller mycket irriterad... När han åkte fast för svindleri efter att ha sålt aktier för många hundra miljoner kronor och blivit stormrik passade det plötsligt inte frugan längre, som ville ha skilsmässa och skulle då fan ta båda barnen med sig och han skulle inte ens få se dem mer. Och där har hon levt i lyx och flärd i tre år och fått allt hon pekat på och mer därtill och vänder ryggen till så fort saker och ting går lite snett och beskyller honom för det ena och det andra och det tredje (okej att han var drogberoende och allmänt irriterande men han hade sina anledningar). Det jag menar är att kvinnor har sådan makt. Jag som kvinna kan säga precis vad jag vill till min man om att jag ska ta barnen och om jag inte har några bevis på att jag är en dålig mamma så är det oftast alltid jag som får vårdnaden. Han behöver bara så mycket som gapa åt mig en gång och jag kan få honom fälld. Bara genom en fingerknäppning. Jag kan vifta med brösten och visa klyftan och använda kort kjol och jag får precis som jag vill, bara sådär. Jag är inte feminist och vill heller inte bli det. Det gnälls så mycket om sånt, att världen är så orättvis mot kvinnor.

Jaha... Liksom... det där med skilsmässan. Kvinnor har sån otrolig makt. Det pratas det minsann inte om. Det är kvinnan som bestämmer. Och det gör mig så arg. Det är naturligtvis inte ALLTID så, visst finns det undantag, men i grova tag så är det fasiken kvinnorna som har makten. I filmen sexvägrade hon en dag. Visade härligheten för honom men han fick inte röra. Han kunde inte göra någonting, för det var hennes val. Usch vad jag är trött på feministsnacket. De som gnäller har ingen aning om vilken makt kvinnor egentligen har. I Sverige, i alla fall. Klart jag tycker att det är jättehemskt med våldtäkter och elvaåriga flickor som blir bortgifta. Men hallå. Kom inte och säg att kvinnor inte har någon makt, för det är precis det vi har. Vi må vara det svagare könet, men vi har tuttar och rumpor och kan rock their socks off   huuuur enkelt som helst. Och den som säger tvärtemot är antingen lesbisk eller har för små tuttar. 

Det sägs att det finns sju dödssynder i världen. Jag tänker prata om en av dem. Lättja. Eller ett ord som de flesta av oss känner till, ett ord som de flesta av oss kämpar emot varje dag, vinst, förlust, vinst, förlust, förlust. Ett ord som är så starkt att det krävs total viljestyrka för att ta sig förbi det. Latmasken. Latmasken grep tag i mig idag. Ett löst grepp, från någonstans mellan alla soffkuddar, snälla Jennie kan du inte stanna hemma ikväll? Vi kan mysa, bara du och jag, vi kan äta gott - grönsaker med dipp och vi kan spela Tomb Raider till vi somnar med morgonrocken på och lägga ansiktsmask, måla naglarna, snälla Jennie, bara ikväll...

Klart att jag var sugen. Förbannat sugen var jag! Latmasken är ju en del av mig, en del av mitt inre. Den där lilla delen som allt för många människor inte klarar av att stå emot. Som jag inte klarat av att stå emot många, många gånger. Men när latmasken sätter in måste man stålsätta sig. Titta åt ett annat håll. Tänka att vad får jag ut om jag stannar kvar i soffan idag också precis som jag gjorde igår, och dagen före det. Vad får jag ut att stanna hemma och se skräpteve, jämfört med om jag ställer mig tjugo minuter på crosstrainern, jämfört med om jag lyfter två hantlar tio gånger eller gör femton benböj hemma i vardagsrummet? Jämfört med om jag slår den där jäkla säcken så hårt jag kan i trettio sekunder. Du kan tänka positivt och du kan tänka negativt. 

Latmasken är negativ. Latmasken vet att träning är jobbigt. Men livet ska inte vara glasklart och rosenrött. Livet ska vara hårt och svårt ibland för annars kan man inte uppskatta de bra sakerna man faktiskt har. Du kan inte vara på toppen om du inte sett botten. Att sitta hemma i soffan förändrar ingenting. Men tänker du positivt, att "om jag tränar idag så kan jag sitta här hela kvällen imorgon" istället för det negativa, "jaha inte blev det nån träning idag inte, att jag aldrig lär mig, suck och pust och stånk", som suger så oändligt mycket livsenergi ur kroppen och lämnar dig lealös, tom, tyst.

Vardagsträning behöver inte betyda att du tränar så hårt att du har astma och inte får luft, att det svider i armarna och händerna plötsligt förlorat sin greppstyrka och benen inte längre bär dig. Så länge du reser dig upp, gör step up på din köksstol, bench dips från soffbordet, benböj och utfall och armhävningar mot samma soffbord... bara NÅGONTING som får svetten att lacka i en kvart så har DU vunnit mot latmasken den här kvällen. Det är sant så som jag säger, efter ett träningspass känns soffan skönare än någonsin, då man VET att man har gjort sig förtjänad av att sjunka ner bland dynorna. Latmasken var på mig idag. Men latmasken vann inte. Jag gav henne en snyting och jag gick till gymmet. Det var jobbigt. Men jag gjorde det. Jag vann.

Varje gång någon frågar mig: Varför tränar du så mycket? Varför äter du som du gör?

Så säger jag...

Varför gör inte du? 

De flesta av mina inlägg skrivs ifrån vår soffa, jag vet, ni har hört det förut. Men det är för att soffan är så stor att den tar upp två väggar av vardagsrummets tre (den fjärde väggen är egentligen ingen vägg utan där köksön är, men allltså det är tak och så och en smal vägg på sidan om... okej, det är en vägg med ett stort hål/fönster i mot köket, men föga liten vägg jämfört med de andra helväggarna.) Det är så hila skönt att sjunka ner i den efter ett gympass för att äta middag, se på serier eller spela Xbox. Den är stor nog för att två stycken ska kunna ligga bredvid varandra, stor nog för oss båda att sova i om vi skulle vela. Det är här min favoritplats är. Bland alla filtar, kuddar och fleeceplädar med ärmar - en julklapp av pappa och som flitigt används av oss båda - här är min oas. 

Jag har precis kommit hem från gymmet efter en timmes rygg- och armpass. Det gick helt okej, inte fullt så intensivt som fredagens benpass som har gjort mig halvt invalidiserad i hela nederdelen av kroppen både igår och idag. Lagade panerad rödspätta med morötter och kall dillsås och en potatis till. Och jag njöt av det. Det var så himla gott. Så himla skönt att slå sig ner i soffan med vår lugna spellista på Spotify, äta och njuta.  Fyra gympass hann det bli i veckan och jag är mer än nöjd. Äntligen är jag på gång igen efter julens frossa, med en ny attityd och ny luft under vingarna. Telefonsamtalet med pappa gav mig tillfällig hemlängtan och minnen från en tid som varit men som inte längre finns kvar - min barndom i det gula huset och alla arton år det hann bli innan jag flyttade därifrån.

Min pappa är min idol. Min förebild, det har han alltid varit. Jag har alltid sett upp till honom. Beundrat honom. Världens bästa. Huset kanske inte längre finns kvar för oss, men det gör alla minnen. Mina föräldrar är lyckligare nu, jag kan inte säga ett elakt ord om skilsmässan för två år sedan. De har hittat hem, förälskat sig på nytt i någon annan och börjat bilda nya stigar tillsammans med dem. Och jag älskar dem allihop för att de lockar fram det bästa i de bästa föräldrarna man kan ha - skratt och glädje, som kommer allra längst inifrån hjärtat. Det är aldrig försent att bli lycklig.

Hemma från gymmet och Nightwish spelas för fullt, min favorit Feel For You - tvätten är nere i tvättstugan och blodsockervärdet 5.4 efter en påse cashewnötter. Jag körde en fyrtiofem minuters genomkörare - bål, ben, armar, axlar och var så arg och less när jag kom dit för att jag inte hittade nycklarna hemma, nycklar jag visste att jag stoppat ner i fickan...

Jaha... Jag hittade dem i... ni kommer aldrig gissa rätt... kastrullen. Okej. Jag är fan skadad på riktigt. Jag har stressdemens, jag vet, mitt närminne försvinner när jag blir stressad. Jag kommer knappt ihåg om jag ens packat gymväskan... Jag var vid det laget redo att slänga ut telefonen genom fönstret men jag ändrade mig i sista stund, den dog hur som helst i en plötslig attack av "lågt batteri" fastän det var 46 % kvar när jag senast såg den. Ungefär en tre fyra minuter tidigare nåt sånt. Hmmm... hursomhelst.

Ibland får jag svälja min tunga för att inte säga något smart. Ja, alltså... man kan vara immun mot kunskap och man kan vara korkad i allmänhet. En tallrik pommes frites med en halv coctailtomat, en halv morot och friterad kyckling utan sås är ju knappast det nyttigaste alternativet på marknaden, men då var det en som sade åt den tallriken: "Det där är ju riktigt hälsosamt... jag menar, ingen sås eller fett som gör dig fet liksom, skönt..." Ehm. Vad sade du? Ursäkta mig jag ska bara plocka upp min haka som föll rakt ner i maten. Min fettrika, lågkolhydratiska typ av mat. Eller nej, förresten. Jag ska inte slänga hakan rakt ner i min fettrika mat som gör mig så otroligt jäkla jättefet så det är synd om mig som får ha en sådan stor och fet kropp. Jag ska äta min otroligt fettrika mat som gör mig jättefet. Och jag ska njuta av det.

Låt mig säga en sak. En enda sak bara. Fett eller inte fett, alla gillar olika, men finns det överhuvudtaget någon friskt funtad människa där ute i världen som på riktigt tror att helfabrikat är bra mat? Som tror att köpes pommes frites får dig att bibehålla ett hälsosamt leverne? Det är gott, ja! Det är förbannat gott! Men det är inte speciellt nyttigt tyvärr. Idrottar du inte och har ett stillasittande jobb, då behöver man inte kolydrater i speciellt stor utsträckning... dagens tallriksmodell har blivit så fel gentemot hur lite folk egentligen rör på sig... Midjemåtten växer på hela världen, det går inte att komma ifrån.

Klart det finns någonting negativt med fettrik kost och fördelar med kolhydratkost (fast jag har inte märkt av någonting ännu, varken det ena eller det andra). Ät fett lev flott. Det behöver inte vara smör. Men nötter, ägg, kyckling, korv, kött, avokado, grönsaker, sallad, fullfeta produkter, inte i överdrift, inte som substitut. Bara rätt och slätt bra mat, bra kvalité, och en glad kropp. Prova eller läs på. Yttra dig inte om du inte har någon källa att utgå ifrån. Speciellt inte när du själv äter tunn tunn buljong till lunch och en torr, vit baguette och tror att du är mätt till påsk. För vet du vad? Det. Är. Du. Inte. Amen.

Jag tänkte göra en liten årsresumé av året som gått, men när jag kom halvvägs insåg jag att det blir alldeles för långt och komplicerat. Det behöver inte vara komplicerat. Året som gått har stärkt mig, jag har vandrat på vägar jag aldrig trodde mig vandra på och jag har och har haft den otroliga glädjen och lyckan av att vakna upp varje dag intill den människa som jag älskar med hela mitt hjärta.

De här bilderna representerar hur jag ser på livet. De här bilderna representerar mina motton. Det behöver inte vara svårare än så. Det behöver inte vara lättare än så heller. Det bara är. Det är livet, som det är tänkt att vara. Ingen sade att det skulle vara enkelt. De sade bara att det skulle vara värt det. Om du älskar någon, säg det. Om du undrar något, fråga. Du ska lyssna på ditt hjärta. Den kommer inte alltid att tänka logiskt eller ens rationellt, men den kommer att leda dig till lycka, och lycka är balsam för själen.