Med gårdagens video framme vid pannloben (det känns som att det är där jävlar-anamma-genen sitter) tog jag mig i kragen och packade snabbt ihop mina saker inför ett besök på gymmet när jag slutade. Eller tog mig i kragen är fel ord, jag såg framemot det måste jag säga. Rygg. Mitt nya favoritpass. Och armar. Jag gick tillbaka till pannloben när armarna gjorde ont och jag hade fyra gånger kvar att lyfta - istället för "det går inte" tänkte jag "smärta är fasiken bara tillfälligt och vad får jag ut om jag står ut i femton, tjugo sekunder till jämfört med om jag ger upp nu?" 

Jag försöker vara positiv. Vid varje orolig tanke som dyker upp, kontrollfreak som jag är, vinklar jag den och tänker "nu är det såhär, jag sitter här och behöver varken stressa eller skynda eller tänka på någonting annat än här och nu, allt annat löser sig." Med musik i lurarna hamnar jag i min egen bubbla med lugna andetag och lugna tankar på dagen eller uppgiften som väntar. Ingenting annat spelar någon roll. Gud, efter allt som hände i somras med mitt gamla jobb är jag glad att jag har kommit till rätta nu. På torsdag får jag veta om jag får förlängt kontrakt. Vi hade en halvtimmes teoretisk genomgång idag och därefter ytterligare en vid datorn och nu känner jag mig varm i kläderna - min chef var jättenöjd med min prestation bortsett från lite småglömsk som jag är ;) 

Jag håller tummarna. Tänker positivt. Jag kan inte göra annat. Det tjänar ingenting till att oroa sig eller att älta så som jag alltid brukar göra; jag kan inte göra mer nu, det ligger i chefernas händer baserat på de tre förgångna veckorna som gått. För att komma in som helt färsk utan egentlig kompetens och bli satt rakt ner i ormgropen har jag lyckats få bukt med de flesta ormar och klättrat upp därifrån mer och mer för varje dag. Det går! Jag kan! Jag kan faktiskt! Och får jag inte förlängt, ja då är det inte mycket jag kan göra åt saken. Söka nytt jobb. Helst inom företaget. Någon ledig plats måste det väl finnas. Men nu ska jag inte tänka på nödlösningar som kanske inte ens behöver finnas, ska inte lägga krokben för mig själv och krångla till allt i onödan. Jag ska njuta och kämpa och vara glad över att leva just idag. Glad för att vara jag, här, nu.

M otivationsvideor på Youtube och grova aggressionsattacker på datorJVELN senare sitter jag åter i soffan, men med en portion morotssoppa, finncrisp, örtte och ett grymt, härligt gympass rikare. Jag såg Tomb Raider igår. Lara Croft är min nya förebild. Jag har alltid gillat henne, beundrat henne. Hon är självmedveten, tuff, cool, bryr sig inte det minsta om vad alla andra tycker och tänker och jag tänkte då igår kväll, lite av en uppenbarelse - jag vill bli som henne. Jag menar det. Den attityden, den vill jag ha. Så idag när jag såg mig i spegeln och såg samma Jennie jag alltid har sett, samma brungröna ögon och hår och näsan med födelsemärket mitt på... en kropp i förändring...

Jag kanske stod i en förort till Stockholm men i tanken var jag tusentals mil bort. En solig strand. En svettig, muskulös kropp och blickar som dras till det hållet. Långt hår. Ärlig och härlig. Samma leende. Samma Jennie - men stolt, inifrån och ut. Stolt för att jag gjorde det. Stolt för att jag kunde. Stolt för att jag inte brydde mig, och inte bryr mig, hur jag ser ut i andras ögon. Man kan inte göra alla nöjda. Det är alltid nån liten pessimist någonstans som säger hur jävla ful man är, hur obetydlig och liten och irriterande man är. Det är alltid nån som stirrar på en och får en att känna sig som just det, ful, obetydlig, liten och irriterande. Men inte mer. Jag ska sluta tänka "tänk om" och tänka "jag kan". Jag ska sluta tvivla på mig själv, sluta vara lat, sluta gömma mig och mina texter och min kropp för att jag är rädd för den där pessimisten - som mestadelen sitter i mitt eget huvud - ja jag får gravidmage när jag ätit gluten eller laktos eller fel sorts mat, ibland vet jag själv inte ens vad det är som får magen att svälla.. men det spelar ingen roll. Det gör ingenting om magen putar ibland. Jag är normal. Jag är som alla andra. Jag är mig själv. Och jag ska inte låta alla "tänk om" hindra mig längre. Jag ska stå över allt det där.

Den här videon gör mig så grrr taggad. Glad. Motiverad. Inspirerad. Ni måste verkligen lyssna på det här. Se det här. Jag kan se det hur många gånger som helst, för han har rätt. Han har så satans rätt. Jag kanske inte kommer lyckas. Jag kanske kommer ge upp. Skada mig, bli irriterad och skita i allt när det går tungt och fördöma hela världen och kasta i mig glass och kakor. Men jag ska inte tänka så. Det kommer sådana dagar också, och de ska jag övervinna. Jag ska tänka positivt, alltid, till och med när det gör så ont så jag knappt kan resa på mig av träningsvärk. Jag ska resa mig upp, och jag ska gå tillbaka till gymmet för jag ska känna hur det känns med kondition, styrka och muskler. Att vara hälsosam. Att inte ducka för utmaningar. Att våga. Det är det främsta målet. Att börja våga. Att inse att jag inte hinner med allt jag skulle vela på en dag, så att jag kan sluta vara stressad. Att välja. Prioritera. Reflektera. Nu ska jag höra på den en gång till, och vara stolt över att jag tog mig till gymmet när latheten, pessimisten, knackade mig på axeln och sade "visst skulle det vara skönt att ligga här resten av dagen?" och stolt över att jag kunde trotsa mig själv - för jag kan!

P rinskorvar, gurkstavar och rädisslor i magen efter ett gympass som började först sådär och slutade i total eufori och värkande lår. Mina små små ben pressade sig genom hela sextio kilo i benpressen, tretton kilo mer än min egen kroppsvikt! De var redan innan ömma efter fyra andra maskiner, men jag är så glad över den lilla bedriften att jag går på moln. Imorgon lär jag inte gå alls, haha. Träningen har börjat visa resultat nu, vågen står stadigt ett kilo plus (eller så är jag bara lite såhär förjulsmullig) men lårmusklerna är grymma och kondisen har förbättrats väsentligt. Insulinmängden är lika med noll per dag - förutom kvällsinsulinet då som alltid står på samma enhet - och kraften, orken och lusten är så härligt framåt och uppåt. 

Johan har lämnat mig för ett och ett halvt dygn, jobb och jobbkryssning i stormen Svens öga med alla våra (hans) fina jobbkompisar. Jag hoppas verkligen att det inte blir så som Aftonbladet ropar ut ifrån löpsedlarna. Där stod det att stormen skulle lamslå Stockholm klockan 13:00 idag fredag, men okej det snöade rätt rejält i tio minuter och sen regnade det för att nu vara bara... grått och mulet. Oj vad hemskt att vara ute, ställ in bussar, tåg, stäng E4:n! 

Julklappsrimmen är klara och inköpslistan till julklappar likaså. Jag tänkte handla litegrann här innan vi åker hem men jag kan ordna resten hemifrån Kalix och Norrbotten. Mitt busskort gick ut igår och Täby Centrum ligger på perfekt promenadavstånd om det skulle krypa i benen efter att gå dit i helgen nu när jag är gräsänka, men jag misstänker att det kommer göra mer än att bara klia i dem imorgon och på lördag så jag planerar inte så långt. Lite hemmaspa, Fable 3, te och glögg och gurkstavar i beasås och så lite mer skrivande låter utmärkt för en ensam fredag. Nu är jag trött och möööör och ska luta mig tillbaka i soffan, smälta maten och börja skriva...

F redagsfint i badrummet och dammsugaren har sugit sig igenom hela huset. Mer vårrullar och en egenkomponerad sallad med mango är nere i magen och till middag blir det kycklinggryta. Skurmopp och trasa har dansat sig genom lägenheten också innan helghandlingen på ICA och nu är blodsockret normaliserat efter cepe-promenaden hem ifrån affären där hjärtat pumpade sönder revbenen och kallsvetten rann för att jag glömt bort att det var längesen jag åt hehe. Usch jag hatar verkligen att vara låg, man känner sig så hjälplös, trots att jag vet att det är en del av det hela och att jag haft så mååånga gånger tidigare.

Nu ska jag gosa med min man och återgå till fredagsbestyren. Känns skönt att ha två dagar ytterligare ledigt, har haft hela dagen som lördag haha. Snart är det äntligen advent och pepparkaksdoften har fyllt köket tillsammans med apelsinte... mmm... ska tända lite ljus så fort det blir mörkt ute (vilket det tydligen håller på redan nu, smart där) och mysa ner mig i soffan igen. Fable 2 och ett eventuellt inköp av Fable 3 och så summeras fredagen.

Ä ntligen i soffan efter en hel dag på språng. Är så less på att dagarna försvinner fortare än jag hinner med, att timmarna liksom inte ens bryr sig om att stanna kvar utan tickar på i rasande takt och ojdå, nu är det visst kväll igen. Och igen. Och igen. Och igen. Men idag var jag på språng redan tidigt i morse, satte mig nämligen i en frisörstol efter sju månader av våga-vägra-stockholmsfrisörer-jag-har-en-fantastisk-frisör-hemma-som-kan-mitt-hår. Jag hävde ner rumpan hos Nikita Hair i Teeby och tjejen jag fick var jättehärlig och trevlig och bjöd på te och choklad och tidningar, mirakelkur för mitt hår som nu är lent som sammet... och jag kan inte sluta ta på mitt hår. Nu är det luftigt, skruvlockigt, lent, glansigt. Jag kan dra fingrarna genom det! Wow! 

Sen hem och äta korv och paprikaröra och iväg till gymmet. Mer vikt-chins och mestadels tricepsövningar, känner att det kommer göra så härligt sköntont imorgon. Fick lite motivation av min PT också som körde samma sak bredvid mig, fast enbart med sin egen kroppstyngd (som inte jag klarar, än): "Snart klarar du vanliga, du är på gång!" och jag körde tre till trots att det brände i armarna. Imorgon bitti tänkte jag köra ett konditionspass och lördag blir vilodag. Söndagens träning är ännu inte bestämd men det lutar åt Bodypump och på måndag väntar nytt jobb och tvättstuga. Spännande :-) 

Nu läsa lite mer Fifty Shades som jag är galet förälskad i. Alltid varit, kommer alltid att vara. Det här är deras försoningslåt som Christian lade på iPaden han gav Anastasia på kvällen när de blev ihop igen. Texten är så sorglig och så fin. Jag grät en hel del tårar igår när det avsnittet kom upp igen och med låten på repeat kändes deras smärta så verklig. Så skrämmande. Jag är inte helt såld på hur E.L James skrev boken, men jag älskar den ändå. Personkemin. Jösses. Om Matt Bomer spelat Christian och Emilia Clarke/Alexis Bledel spelat Ana hade filmen blivit den bästa i universum och de hade tjänat stora pengar på det. Meeeen nu... nej. Jag är så besviken. Bilden av Dakota Johnson som Anastasia liggande fastspänd på en stor säng i rött latex kommer ge mig och hela världen mardrömmar, medan vår fikiva Ana i boken ger oss Bomersessed inspiration ;-) .  

Taggar: #träning #hälsa #gym #sats #täby #nikita #hair #haircut #brunett #blogg #coldplay #fiftyshades #50shades #christiangrey #anastasiasteele #anasteele #anastasiagrey #50shadesofgrey #fiftyshadesofgrey #lchf

L eg day idag och jag har just ätit en tallrik pestopasta med bacon, ärtor och körsbärstomater som återhämtning. Musklerna ömmar och kroppen känns härligt mör efter timmen på gymmet. Jag blev så sporrad av en tjej jag såg hoppade upp och körde chins så jag tänkte att en dag ska jag också kunna göra det. Nu kör jag mina chins i en maskin med vikter, men nog tusan tar det ändå - för igår och idag har jag haft sinnessjuk träningsvärk i ryggen och överarmarna. Härlig smärta. Nu väntar bara Top Model och hemmaspa och sen har jag inga planer för resten av kvällen. Top Petite Model och min favoritsäsong. Laura är bara så fantastisk rakt igenom och Sundai är lika lång som mig!

Gymmade i mina nya skor som tidig julklapp av mina fina svärföräldrar. De är neongröna och inte gula haha, jag älskar dem! Verkligen en färgklick på fötterna som piggar upp och får en att orka ännu lite mer. 

T olv grader varmt, strålande sol och en promenad utefter sjön. Jättehärligt och mysigt och nu tänker jag övergå till lite hemmaträning för att få kontroll över kroppen igen. Valken har hemsökt mig i natt så jag känner att jag liksom måste, haha. Jag vill inte förfalla. Soffbordet är av massivt sten och rubbas inte ens om en elefant springer rakt in i det så det passar utmärkt till att göra bench dips och armhävningar mot. Det går faktiskt att träna hela kroppen hemma i vardagsrummet, det är ju naturligtvis inte samma som på ett gym men all träning är bra träning så länge man får upp flåset, och det är just vad jag tänker göra idag innan det blir mörkt.

Långa promenader med vikter skulle också behövas. För ett par år sedan fjällvandrade vi varje sommar, alla bar varsin ryggsäck och trots att vi inte var ute länge (sexton timmar tror jag som mest) vandrade vi upp för Kungsleden och Drottningleden och till Jofjället och det var stundtals oerhört brant, snårigt och blött. Lunch middag och kvällsmat över ett tjutande stormkök, eller fiska hem middagen i en fjällsjö och sen påbörjades vandringen hem eller övernattning i ett tält. Svettigt, varmt, frustrerande, härligt, ömmande, myggbett och sviron överallt. Man är härdad som norrlänning helt klart.

Utomhusträning är för mig det optimala och idealiska, tänk bara boot camp och cross fit, högintensiv träning med en ledare som skriker och piskar och sparkar en där bak så man orkar lite, lite till. Det är typ drömmen. Jag har inte dålig disciplin men jag ogillar att vänta på min tur om det är köer till "min" maskin och har jag bestämt mig för något så vill jag göra det så fort som möjligt. Jag vill att träningen ska ge resultat snabbt, att svetten ska drypa och pulsen slå i halsgropen, och sen vingla hem på ömma ben, äta middag i soffan och dö en stund för att kroppen värker. Benpasset imorgon kommer bli så grymt och jag kommer hata mig själv på måndag och tisdag, men det är det som ger resultat. Jag gör allt jag kan för att peppa mig själv. Kom igen kom igen, rör på dig din flodhäst. Hahaha flodhäst. Snart är en valk femton valkar. Nå inte riktigt men nuuuu ska jag köra igång igen!

Hemma från 1,5 timmes ben, kondis och biceps triceps axlar jag avlider. Armarna känns helt sladdriga redan nu, jag är så nöjd med denna träning. För en gångs skull gick allt som smort, inga köer trots att det var en hel del människor på plats. Bastu är ju den ultimata avslappningen efteråt och det som fick iväg mig på gymmet till att börja med. Nu nyöten fast fortfarande sugen på "något"-jag-vet-inte-vad. Turkisk yoghurt med bärmums kanske. Hehe.

Lite serier, mer jobbsökande, slut i kroppen och trött i huvudet. Tror jag har säkt 40 jobb nu. Minst en per dag under varje dag jag varit arbetslös. Jag börjar dagen med att logga in på Arbetsförmedlingen och kolla läget, om det kommit in några nya objekt. Lagt upp mitt CV på ett tjugotal rekryteringshemsidor. Varit på personliga möten, potentiella arbetsplatser, men allt ska ske digitalt och ingen vill ha CV i handen utan att det ska skickas till den och den adressen.

De flesta säger att "tyvärr, du har för lite erfarenhet." Bara rakt av. Tack men nej tack. Jag är 20 år gammal och har jobbat på samma företag i 2 år, vad förväntar de sig? Är jag en hoppjerka vill ingen anställa mig och har jag varit två år på samma företag är jag tråkig och potentiella arbetsgivare frågar om jag gått ut skolan ordentligt, fastän det står klart och tydligt i mitt CV att jag JOBBAT och UTBILDAT mig samtidigt och tog studenten i juni förra året SAMTIDIGT som jag varit tillsvidareanställd på 100 %. Det är liksom bara en arbetsgivare som har sagt att hon blev imponerad av det. Herregud. Jag börjar tappa hoppet. All energi för att söka jobb bara försvinner. Hur svårt kan det vara att hitta ett butiksbiträde/receptionist-jobb i Stockholm? Jag vet inte. Men förbaskat svårt är det i alla fall...