De flesta av mina inlägg skrivs ifrån vår soffa, jag vet, ni har hört det förut. Men det är för att soffan är så stor att den tar upp två väggar av vardagsrummets tre (den fjärde väggen är egentligen ingen vägg utan där köksön är, men allltså det är tak och så och en smal vägg på sidan om... okej, det är en vägg med ett stort hål/fönster i mot köket, men föga liten vägg jämfört med de andra helväggarna.) Det är så hila skönt att sjunka ner i den efter ett gympass för att äta middag, se på serier eller spela Xbox. Den är stor nog för att två stycken ska kunna ligga bredvid varandra, stor nog för oss båda att sova i om vi skulle vela. Det är här min favoritplats är. Bland alla filtar, kuddar och fleeceplädar med ärmar - en julklapp av pappa och som flitigt används av oss båda - här är min oas. 

Jag har precis kommit hem från gymmet efter en timmes rygg- och armpass. Det gick helt okej, inte fullt så intensivt som fredagens benpass som har gjort mig halvt invalidiserad i hela nederdelen av kroppen både igår och idag. Lagade panerad rödspätta med morötter och kall dillsås och en potatis till. Och jag njöt av det. Det var så himla gott. Så himla skönt att slå sig ner i soffan med vår lugna spellista på Spotify, äta och njuta.  Fyra gympass hann det bli i veckan och jag är mer än nöjd. Äntligen är jag på gång igen efter julens frossa, med en ny attityd och ny luft under vingarna. Telefonsamtalet med pappa gav mig tillfällig hemlängtan och minnen från en tid som varit men som inte längre finns kvar - min barndom i det gula huset och alla arton år det hann bli innan jag flyttade därifrån.

Min pappa är min idol. Min förebild, det har han alltid varit. Jag har alltid sett upp till honom. Beundrat honom. Världens bästa. Huset kanske inte längre finns kvar för oss, men det gör alla minnen. Mina föräldrar är lyckligare nu, jag kan inte säga ett elakt ord om skilsmässan för två år sedan. De har hittat hem, förälskat sig på nytt i någon annan och börjat bilda nya stigar tillsammans med dem. Och jag älskar dem allihop för att de lockar fram det bästa i de bästa föräldrarna man kan ha - skratt och glädje, som kommer allra längst inifrån hjärtat. Det är aldrig försent att bli lycklig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...