Det nya hälsoåret 2015. Det är vad som utlovats - under 2015 kommer vi svenskar att bli än mer hälsomedvetna och lägga mer tid på träning och hälsa. Jag hoppas och önskar verkligen det, för träning i kombination med bra mat gör sån himla stor skillnad på ens mående, det kommer man inte ifrån. Ännu en gång kommer de där tankarna, drömmarna, om att inspirera och hjälpa folk till bättre vanor fram och kliar i fingrarna... Men det var faktiskt inte alls så himla många människor idag på gymmet, inte så många som jag trodde nu i början av året - och jag kunde köra mitt pass utan att bevaka mina vikter eller stå i kö för en maskin. Så härlig känsla. 

Idag är det också dag två av min mjölkfria och glutenfria månad. Det käns definitivt inte som januari när jag kikar ut mellan persiennerna - åtta plusgrader, strålande sol och riktig vårvärme. Inte en snöflinga så långt ögat kan nå, förutom några halvsmälta snögubbar jag såg en bit härifrån under nyårsaftonskvällen. Men januari är det, och om jag kan säga så efter bara två dagar, faktiskt gått väldigt bra. Igår åt jag en räksallad till frukostlunch, vi vaknade elva och tömde resten av nyårsmaten och jag öste på räkor på den överblivna salladen. Sedan en kebab utan bröd från pizzerian runt hörnet, Stockholms godaste!

Och idag en korvgryta till frukost (jag föredrar helt klart mat-mat framför ren... "frukost-mat") och just nu puttrar en blivande broccolisoppa på spisen. Det är ju lite mer komplicerat, men det fungerar, och nu finns det så pass många fina substitut till ren mjölk så att det egentligen inte ska vara något problem. Jag har tänkt öka kolhydratintaget litegrann nu också under januari, se om det triggar mig eller om jag håller mig ifrån sötsuget. Helt enkelt, januari är en månad av experiement och är det ett nytt Hälsoår så är det, då är det väl bara att följa med strömmen så länge man kan. Och mår magen bra, så mår allt annat bra :-)

Nu är jag hemma i soffan igen och kan andas ut. Det tog längre tid än jag trodde att åka hem från Piteå, men jag orkade inte springa och flänga till tågen efter att jag kommit fram till Arlanda utan det fick ta den tid det tog. Egentligen hade jag tänkt gå till gymmet nu om en stund, Johan ska dit direkt från jobbet och jag har varit sugen länge, men jag känner bara att... näääe, inte idag. Jag vet att jag skulle behöva. Jag vill gå dit. Men jag vill sitta här i soffan också, bara ta det lugnt och dricka te och krypa upp i mitt sköna nattlinne efter en så himla fin helg. Och tänka på dagarna som gått, hur overkligt det känns att sitta här nu i en tom lägenhet och frysa om fötterna som jag aldrig annars gör.... och tänka att för bara ett par timmar sedan kramade jag om min fina mamma och sade hejdå till den delen av mina familjer.

Jag vet att jag skulle må jättebra efter en timme på cykel men... jag vet inte... Att ladda upp inför morgondagen lockar mycket mer. När jag är pigg(are) och alert. Och när jag har Johan med mig. Han är ledig imorgon också, så himla skönt. Kanske att det då blir ett löparpass på gymmet med lite marklyft. Intervaller på löpbandet. Jag vet inte. Jag känner bara hur kroppen säger neeeej just nu, för dagens kommande pass. Kanske är den lat. Kanske är den full med den där långsamma lunken som människorna hemma i Norrland ständigt lever runt omkring, kanske är det för att mina lungor ännu är fyllda med familjeluften och vill krama ur det sista.

 Men jag stannar nog kvar här. Jag behöver nog det.

Jag gör nog det. 

Här, bar här. Med filten, en tekopp, och bara... lugnet.

Hemma i Norrbotten ligger ett centimetertjockt lager snö på marken. Här i söder är det centimetertjocka lagret snö i själva verket gult. Och brunt. Och mörkbrunt och hundra andra nyanser... brunt. Det både blåste och regnade igår så de flesta löv föll i marken och tog alla favoritfärger med sig. Nu är det bara kala grenar utanför vårt fönster. Hundra nyanser av grått. Och det är bara oktober. Om en vecka är det november. Herregud. November. 

Egentligen tänkte jag väva in gårdagens löpning med det grå vädret och att det faktiskt regnade när jag for iväg, men jag är ännu så dåsig så jag inte kommer på en fyndig övergång. I alla fall.

Det var det äckligaste löppass jag någonsin varit på.

Jag hann fem kilometer innan det blev TVÄRSTOPP. Mina ögon svullnade igen, händerna blev alldeles rödprickiga av eksem jag aldrig någonsin tidigare haft och jag fick ingen luft. Tungan var snustorr. Det var som att någon stod och viftade med en kattunge framför ansiktet på mig och bara "känn då, jamen känn då" och jag kände, jag borrade in ansiktet i pälsen och varenda allergen i min kropp rusade.

Händerna kliade, allting kliade, jag ville lägga mig ner och rulla runt i gräset för att få bort allt kli. Jag fattade INGENTING. 

Jag fattar fortfarande ingenting. Var? Hur? När? Varför? Av vad? Jag snortade ingen kattunge. Jag rörde inte i någon kattpäls. Jag stekte möjligen min mat i kokosolja som jag aldrig tidigare gjort och två timmar senare såg jag ut såhär. Men kan det verkligen vara så långsökt? Jag är allergisk mot kokosmjölk, men kokosflingor går bra och jag har smort in mig med kokosolja i ett år utan det minsta besvär.

Nä, jag fattar inte. Och jag vill aldrig ha det sådär igen. Det här var alltså max på hur mycket jag kunde se. Jag fick inte upp ögonen längre än såhär. Hahahaha. Stackars alla dem som mötte mig längs vägen när jag stapplade hemåt. 

Jag är så glad och trött och lycklig. Förkylningen som har hängt efter mig hela veckan gjorde att löpturen igår blev en sex kilometers promenad med en ynka liten kilometers springande istället för tvärtom. Det förvånade mig att jag hade träningsvärk i morse. Men träningstightsen åkte på, vindjackan, dextrosol, hörlurarna och Runkeepern och så slängde jag upp håret i en tofs. Ett blått och ett brunt öga tittade tillbaka på mig i den stora hallspegeln. Sade åt mig att köra så det ryker. Eller okej det var Johan som sade det, men det var den känslan jag själv också hade - och jag hoppades på en hyfsad femkilometersrunda, och under den första kilometern hoppades jag på att klara åtminstone tre.

Och det gjorde jag. Jag klarade tre och jag klarade fem och jag klarade nio. Nio kilometer! Det kändes så himla bra efter sex (ehm) så jag fortsatte i samma, behagliga takt, den ursprungliga planen om förkylningen skulle ställa till det var att gå resterande tre, men tjurigare än så kunde jag väl ändå vara. Ingen andnöd. Ingen nästäppa. Bara jag, doften av skog och regn och låg, uptempomusik i lurarna och så Runkeeperkvinnan som berättade hur långt och snabbt jag sprungit. Jag vet att man inte ska tänka om, och kanske, men om jag hade slagit igång Runkeepern direkt så hade jag sprungit en mil. En hel, tiokilometers mil.

Milen är mitt träningsmål under 2014. Milen under en timme. Jag hade klarat en mil på en timme idag om jag hade fortsatt, och bara tanken gör mig både lyrisk och löjligt jättejätteglad. Om inte blodsockret sjönk ner till gränsen av vad en idrottande diabetestjej klarar av innan hon måste äta igen. Om inte det varit så fasligt mycket ombyggnationer av gångbanan med stängsel och omdirigeringar och snäva kurvor och hala plywoodskivor att snubbla över så att jag tappade fart och ork.

Jag kommer att ha ett par smärtsamma stockar till spiror imorgon. De kommer båda att ha emigrerat till ett annat land vid det laget, någonstans långt borta där de kan ligga vid stranden i en solstol och läsa böcker under parasollet under de dagar det tar innan träningsvärken lättat, och jag som åker buss eller promenerar till jobbet och kniper ihop tänderna och upprepar "bara en kilometer till, bara en kilometer till" högt för mig själv och undra hur fasen jag ska klara av backen.

Fråga mig inte hur jag ska kunna gå på toaletten eller sätta mig ner eller gå uppför barnfamiljens välvda trappa imorgon. Jag vet inte, och jag tänker inte bry mig om det, för jag är så glad, så trött, så lycklig över min löptur att ingenting av det spelar någon roll. Jag klarade det. Jag nuddade vid mitt träningsmål. Jag kände det under mina fingrar. Och den känslan tänker jag hålla fast vid länge, länge. En dag kommer jag klara det. Milen under en timme. Iiiiiih. 

 
Taggar: #träning #hälsa #motivation #träningsrunda #löpträning #kondition #rönninge #rönningesjön #trail #träningsmål #mål #2014 #milen #diabetes #träning #idrott #stockholm #natur

Igår var ingen vanlig dag för det var Tjejvätterns anmälningsdag! Tio mils cykling med start i Motala den femte juni nästa år, på min älskade sambos födelsedag. Och jag gör det tillsammans med min mamma. Varför? För att jag vill. För att jag kan. För att jag är impulsiv och älskar utmaningar och såg att den var öppen för anmälan och för att jag tänker visa mig själv och alla andra att ingenting kan stoppa mig. Inte min rädsla, inte diabetesen, inte min kosthållning. Inte en massa dumma hjärnspöken eller en trasig cykel. Ingenting.

I två års tid var jag livrädd för att cykla. Jag cyklade inte på all den tiden, inte förrän jag och Johan åkte till Grekland tidigare i somras och hyrde cyklar där. Vi cyklade en hel dag och där och då försvann den värsta rädslan. Vi cyklade upp för ett tusen meter högt berg med svindlande utsikt och fruktansvärt branta backar. Flera timmar tog det innan vi slutligen kom fram och åt den godaste lokalproducerade salladslunchen jag någonsin ätit. Den enda, också, men det hör inte hit.

Sedan tog det tio minuter att glida ner de fyra kilometrarna. Jag tror inte jag trampade en enda gång. Det var över trettio grader varmt i skuggan, solen gassade, havet var turkost och stränderna långt borta var vita. 

När jag kom hem åkte jag till Öland och cyklade en hel vecka. Sedan köpte jag mig en egen cykel och struntade i att förnya mitt busskort, eftersom att den vita blixten tar mig var jag vill. Jag cyklar en och en halv mil om dagen numera. Idag blev det till och med två. En timme tog det. Mitt mål på Tjejvättern 2015 är att komma runt på mindre än fem timmar. Vi har hela vintern på oss att öva, och öva ska vi göra. Sedan ska jag sätta mig på cykeln den femte juni och så ska jag köra alla de tio milen, med en ryggsäck inte bara full av snabb energi utan också en hel rad viktiga erfarenheter. 

Jag föll till marken så hårt att jag spräckte hakan, men jag reste mig upp och jag kommer att bli starkare än någonsin efter detta. Det vet jag. Det känner jag. Jag älskar ju att cykla, och kastade bort två cykelår av mitt liv för ingenting. Det ska inte hända igen. Nu har jag hjälm, skydd, en bra, rejäl cykel och en hel del sunt förnuft. Förberedelserna inför Tjejvättern har redan börjat. Vi är på väg. Fem timmar. Fem timmar ska det ta. Jag struntar i om jag kommer sist, för för den första gången i mitt liv är jag inte brydd om att vinna. Jag behöver inte vinna Tjejvättern för att vara en vinnare.

Jag behöver bara lappa ihop hakan, resa mig upp bort från rädslan och prestera. Enkelt. Svårt. Jobbigt. Men så fullständigt, oerhört roligt. Team Blomster. För att ingenting är omöjligt.

Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost

Oj så seeeeg jag känner mig, sittandes i soffan efter sex kilometers cykling i ena riktiga backar. Jag fick sova länge både idag och igår och börjar inse att vid halv elva så går min gräns om jag ska stiga upp klockan sex. Jag somnar inte om efter att ha snoozat utan ligger kvar, blundar och lägger armen om eller får armen om mig ett par minuter till. Sedan kliver jag upp, äter ett par Finncrisp och sätter mig på cykeln. Det är så himla skönt med den här kyliga morgonluften tycker jag. Man blir så pigg på något sätt. Även om backarna är hysteriska så tidigt på morgonen, haha.

Idag ska jag ta en sväng in till Täby Centrum - med bussen - handla, kolla lite på nya leggings då jag letat igenom hela garderoben och inte hittar ett par byxor jag precis köpte och aldrig hann använda, och sedam är det tillbaka till mina barn igen. Jag vet att det kommer komma dagar när jag är kräkless på att cykla samma sträcka varje dag, när kylan biter i kinderna och det spöregnar. Buss finns ju i nödlägen och det är ju skönt också, att veta att man har alternativ de gångerna en cykeltur inte är aktuellt. Men jag ska cykla så länge det går. Så länge det är friskt och klart väder, lite regn gör ingenting, och framförallt så länge jag får ha kvar cykeln...

Nu ska jag bara sitta, halvligga, vara här en stund innan jag börjar med lite vettiga bestyr. Benen är löjligt möra efter helgens dubbelträning och veckans cykling. Självmord att träna ben efter att man cyklat sex mil haha. Nåja. Jag vill hitta tillbaka till den kropp jag hade i början på sommaren. Kondisen är nu bättre än någonsin, men det är orken som inte riktigt är lika stor. Men vi kommer dit, sakta men säkert. Det är jag övertygad om.

Frukosten intagen och teet står på svalning. Klockan är tio över sex och om en halvtimme bär det iväg till min familj för morgonbestyr.  Jag vaknade av mig själv halv sex i morse, då tyckte hjärnan uppenbarligen att det var dags att stiga upp - och jag vet att det är lika bra att göra det innan man hamnar i drömsömnen eller djupsömnen igen, för då är man ruskigt trött när man stiger upp även om det bara skiljer femton minuter. Därför är det lika bra att stiga upp direkt väckarklockan ringer eller direkt man vaknar av sig själv om det är någorlunda nära den normala uppstigningstiden. 

Jag tycker om sådana här tidiga mornar. Dygnet blir så mycket längre, men det är inte bsra det. När hjärnan är sådär halvtrött och reflekterar över drömmarna man haft, luften är krispigt kall och solen har bara just precis orkat upp ovanför träden. Sådana här mornar ger mig energi. Jag vet att jag kommer vara trött när vintern kommer och det är mörkt ta mig tusan hela tiden men just nu, såhär, sensommarmornar... Så härligt. 

Idag ska jag åka in till Arninge när jag kommer hem från barnen, om jag inte somnar i soffan vill säga. Jag har en tendens till att göra det numera, ehum. Rusta står på schemat och jag tänker för en gångs skull ine cykla den här gången, tar bussen istället. Det räcker faktiskt med att cykla sex mil i veckan, så jag får se vad jag gör när gymkortet tar slut om två veckor. Om jag väntar med att förlänga det till oktober eller vad jag gör. Det kommer garanterat bli lättare och roligare att gymma till hösten igen när man har mer ork då den värsta värmen åkt förbi med alla åskstormar. 

Men ändå har vi lyckats träna riktigt bra trots att det bara blivit ett gymbesök i veckan under juni och juli. Jag har mer ork än någonsin just nu och jag har slagit min femkilometerstid två gånger, så jäkla skönt och inspirerande det är. Löpning och cykling har blivit mina favoritsysselsättningar inom träningen, även fast jag längtar efter marklyft och styrketräning. Jag förlänger nog mitt kort direkt. Ja, så får det bli. Jag hade ju ett mål i början av året och jag ska inte svika det rikigt än, det är ju faktiskt bara 21 fredagar kvar till årsskiftet ;-)