Efter lite miss i planeringen blev det tre pass igår på gymmet. Jag såg inte att jag hade bokat Spinning och Absolution förrän jag stod vid inloggningsskärmen tre timmar innan, men med perfekt tränings-blodsocker och eld i fötterna körde jag fyrtio minuter ändå innan jag gick hem för ett par timmar och sedan tillbaka igen. Jag har inte kört Absolution på flera veckor och hade glömt hur jäkla jobbigt det är. Jag råkade nysa nyss. Haaaaha.... Det gör jag inte igen på ett par dagar. 

Core-träning i stenhårda intervaller. Full gas i 40 sekunder, vila i 20, sedan full fart i 40. I en hel halvtimme. Sedan stannade den ryska instruktören upp mitt i en övning och bara "visst mår ni bra?" där tjugo stackare låg och grät på varsin matta med näsan i marken och armarna lealöst hängande efter sidorna och insöp varenda en av de efterlängtade, fantastiska tjugo sekunderna. Ja, vi mår jättebra, tackar som frågar, sade jag, men det enda som gick att tyda var eeehhöömmmlaaaha och de orden sträckte sig inte utanför mattan för till och med tungan hade tappat stinget.

Idag funderar jag ändå på att fara ut på en liten runda, bara för att få sträcka på benen och räta ut träningsvärken. Just nu rumlar tvättmaskinen runt, runt och lägenheten ska få sig en uppfräschning då jag och Johan åker ner till Linköping över helgen och hänger med hans kompis och dennes sambo. Och deras sheltie. Min ultimata favoritras i hela vida världen. Älskade lilla gris. Det ska bli så himla kul. Så.... det är bäst jag sätter igång, jag ska ju faktiskt hinna en sväng till Apoteket och biblioteket också - jag var där i förrgår också, men nu är bokförrådet slut här hemma och det behövs påfyllning. Håhå.... Så länge jag slipper nysa eller skratta eller sträcka på mig eller andas ska det nog gå jättebra det här.

Den som sade att man inte kommer någon vart i sin träning när man både har diabetes och äter lågkolhydratkost kan slänga en viktplatta på foten tycker jag (precis som jag gjorde förra veckan och fick en blånagel - fast av en helt annan anledning. Det gör ont och de har fel.) Det går om man vill. Det går ta mig tusan visst det. Lite mer planering, lite mer ilsken envishet och ett kilo vilja och det går.

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Det här med att lyssna på magkänslan. 

Jag har sagt så många gånger att min magkänsla aldrig ljugit för mig, men trots det har jag bara blundat utan att tänka på det och gått rakt in i det som magen redan varnade om. Till exempel "ställ väckarklockan på tio minuter innan du brukar" och så gör jag inte det, av ren lathet, och väckarklockan ringer inte alls. Här om dagen inne i kvinnornas wc var en av dörrarna lediga. Öppna inte! riktigt skrek magen, min starkaste intuition någonsin. Välj en annan dörr! Så öppnar jag den ändå, trevande, och där inne sitter en tant som glömt låsa! Alltså! Jag ska aldrig mer strunta i dig magen! 

Samma i morse. Idag ska jag gå till gymmet sade jag. Magen nickade instämmande medan ögonen for ut genom fönstret. Men det är ju så fint väder... Kanske skulle jag fara ut och springa.... och så gjorde jag det.

Nej, jag skulle inte ha gjort det. 

När man sprungit i cirka tio minuter (såklart beroende på vilket håll man väljer haha) kommer man till en jättebrant uppförsbacke med en lika brant nerförsbacke efteråt. Det är barmark här i Stockholm förutom på vissa partier på stigar gömda under stora granar... Jag väjde för den värsta isen, tog språng uppför backen och såg att det var lika isigt på andra sidan. Lite mindre faktiskt. Så jag gick. Sakta neråt. Tog upp telefonen för att pausa Runkeepern och...

Sen låg jag på marken och VRÅLADE så det hördes i hela kommunen - och grannkommunen, för den delen.... Benen slogs undan, det högra knäet vek sig under mig och jag singlade ner över det vid sidan av isfläcken. Krasch. När det slutade svartna för ögonen tappade jag all känsel i hela högerbenet och tog mig inte upp och hela tiden gjorde det så jäkla ont så jag ville dö. Jaha. Två kilometer hemifrån. Hur i helvete ska jag göra nu då? Telefonen flög iväg längs efter hela fläcken och jag hade inte ens kunnat nå den om jag velat.

Tur det finns människor i denna värld. Tur det finns människor som är ute på promenad och som skyndar fram till den som ligger ner och kvider, som hjälper henne upp på benen och leder henne till bänken på krönet av backen och som frågar om det är något mer de kan göra, ska vi ringa nån? Puss puss och kram förtjänar ni. Och en bukett med tulpaner typ.

Och nu sitter jag här, sex timmar senare, med ett lindat knä och två kryckor lutade mot stolen i hallen, just hemkommen från ortopedakuten. Haha..... Maximal otur och maximal klumpighet resulterade i ett knä ur led (därav djungelvrålet) och användning av kryckor i tre veckor (!!!) Ett besök i mitten på mars för magnetröntgen, rehabiliteringshjälp, och kontroll av senor och ligament väntar, men före det - ingen löpträning och ingen spinning.... ååååååh.

Jag skulle ha gått till gymmet.

Jag skulle verkligen, verkligen ha gjort det.

// Jennie, som aldrig mer ska gå emot magkänslan och som fnissar åt sin egen klumpighet så här i efterhand.

Det kändes skönt att få klä upp sig, gå ut och träffa massa gamla vänner och av en slump hamna på samma krog som Magnus Betnér skulle hålla Stand Up på kvällen till ära. Snacka massa skit, vad har hänt sen sist, vem har slutat, vad händer nu. Jag känner mig klar med Stockholm och vad det har att erbjuda, men jag är glad att jag följde med Johan och co ut igår. Det var skönt, helt enkelt.

v

Annars hänger jag mest på gymmet, äter proteinplättar med kvarg, råkade beställa 4 x 1 kg vitkål från Mat.se istället för 4 x 300 gram, så nu har vi hela kylen sprängfull. Får bli coleslaw, pizzasallad och gratänger de kommande dagarna tills vi betat av en eller ett par kilo, veckoplaneraren får skjutas på ett par dagar. Tur vi älskar vitkål. Men alltså.... Vitkål efter vitkål plockades upp ur de sju påsarna som naturligtvis även innehöll annat och Johan och jag såg på varandra med panik i blicken när kylskåpsdörren knappt gick att stänga hahaha. Miscalculation...

Jag måste bara säga att jag älskar mitt nya träningsupplägg. Det känns så jäkla skönt med kraft i benen igen, att musklerna värker av en helt annan anledning än i höstas. Johan får hålla igång sin styrketränings-instruktörsstämpel på mig och är så duktig på det han gör och pushar och piskar. Det går framåt för oss båda och.... jag antar att jag vaknade med ett sånt där tacksamt lyckorus över att jag är jag just här just idag så att allting känns så härligt. Johan är på jobbet till fyra och efteråt får jag pussa på honom på gymmet, laga vitkålsgratäng till middag och dö i soffan framför Biggest Loser - Glory Days resten av kvällen. Älskade mupp.

Slö och tung i huvudet, så det fick bli hemmaträning på mattan med Run-listan skrålandes ur surroundsystemet istället. Jag körde samma övningar som de vi kör under Absolution-passen och dra mig sakta baklänges vad jobbigt det är. Fem veckor av samma pass och det bränner fortfarande i varenda muskelgrupp jag äger när jag går därifrån.

Låg på mattan och flämtade och stönade och tänkte att grannarna måste ha trott att vi ägnade oss åt komplicerat fredagsmys när jag till och med smög ut i hallen och låste ytterdörren innan jag började. Men det är gud förbenat så jäkla jobbigt och nu sitter jag i soffan och stirrar på datorskärmen och har liksom kopplat bort huvudet. Johan är på jobbet och ska hänga på ett par kompisar senare för öl och afterwork så jag får äta så mycket kallrökt lax jag vill till middag, mmm. 

Och slicka i mig en hel kopp med min födelsedagsdessert.

Och dra på mig morgonrocken, den snöleopardiga, eller de icke snöleopardiga leopardbyxorna och sätta upp håret och dricka oräkneliga koppar te och fortsätta rita ögon och ansikten som jag övar och övar på.

Och somna klockan nio under filten här i soffan och vara helt disorienterad när Johan kommer hem över var jag befinner mig och hur jag hamnade där, glömma bort att ta mitt dygnsverkande insulin och bli buren till sovrummet - ja han är ganska så stark min karl. Bäst att ta insulinet redan nu. Hoppas att ni också får en fantastisk fredagkväll.

Jag ska fortsätta lyssna på min inspirations-spellista och inviga min ensamma-kväll-ritualer-kväll med en varm och härlig dusch. Bye bye.

Vet ni hur skönt det är att inte vara sjuk längre? Att inte hosta och snörvla till förbannelse något mer? Att känna att man orkar och HAR ork till att kämpa, slita och svettas, ork att göra detsamma dagen eller dagarna därpå när träningsvärken mattats av? Den känslan, precis den känslan fyller mig just nu efter ännu ett pass. 

Jag tränar för att det är så härligt. Jag tränar för att det är kul. För att höstens gömda svett nu fått och får tillfälle och anledning att komma ut, att frigöra sig, det sista av den långvariga tremånaders-förkylningen. Nu siktar jag vidare mot en friskare vinter med mer träning och mer ork. Och ett nytt jobb. Och inte vilket jobb som helst. Efter söndag vet jag mer, och jag är så glad över att jag fått denna möjlighet så ni fattar inte, aaah. :-)

Nu är klockan snart elva och det är så härligt väder ute att det blir en promenad lite senare. Först ska jag bara jäsa i soffan efter frukostlunchen, skicka iväg Johan till jobbet och slösurfa en stund. Torsdagmornar när de är som allra, allra bäst!

När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.

Igår var det världens underbaraste snöfall som täckte marken med fem centimeter nysnö, stora flingor som sakta dalade från himlen. Jag och Johan gick på SATS och körde lite ABSolution och marklyft och så småningom promenerade vi till Täby Centrum i samma, fina snö.

Och jag snubblade så klart och vrickade foten på trottoarkanten jag inte såg och mina armar är för långa och min väska är för lång så den släpade i snön och gjorde värsta roliga spåren efter sig hahaha. Ja det är inte lätt att vara kort, speciellt inte på oplogade vägar, mina stackars trettiofyror till vinterskor sträckte sig bara två centimeter ovanför snötäcket vi plumsade fram genom och den röda jackan blev alldeles vit och Johans blårandiga mössa gömde jag i samma väska för att den såg ut som en kondom och jag är känslig för stickrepliker eller konstiga ögonkast när jag har PMS. Haha. Tjejer...

Och nu är snön bortregnad. Igen. Alltså det här är inte kul. Det är så fint och mysigt med snön tycker jag även om jag inte riktigt tycker om vintern lika mycket som mina norrlandskompisar gör. Snö är en sak och barmark är en annan men när det är så halt och slaskigt att man inte gör annat än att halkar runt som en pingvinliknande figur dagen efter ett benpass är det plötsligt inte lika roligt längre.

I alla fall. Det jag ville få sagt var egentligen att jag ska ta mina korta ben och trotsa två kilometers slaskhalt väder för att träna nu om en stund. Så nu vet ni det. Jag ska träna och jag längtar så mycket och imorgon är det ABSolution igen och den instruktör som gav mig en saftig fyradagarsträningsvärk sist. Hur man kan älska något som är så jobbigt vet jag inte, men det gör jag. Innerligt och fullständigt.