Om man plötsligt har två lediga timmar framför sig så är valet givet vad man hittar på, i alla fall om man heter Jennie... En lång, varm dusch tills kroppen är alldeles rosa och fingertopparna rynkiga (och badrummet fullkomligt igen-immat), ansiktsmask, ögonbrynsplockning och så... huvudet tillbakalutat mot den nya Tempur-kudden som inhandlades igår, med lurarna i öronen och tusentals år tillbaka i tiden till Game of Thrones. Johan har farit på gymmet för en PT-timme, jag har träningsvärk och vilodag efter fyra pass sen tisdag.

Det har varit en sån skön, underbar helg. I fredags for vi ut till söder för att träffa några vänner men hälften av dem dök aldrig upp och det var knökfullt med människor överallt så vi åkte hem när de andra åkte hem efter en burgare på Burger King och en och en halv timmes väntan. Lördagen var Arninge-shoppingdags, jag fick mig ett par nya, jättesnygga stövlar (tack finaste) och den där kudden jag pratade om - jag har längtat så länge efter en hård, men skön kudde, den jag har nu är alldeles alldeles för mjuk och jag sover mestadels lutad mot Johans axel... Nog för att det har sina fördelar, det med ;-)

Och sedan spenderades resten av kvällen på gymmet, en mil på cykel och lite armar under de tjugo minutrarna det var kvar innan det stängde för dagen. Och idag låg vi kvar länge och gapskrattade till Kung Fu Panda, gick ut på en promenad, somnade i soffan och nu är det alltså dags för ljudbok, ingefäravatten och bara... lugn i ett par timmar till min käraste kommer hem. :-) 

Daaaamn så härlig morgon! Alarmet ringde klockan åtta, vi masade oss upp, tryckte in ett par mackor i matintaget och for och tränade, jag tänkte köra mage men Johan skulle köra ben så jag följde hans exempel. Och det blev ytterligar ett jättebra pass, provade marklyft med fjesvikter för första gången och snart satt tekniken där den skulle, med lite experthjälp av min sambo. Superbra övning! Nu sitter jag med havregrynsgrötstallriken framför mig och dör litegrann åt mukelsvagheten samtidigt som jag känner mig... glad. Det är verkligen som att ögonen har öppnats på första gången sedan jag vet inte hur länge.

Jag har inga andra direkta planer idag. Städa och diska är ju det obligatoriska förstås och tvättmaskinen skulle behöva få sig en omgång. Tänker kolla efter en ny dammsugare och en mikro om det finns något sådant här i närheten... om jag ids :-) Kroppen känns så loj och utmattad nu och jag är så nöjd över mig själv över min gymprestation. Så... först ska jag luta mig tillbaka, kanske slå igång xboxet - spelade ut Brothers igår, så tungt spel som verkligen testade koordinationsförmågan, skapad av Josef Fares. Jag förstod ju vad som skulle hända i slutet men det var ändå så himla sorgset... en klump i hjärtat under de dryga två timmarna det tog att spela ut det. Lyssna på soundtracket nedan :-) 

Oj så kul vi har haft på jobbet idag. Vi har bägge varit otroligt virriga så det har blivit en och annan kortslutning i hjärnverksamheten, gjorde till exempel en jättemiss men äh, istället för att deppa och sucka åt det så valde jag att skratta åt det hela. Och det gjorde min chef också. Så skönt att sitta bredvid varandra, vi kan ropa åt varandra om det är något vi undrar över... fördelen när man bara är två stycken på samma avdelning. Jag känner verkligen att jag börjar komma in i leken nu och har fått mer och mer ansvar över saker och ting. Självförtroendet växer sakta men säkert. Mitt kontrakt blev förlängt också, det glömde jag nämna :-)  

Full av energi promenerade jag en timme senare än tänkt emot tunnelbanan, satte lurarna i öronen och fortsatte lyssna på Game of Thrones, jösses alltså boken är helt fenomenaaaaal. Jag vet att jag har sagt det tidigare men alltså... hans sätt att skriva, att få ihop varje mening och alla hundratals personer och identiteter och viljor... Och man förstår mellan raderna att det kommer hända någonting, snart, att "the winter is truly coming" och att domedagen kommer falla all over the seven kingdoms. Typ. Jösseeees. I alla fall, sen var jag plötsligt på gymmet och träningscykeln och brände av ett jättebra pass, avslutade med rygg och armar och nu sitter jag i soffan och ser på när min man förbereder plättsmeten. Sååå gott!!!

Jag känner mig som en ny människa. Jag vet inte om det är för att jag äter mer. För att jag är inne på tredje dagen med Omeprazol och klumpen längst bak i halsen har försvunnit. Men jag har fått mer energi. Jag är gladare. Lättare. Jag mår mycket bättre nu. Jag somnade senare än vanligt igår men ändå är jag inte trött ännu! Inte heller när jag vaknade... Nu är jag visserligen seg efter gympasset men glad i kroppen och hjärtat. Ett samtal med mamma och ett med farmor ♥ och nu ska jag sjunka tillbaka i den ack så sköna soffan bredvid Johan. Ritualer. Små, små traditioner. Lyckliga stunder. Nu är det helg... med plättar... mangochutneydipp och grönsaker... ledig sambo... Jag är så himla lycklig alltså. Så tillfreds med allting just nu. Hjärtat spricker av varm glädje, åh :-) 

Ouff... klockan är kvart över åtta och först nu sätter vi oss ner efter hela dagen på språng. Det blev ett effektivt blandpass idag på gymmet, crosstrainer, ben och rygg tills armarna värkte och fingrarna var stumma och hårda. Jag hade egentligen ingen lust men jag visste att jag borde, och de passen blir ju alltid de allra bästa även om de börjar trögt. Högintensivt, svettigt, spyfärdigt. Sugen på mat? Nej. Kastade i mig mat? Ja. Bra kombo? Nej. 

Jag såg förresten att mina vader är sjukt snygga numera. Välformade och muskulösa, hårda. Jag blev häpen igår när jag stod i duschen och rakade benen och fick liksom styra över muskeln för att komma åt, första gången jag lade märke till mina ben i den vinkeln och ja jag blev lite stolt haha. Blev lite klämma och känna och joo... nog är det allt en liten pyttemuskel som börjat komma fram. Jag promenerade till gymmet i mina trekvartsträningsbyxor och det var fyra bilar som tutade och tre stycken som höll på att köra in i varandra. Kan ju alltid låtsas att det var åt mina ben och häcken för den har också förändrats... Hela jag börjar förändras... Det ger motivation och styrka att fortsätta på samma bana som innan, bara med mer medveten kost och fler träningstillfällen. Jag kör på framåt, uppåt!

Jag vet att jag borde äta mer. Jag vet det och jag önskar att jag kunde men jag vet inte, det är som att jag inte hinner äta. Jag kan inte äta mer. Det är som en spärr. Är jag inte hungrig äter jag inte och jag får verkligen kämpa med det där, med att få i mig tillräckligt. Jag äter helst någonting lätt, en sallad med diverse tillbehör, en soppa, smoothies, frukt. Men det ger inte så värst mycket kolhydrater och det är väl det som gör mig fet...are. Kroppen får för lite näring helt enkelt. Suck. Jag äter frukost, lunch och middag precis som alltid annars men det är bara mängden... Jag är ingen skogshuggare och trots att jag tränar mycket blir jag inte sådär vansinnigt hungrig... förut kunde jag äta som en häst... det kan jag inte nu.  Nåja. Det blir säkert bättre det också.

Nej jag räknar inte kalorier. Nej jag bantar inte. Det är bara den där spärren. Korsar jag den börjar jag må illa som tusan och magen sväller. Kanske är magkatarr eller någonting. Jag vet inte. Ska prova käka lite Omeprazol igen. Annars är jag frisk som en nötkärna. Varför nu nötkärnor är så friska vet jag inte heller - det är mycket jag inte vet idag - men principen i alla fall. Nu har den värsta mättnadskänslan lagt sig och jag ska gå tillbaka och gosa med min man, nu när jag inte längre vill kräkas av mättnad haha. Min underbara finaste. Vad jag är glad att han finns :-)  

Igår när jag vaknade tyckte jag att det var nog så ljust ute, och så såg jag när jag reste mig upp... Det hade snöat! Alla gröna gräsmattor och dikesblommor var som borta, alla spår av våren hade försvunnit. Idag vräker snön ner och det känns snarare som december än slutet på februari.... jag som hade hoppats på att slippa snön under resten av vintern men se tji fick jag - så går det när man pratar om trollen ;-) 

Idag är det storstädning som gäller i alla rum. Flitiga Lisa har vaknat efter en lång sovmorgon. Men först lite havregrynsgröt så jag får energi, gymmet ska ha sig ett besök först och sånt kräver kolhydrater. Det är ju så himla kul med löpbandet, där kan jag mora på i min egen takt med ljudboken i öronen. Jag har hunnit bra mycket över fem timmar nu, näsan sex. Redan. Den är sååå bra alltså, varje gång jag får möjlighet så lyssnar jag! En timme till jobbet och en timme hem ger mycket (och mina bästa hörlurar dog här om dagen så jag fick slänga dem...) och en timme på bandet eller crosstrainern hade varit helt underbart i kombo. Just nu fokuserar jag på multifunktionell träning. Att få igång hela kroppen. Crosstrainern får igång rumpan, benen, armarna och axlarna och är rikigt tuff beroende på motstånd. Jag ser så framemot det.

Jag ser till och med framemot att städa. Att få det fint. Snart dyker pappa och Anneli upp, och även om de kanske inte kommer hit till oss så vill jag ändå ha det fint. Deras besök här i stan ger mig motivation. Jag drömmer om att fara och resa, två, tre veckor någonstans och tills det händer fyller jag kroppen med den energin till andra saker istället, som att träna, skriva, ta hand om mig själv och om Johan. Jag önskar att jag var mer spontan. Att vi var mer spontana. Fara dit vinden blåser. Men jag har aldrig varit sådan, jag har alltid velat ha fast mark under fötterna, min mark under fötterna. Stabilitet. Trygghet. En fast plats att utgå ifrån. Det är det viktigaste för mig. Men man måste ju tänja på gränserna ibland, sträcka banden lite. Jag försöker göra det så ofta jag kan. Ta ett litet steg utanför komfortzonen. Att göra någonting man inte gjort förut är det mest skrämmande jag vet. Men jag vet också att det är det som får mig att växa som person.  Kontroll. Jag vill ha kontroll. Det är där det sitter. Jag strävar efter kontroll i mesta möjliga mån, men jag blir så löjligt glad efter att jag VÅGAT göra någonting annorlunda och det gick hur bra som helst. Ofta går det hur bra som helst, och då känner jag den där stoltheten och lyckan och vet att själen måste ha växt med flera centimeter. Sån är jag. 

Det kanske har med åldern att göra. Jag var mer äventyrslysten när jag var yngre. Nu fyller jag ju snart... väldigt mycket, igen, så det måste vara det. Hjärnan har börjat bli lite rostig och mossig sådär. Jag hajar verkligen till när jag tänker tillbaka. För ett år sedan, satt vi arbetslösa och myste i vår nya lägenhet, och jag tänkte DÅ, att "för ett år sedan, jäklar vad mycket som har hänt sedan dess - jag har blivit sambo, på riktigt". Men det här året... jösses... Vad hände? När hände det? Åh, resa... varma stränder, varma hav... god mat... underbart sällskap och en orangeröd solnedgång över horisonten... jösses... Jag längtar, drömmer, hoppas, önskar. Snart. 

Vet ni vad jag har gjort? Jag kom hem, ersatte kläderna mot morgonrocken och kurade ihop mig under täcket. Heltid idag, sovit lite mindre än optimalt efter en ack så underbar helg och drömde om gymmet under eftermiddagstimmarna. Men jag tänker inte ens ha dåligt samvete för något av det. Tänker inte komma med massa undanflykter och ursäkter. Varför ska jag det? Jag har det så skönt och mysigt här där jag ligger inkilad mellan täcken och kuddar och orken till träning finns helt enkelt inte isag. Men det är okej. Jag vet att den kommer tillbaka. Imorgon är en ny dag. Ibland måste man få lyssna på kroppen, det är när man börjar göra det varje dag som man fortsätter stanna hemma. Är du ovan att röra på dig kommer kroppen vela vara hemma hela tiden. Är du ovan att äta lågkolhydratkost kommer kroppen kräva kolhydrater och socker och söta saker innan den har vant sig.

Det kommer dröja länge innan nästa gång jag äter någonting sött. Det är inte värt det. Jag vet att jag inte kan sluta när jag väl börjat, jag vet hur ont det gör min kropp. Hela kroppen står i brand efter att blodsockret nått skyhöga nivåer och jag mår gräsligt illa och det smärtar i muskler och leder. Jag mår hemskt. Och sen är sötsuget en riktig jävel på att hålla sig fast... nej. Det är inte värt det. Jag behöver ingen sån skit, inga onödiga massintag med kolhydrater. Litegrann, ja, men inte i mängder. Så det tål att funderas på. Vill du gå ner i vikt? Äter du ändå godis och fika och bullar och tänker att "jag kan väl unna mig" var och varannan dag, så vill du inte. Du vill inte. För om du viljat det, så hade du gett dig fan på att stå emot sockertrollet, du hade sett långsiktigt, tänkt längre än till skafferiet där chokladen finns.

Jag säger inte att det är enkelt att gå ner i vikt. Det förstår jag att det inte är. Att räkna kalorier och äta lättprodukter är det dummaste man kan göra vid viktnedgång, det är det som föder sockersug och en känsla att inte vara riktigt mätt. Ät tills du blir mätt, dra ner på kolhydraterna - en mindre potatis, ät sallad istället för ris, drick smaksatt vatten, (lime, apelsin, ingefära) använd helfet grädde och creme fraiche i din matlagning, stek i smör och sluta med socker, juice och fika så lovar jag att varenda en med lite hull att man går ner i vikt. Och hitta en träning som passar just dig. Det kan vara cykling, promenader, hemmaträning... vad som helst som får upp flåset - dammsugning! Skurning! Gör matlagningen till en dans med utfall och benböj och lyft bakmaskinen tio gånger från magen och upp till bröstet med raka armar!  INGENTING är omöjligt!

Det spelar ingen roll hur "tjock" du är, hur ledsen du är på det du ser i spegeln och hur mycket du hatar din kropp. Lågfettprodukter och att räkna kalorier gör dig bara olyckligare, frustrerad och än mer ledsen. Bra mat från grunden gör dig kanske inte lycklig just nu, men i det långa loppet kommer din kropp tacka dig. Det viktigaste är att börja i små mängder. Sätt upp delmål, inte att du ska gå ner tjugo kilo till midsommar, för det är för mycket, för stort, för maffigt att börja med som mulligt otränad. Men mest handlar det om acceptans. Är du nöjd med det du ser i spegeln? Okej, bra, då kan du stänga ner det här och forsätta med ditt liv, glad och lycklig, precis som det är menat att vi ska vara.

Men är du inte nöjd och det där dåliga samvetet gnager i huvudet... Jag borde träna mer... jag vill inte se ut såhär... jag har alltid varit tjock... så vet att det går att förändra. Vet att det kommer göra dig starkare, bättre, gladare, nöjdare. Vet att det kommer att förändra dig om du bara ger dig fan på det. Ingenting är omöjligt. Göm dig inte bakom en fasad om att allting är så bra om allting håller på att rasa. Våga prata om det. Våga ha modet att förändra.

Sluta bry dig om alla andra, att huset ska vara rent, att du måste göra läxorna och inte har tid med annat än fryspizza idag igen... släpp kraven. Se till dig själv. Vad mår jag bra av? Och gör sedan det. Inga men, inga "tänk om", inga "jag kan inte", "jag hinner inte", "äh jag kan väl unna mig idag..." För du är bättre än så. Vi är alla bättre än så. Vi är alla bättre än ett olyckligt liv. Det är inte menat att vi ska leva så. Inte olyckliga. Inte i förnekelse. Inte lessna, tomma. Utan glada och fulla av liv.

Med Greg Holdens Lost Boy på repeat har jag arbetat mig igenom den här dagen. Den är så fin, så klockren. Rakt in i hjärtat, det sade bara smack och så snuddade den vid en punkt i mitt inre, förvandlades från helt okänd till ett måste, en favoritlåt, på ett par sekunder. Den hängde med mig på väg ut till bussen, på bussen, tunnelbanan, promenaden till jobbet, tunnelbanan och bussen och promenaden från jobbet och den fick mig att orka till gymmet. Tog för mycket kvällsinsulin igår kväll så jag har varit skakig hela dagen, men när jag drog på mig träningskläderna tändes den där gamla glöden och jag ställde mig på crosstrainern. Efter tre minuter ville jag gråta av lättnad.

Mina två återhämtningsveckor som jag egentligen levde i förnekelse var över medan kilometer efter kilometer avverkades. Jag trodde inte att jag skulle orka. Men det gjorde jag. Den inre rösten vaknade, piskan ven; musiken i lurarna tvingade mig framåt, framåt. Det blev ett jättebra pass. 30 minuter och 300 kalorier. Jag kan inte vara annat än nöjd. Nu ska stress-kärlekshandtagen bort som på något sätt hittat hit utan att jag förstår hur. Jag var bombsäker på att det hade med sköldkörteln att göra då jag äter samma som alltid, men icke. Så nu är det strikt LCHF som gäller ett tag framöver. 

På tal om något annat... Jag hade ett långt samtal med min farmor igår. Min underbara, inspirerande farmor som är så oerhört cool, alltid haj på det senaste inom mode och inredning och som är så förbaskat klok. Efter det samtalet bestämde jag mig för att skriva om min bok, jag har ju grundstenarna klara, nu ska jag bara bygga till väggar och tak och möbler och skicka in den. Och så bestämde jag mig för att anmäla mig till en kostrådgivarkurs. Det är dags nu. Jag är inte sugen på treårig utbildning i ett trångt studentrum med delat kök och badrum (blä) men kostrådgivarkursen som jag funderat på så länge... har två platser kvar... jag är så sugen... Jag vill så gärna. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill våga. 

Det blev ingen rolig kväll igår. Mitt sötsug var så fruktansvärt att jag nästan darrade. Jag kände mig låg men var så frukansvärt trött, när Johan for till gymmet var jag nära medvetslöshetens kant och jag förstod inte varför. Släpade mig upp till blodsockermätaren och den visade på 19.6 Fy fan. Dunkande huvud, ben som inte bar mig, kropp som krampade och det hettade precis överallt. Jag tog tre enheter, mätte blodsockret en gång i halvtimmen resten av kvällen och tog tre enheter till när jag skulle gå och lägga mig. När Johan kom hem låg jag på 25.9

Jag har inte ätit socker på månader. Inte chockat kroppen högre än 15. Så det var inte så konstigt om den fullkomligt löpte amok under gårdagskvällen med tanke på all fika och kolhydrater jag tryckt i mig... TROTS insulin under fikastunden! Ja ja det kanske var på tiden att jag inte glömde bort min sjukdom antar jag ;-) Får tänka positivt så här i efterhand, annat kan man inte göra. Gårdagen var då jättemysig så det ångrar jag inte det minsta. Fika är gott. Ibland. En gång om året nåt sånt. Haha.

Nu ska jag klä på mig för dagen och promenera till gymmet. Jag är seg ännu - inte lika seg dock, bättre mat och bättre närvaro i vardagen gör att kroppen blir avslappnad - men jag tänkte köra 30 minuter på crosstrainern i alla fall, så får vi se hur det går. Jag har tappat en del kondis på de två veckor som gått sedan jag var där sist kan jag ju garantera, men jag ska tillbaka dit upp och förbi det innan jag är klar. Svart te piggar upp lite, utomhusluften också. Nu kör vi. Jag kan inte låta mig styras av lite trötthet.