Veckorna går så fort när man börjat jobba igen. Det är måndag, tisdag och fredag varenda dag tycker jag, och så brer helgen ut sig i all sin prakt och mysiga, regniga dagar med morgonrocken hårt virad om kroppen. Imorgon är det friluftsdag. Bara ordet mulnade till mitt medvetande redan för flera veckor sedan när jag hörde talas om det. Och dagen har kommit närmare och närmare. Jag tänker tillbaka på mina egna friluftsdagar och får ont i magen redan nu fast jag är vuxen, fast det är länge sedan.

Det kalla regnet, den grå kylan och matsalen som luktade fränt och konstigt och vi som inte ens satt vid vårt vanliga bord. Jag satt på någon annans plats. Tittade bort över lokalen på min egen, önskade vi kunde sitta där istället, men det skulle ju ändå inte vara samma sak. Alla mina klasskompisar var inte där. Några få, som nu delade samma grupp, och så resten en skara rastlösa, irriterade äldre elever. Hur jag hatade det. Ja, det gjorde jag. Jag hatade de dagarna - minns de dagarna - mer än allt annat ifrån skoltiden.

Och imorgon är det alltså dags igen. Men den där blanka, bleka ansiktsuttrycket jag gick runt med då, för nästan femton år sedan, syns inte någonstans hos de barn jag jobbar bland. Det finns inte kvar. Istället lyser ögonen på dem allihop, och en pojke blev så glad när jag berättade att jag skulle vara med i hans grupp. "Då är det den bästa gruppen", sade han och slog näven i luften. Ja, tänkte jag, besvarade hans stora leende. Tänk att snart få möta demonerna, att slåss med dem - arga, bitande minnen som blandas med skratt och samarbete och glada barn och solsken. Det kanske är det jag behöver för att komma över den där tröskeln över hur hemskt mina friluftsdagarna kändes. Kanske är det allt som behövs. Kanske.

Den bästa gruppen. Det var aldrig ett alternativ när vi hade friluftsdagar. Men vilken beskrivning. Vilken härlig inställning. Det är den bästa gruppen för att du är med i den. 

"We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Så var det plötsligt september och augusti har sett sitt slut. Varma, soliga, härliga augusti ersattes av ett sådant där ihållande höstregn som klapprar på fönsterrutorna och sänkte temperaturen med flera grader. Nu nalkas tända ljus, tjocksockar, stickade tröjor och fleeceplädar i soffan med en stor, rykande kopp te mellan händerna; men inte än, sommaren har inte släppt sitt grepp helt och fullt och håller sig kvar med envisa fingrar runt trädstammarna.

Sockerfritt september säger många, en repris från ifjol med en hel månad utan socker. Mellan juni och juli i år levde jag nästan enligt den principen, och hur bra jag mådde. Inget bröd, inget onödigt socker. Sedan kom Johans semester och alla resor vi gjorde, bröd här, kakor där, fika, cola, ost och kex i mängder, cider, vin... Precis som det till sommaren hör. Men min mage tyckte inte om det.

Jag känner inte igen mina egna rutiner längre - plötsligt kan den bestämma sig för att blåsa upp sig till dubbel storlek eller mola och göra ont. Det går inte att veta på morgonen om jag ska ta min favoritklänning med utsvängd, klockad kjol som sitter tajt just över midjan eller den svarta som håller in och gömmer det som finns under i ett invecklat, vackert tygstycke men som inte sitter lika bra (eller jeans - försök proppa in i en gravidmage i ett par tajta jeans och se hur bra man mår efter någon timme). Så jag har bestämt mig för att haka på det - glutenfritt, sockerfritt september.

Jag vill inte sitta hemma och undra om det var något jag åt som gjorde att det blev helt fel, om det är saltbrist eller intolerans eller allergi eller stress eller något helt annat. Idag har jag fyllt magen med bra saker för att få den på banan igen, och så är det sockerfritt som gäller. Som att det är någon konst. Jag gillar inte godis, dricker inte läsk, fikar nästan aldrig, och något sådant finns heller inte i vårt hem. Bär och rotfrukter och mjölk tänker jag fortsätta med, men det raffinerade sockret ska bort. De två första dagarna är alltid värst - de som var i helgen - men sedan är det som att kroppen skärper till sig och inser att nej, jag behövde inte den där skiten.

Så kör vi ett Sockerfritt Tjejmilen också på lördag. Som jag ser framemot det. Men först, tre dagars underbart jobb till och sen kommer mamsen på besök för att stanna hela helgen. Vilken fin helg som väntar. Vilken fin helg som var. Skärp dig nu mage, nu ska vi sätta igång med nya charmen Diablo och invänta Johan.

Vi kan inte hålla på att gnälla mer över saker som inte går att förändra, som redan är inne i systemet. Ja jag åt vitlök. Förmodligen massor trots att jag var försiktig och bad kocken att minska dosen. Ja jag kanske åt en matsked currysås på skolan och panerad fisk till det. Nej jag vet att du inte är van. Jag ber om ursäkt. Men nu kör vi upp med hakan, in med magen; september är här. Dags att sluta grina och börja prestera, allt för ett bättre mående. Vi klarar detta. Det gör vi banne mig.

Ibland saknar jag att ha mina bästa vänner boende bara ett par minuter bort. Att inte kunna springa förbi med ett mjölkpaket eller en näsduk eller en axel eller ett skratt över en tekopp. Det är så mycket jag vill säga och berätta, sådär som man gör med sina bästa kompisar. Om hur de har det, om mitt nya jobb, mina kollegor, alla mina barn; deras fantastiska kramar och teckningar och handhållningar och kittlingar och härliga skratt. Hjärtat fylls i takt med att armen gör det, med pärlarmband och garnflätor och jag bär dem utan att tänka efter för att det bara är så... fint. 

Min barnlängtan är liksom helt borta nu när jag får umgås med dem under åtta timmar om dagen. De sätter sig i min famn, lutar huvudet bakåt så att kinden rör vid min - en go, som vi sade hemma i huset när jag var liten - och lindar armarna om min hals och säger "vet du fröken att jag tycker om dig." Vet ni att det känns så bra i hjärtat då. Och föräldrar som berömmer mig, småpratar med mig; inte bara namnen på tjugofyra barn har fastnat utan även deras föräldrar, andra barn på skolan, jag är så fabulöst omtyckt av de jag har haft hand om under någon timme under dessa två veckor så näven sluts i fickan i ett segervisst jaaa, det här, det här är jag faktiskt riktigt bra på.

Jobb, skratt, umgänge, utevistelser, lärdomar, förberedelser inför att själv skaffa barn en dag. Det är det här jag vill göra. Jag kan inte komma på en enda grej som inte är bra. Okej, små petitesser finns alltid, men det spelar ingen roll i cirkeln jag befinner mig i. Jag gör mitt race, kämpar på efter mina förutsättningar och den fingertoppskänslan jag besuttit sedan barnsben. Då får det bli som det blir så länge jag gör det bästa jag förmår. Och det är inte speciellt svårt när man riktigt kan höra och se uppskattningen i deras små ansikten varje gång jag kliver in i rummet eller kommer inom synhåll. Tacksamheten flödar genom mig. Tänk vilken fantastisk tur jag hade som hamnade mitt i allt detta!

Jag vill ha en hel drös med ungar.

Men inte nu. Inte just nu.

Jag vill bara ha mina tjugofyra favoriter. Det räcker gott och väl just nu.

Det är skönt att känna sig fräsch och fin. Att hurtigt trampa iväg på cykeln 13 kilometer varje dag, mötas av fantastiska barn i dörren och spendera dagens timmar med att rita, måla, dansa, se efter och njuta med ansiktet mot den varma solen. Komma hem och mötas av en innerlig kram och några sekunder senare ett kärt återseende av en gammal vän som stannar i några veckor.

Att svida om till min favoritklänning, dra på sig klackarna och ta tåget in till stan för skratt och mat i flera timmar. Att vakna hopplöst seg och nöjd efter fem timmars sömn i armarna på den man älskar. Att vara omtyckt; och alla dessa kramar.

Att det är fredag.

Att jag rosslade mig genom dagen med en begynnande förkylning inombords som bröt ut lagom till jag svängde in på cykelparkeringen hemma. Nu ligger jag nerbäddad i min säng och febern stillas för tillfället av de lugna hjärtslagen men näsan och bihålorna är svullna. Det blir kanske inget triathlon i helgen, men det känns ändå så bra med allt detta som händer i mitt liv så jag är glad ändå. . Och solen skiner.

Feberyran sänker sig.

Tröttheten belägrar min kropp.

Vi säger god natt nu. Diabetesförkylningar är inte speciellt trevliga. Men.... Jag kan inte klaga där heller, för det är två månader sedan jag senast var förkyld - nästan nytt rekord....

Solen skiner, värmen briljerar och har gjort så under hela augusti. Den sommar som inte var har äntligen visat sig från sin bästa sida. Den nya lägenheten är en riktig lägenhet och är så himla fin. Läget, känslan, allt. Och jag har fått ett härligt jobb också, som lärare i en förskoleklass, och Johan kommer att börja på en ny avdelning så vi får alla kvällar och helger tillsammans, äntligen, efter fyra år!

Jag cyklar dit varje morgon och cyklar sedan hem, så det har blivit ett par mil och kroppen är mör och seg. Jag vill till gymmet, men jag skulle vilja automatiskt vakna upp där utan att ha cyklat uppför alla jobbiga backar mina sega cykelben inte vill ha, och vara där nu istället för om en kvart.

I söndags slog jag alla löparrekord som någonsin funnits i min lilla kropp, med en hel del draghjälp från Johan. Jag hade ont i halsen torsdag fredag lördag men sedan försvann det så jag och Johan for åt varsitt håll - jag en sakta runda runt sjön och han en snabb runda runt sjön - så vi skulle mötas ungefär på mitten (som inte är mitten). Och det gjorde vi. Saken var bara den att jag inte alls sprang särskilt långsamt, och när jag mötte upp honom sprang jag med honom. Inte bakom, inte framför, inte flera kilometer ifrån, inte på cykel. Jag sprang bredvid honom, nära, så nära, och kilometrarna bara rasade förbi.

Det blev fem kilometer på 25 minuter blankt (tre och en halv minut snabbare än vanligt) och 6.4 km på 31. En kilometertid på 4:30 de sista tre, och Johan som gapade och skrek och hejade och jag saktade inte in, inte ens i backarna. Alltså waaaah. Jag har aldrig sprungit så snabbt förut, och nu vet jag att jag orkar även om jag lät som en förrymd ubåt med mina väsande luftrör. Åh nu blev jag sugen på att träna igen. Bröst, bänk och biceps. Jag gjorde min första riktiga chin igår på skolan. Med handflatorna och armbågarna utåt. Det går framåt. Jag är så glad för det. Så stolt. Och att höra Johan säga hur jävla grym jag är och kyssa mig trots att jag är fullkomligt dränkt av svett... Jag tror jag har blivit en del av Runners High på riktigt.

Med några målarfärgsfläckar på handlovarna, pennstreck och dammiga fingrar efter att ha busat flera timmar med barnen på lunchrasten, och en mun som är alldeles blå efter äventyr i skogen och plockandet av blåbär och flätade armband efter armband jag lärt flickorna göra på min högerarm.... Ja.... Snälla, låt det förbli så här. Låt det vara så här. Länge länge....

Trött men lycklig.

That's me.

That's me.

Jag minns så väl den där känslan i magtrakten när fröknarna i lågstadiet skrev "Friluftsdag" på svarta tavlan, eller vit som den senare blev, och jag vred på mig där jag satt i en plötslig grimas. Jag avskydde friluftsdagarna i skolan och hade ont i magen flera dagar innan de ens skulle börja. Det regnade oftast, eller var mulet med de där förrädiska regndropparna inte långt borta, och så var det råkallt och dragigt som alltid på hösten. Jag såg inte till några lärare någonstans - självklart hade mina egna blivit tilldelade en helt annan grupp än mig, och de lärare jag hamnade med var stränga och okända.

Att inte få vara i samma grupp som min klasskompis Sofie fasade jag för. Jag hade inte tillräckligt med bästavänpoäng med de övriga nio tjejerna i min klass, så att både mista mina lärare plus min allra bästa vän gjorde att det där magontet bara ökade i styrka. Pappa jobbade, mamma jobbade och jag hade ingen nyckel hem, så jag kunde inte säga att jag var sjuk. Så jag stod ut. Men jag tyckte aldrig om det.

På skolgården stod hundrafemtio elever som antingen var gruppledare, ansvarig för de alla lekar (sexorna) eller offren, som vi var, som snällt skulle bli tilldelade ett nummer mellan ett och nio. 

Det duggade, Turken stod och viftade med sitt tilldelade plakat och ropade "gruppsex, gruppsex, gruppsex" och Sofie tyckte det var jättekul. Det tyckte inte jag. Jag ville inte hamna i grupp nummer sex för han var inte direkt någon som var känd för att bry sig om oss småglin - vem kan klandra honom - lika lite som jag ville hamna tillsammans med någon av de äckel jag idag önskar att jag slog tillbaka mot. Vem vill ha ett baseballträ i ryggen, bara för att ingen lärare var på plats och ingen såg vad de gjorde? Så jag slöt ögonen och hoppades på ett annat nummer, vilket som helst, inte sex, inte fyra, inte sju.

Jag var inte liten och söt då. Jag var liten och ängslig med lockigt hår och runda glasögon. Och jag genomled de dagarna, de timmarna tills jag fick fara hem igen, och sen var jag dödligt tacksam för att jag kunde vila upp mig en hel helg och bli fri från magontet och darrningarna och illamåendet som plågat mig hela dagen. Jag tyckte inte ens om friluftsdagarna när jag blev gruppledare eller ansvarig för lekarna i femman och sexan. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt, varför allt det där kommer tillbaka just nu. Men jag avskydde det. Och jag tror aldrig att jag nämnde det för någon.

Det handlade inte egentligen om mobbing, för jag blev oftast jättebra omhändertagen av de äldre tjejerna i gruppen, speciellt av min kusin Angelica och min gruppledare Hilda (varför jag minns allas namn vet jag inte). Men det var den där känslan att vara utelämnad bland okända människor, utan någon trygghet att luta sig emot, varken lärarna eller min bästa vän. Jag har alltid haft bättre kontakt med mina lärare än med mina klasskamrater hur gammal jag än varit.

Mamma säger att jag föddes med en gammal själ. Att jag har varit lillgammal hela mitt liv. Kanske är det så enkelt. Kanske var det något helt annat som gjorde att jag skruvade mig där jag satt vid min bänk och Inger eller Marianne eller Margareta eller Malin, på mellanstadiet, skrev "Friluftsdag" i fredagens ruta.

Orättvisa, kanske. Som jag aldrig någonsin uppskattat eller accepterat eller ens försökt förstå mig på. Att inte bli dömd för det man gör utan för den folk tror att man är. Att på förhand bli dömd för det. Att bli retad, pikad, som åttaåring, känna slagträets kraft eller marmorgolvet dunsta till mellan axlarna eller den där vassa knytnäven bränna bort all känsel i armen.

Tio, femton år senare hoppas jag fortfarande han blir påkörd av en bil eller en traktor eller får något hårt i skallen. Jag hoppas jag en dag sitter där som chef och han söker jobb hos mig. Jag kan inte säga det rakt ut, för jag får ont i hjärtat av dåligt samvete trots allt han gjorde. Men honom önskar jag ingen lycka i livet. Han och hans lika äckliga kumpaner. Och efter vad jag läst och hört har han redan fått sin beskärda del av skit. Enligt vad jag läst och hört har han inte tagit sig upp ur träsket han trampade sig ner i, trots att han var så ung.

Och jag har ingen sympati att ge sådana människor.

Ingen som helst sympati.

Jag skulle köra förbi olyckan. Stampa på gasen. Rikta blicken framåt och köra därifrån utan att stanna.

Eller skulle jag det?

Egentligen är det ju synd om honom. Mer synd än det någonsin var om mig. Jag skulle vilja ge tillbaka allt det han någonsin gjorde mot mig, samma metoder, samma grejer, men jag skulle inte känna mig som en bättre människa för det. För det han har på sitt samvete, om han har något, att han spöade och retade upp en knappt meterhög tjej under många, många tillfällen och år när lärarna inte tittade, och såg njutning i det..... varför kan jag bara inte säga att jag önskar att han dog? Varför sträcker sig inte mitt hat så långt? Inte ens efter allt det?

Det var inte det jag tänkte skriva om, men det var det som blev när händerna fick fria tyglar.

Jag förvandlades till en svan. Stark, orädd, rentav vacker ibland. Han fortsatte att vara samma kackerlacka, fortsatte längs samma mörka, ruttna stig. Kanske är det botgöring nog. Men såren från den tiden, de helar nog aldrig.

Nu har jag alldeles precis sjunkit ner i soffhörnet med en stor filt över benen och datorn i knäet, slut i kroppen men pigg i huvudet och alldeles, alldeles dölycklig. Julis sista löptur gjorde jag idag och jag skäms över att säga att det inte blivit särskilt många den här semestern. Men idag chockade jag mig själv genom att ge mig ut på den längsta rundan någonsin, och det förvånade mig ännu mer att jag faktiskt hade kunnat fortsätta när passet var slut, om vattenflaskan inte varit tom och knäet inte värkte efter nästan tre kilometer på bar asfalt (inte bra). 

Vi sov ut till åtta i morse efter att ha sett och sovit till Frozen sent igår kväll, och det var en strålande sol som sken på oss när vi klev upp. Gemensam middag igår i vårt nya, stora kök, och en gemensam frukost idag i samma nya, stora kök. Det är något visst med den där känslan. Iklädd en morgonrock i fleece med rufsigt hår och nyvakna påsar under ögonen medan man sitter där mitt emot varandra - det har vi inte kunnat göra på flera år för vi har inte haft något köksbord - och läsa en tidning eller från ett mjölkpaket och bara vara, bara småprata, bara skratta åt och med varandra.

Vi tog en promenad till tåget två stationer bort i den varma solen och sedan gick jag hem igen, bytte om till löparkläderna och for ut på min runda. När jag kommit till orienteringsklubben ett par kilometer bort tänkte jag att det är lika bra att fortsätta runt resten av sjön också, så det gjorde jag, påhejad av Johan borta på jobbet. Så runt kom jag efter åtta sköna kilometer och såg lägenheten uppe på kullen, men den där rösten inom mig viskade att visst känns det ändå som att du har lite kraft kvar? Inte kan du sluta nu. Inte när du är så nära ett rekord, inte när du inte stannat mer än en minut längs vägen. Benen pinnade på som på autopilot och det var bara att hänga med, upp och nerför många backar och Sabaton, Painbastard och Mass Effect som vrålade i örat medan jag närmade mig milmarkeringen.

Så trött, så glad, så svettig och det bästa av allt, när jag låg där i gräset och kollade upp på molntäcket som drivit in under löpturen? Det kändes fortfarande som att jag hade kraft kvar. Som att jag skulle kunna fortsätta. Om det är den nya lägenheten som gör det, att jag var utvilad, den korta men härliga promenaden tillsammans med Johan i morse eller att solen sken eller att vi åt en vegetarisk middag igår eller att jag äntligen tagit mig förbi spärren i min bok, det vet jag inte. Men nu vet jag att det finns ännu mer kraft i mina korta små ben än jag trott. Nu vet jag att Tjejmilen inte är omöjlig att springa i september.

Jag tänker rida på vågorna nu av endorfiner som fyllt hela mig med ett fan vad bra jag är ju-fluff och bara sitta här ett tag. Det är fredag idag. Johan är ledig hela helgen, och flyttlådorna ska packas upp och vi ska köpa oss en ny teve. Vi diskuterade lite om en kommande semester också som fick mig så inspirerad. Det känns så bra. Alltihop. Det känns bra i magen. I hjärtat. Men så är det väl.... när man kommit hem :) 

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I love

I’m always yours

V i vet nog alla vid det här laget att jag är en obotlig romantiker som gråter åt filmer och åt böcker och en av mina favoritböcker har flera vågiga sidor efter ordentliga floder runnit genom, över, dem under de gånger jag läst den. Jag tycker om höstlövens färger, doften av regn, regndroppar över fönsterrutorna, vatten under mina fötter, vågor som skvalpar och fågelkvitter och vackra dagar och fjällen och öppna vidder och en mysig brasa att värma sig framför. Jag tycker hemskt mycket om min familj, mina familjer, mitt barndomshus, sommarstugan och farmor och farfar och mina fantastiska bästa vänner där hemma. Och det är ju ingen nyhet att jag är upp över öronen kär heller, haha.

Jag förälskade mig i Johan så hastigt och så snabbt att det skrämde mig, för det var inte alls vad jag tänkt mig. Men när dagarna förvandlades till veckor bara växte den känslan och våra meddelanden tätnade, och när han berättade att han sagt upp sig och skulle flytta trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder.

Sedan bestämde jag mig. Lilla, söta Jennie bestämde sig för att grabba tag i det, i honom, kasta, slänga, försiktigt visa honom det som plöjde genom mig och det jag visste, någorlunda, plöjde genom honom. Så det gjorde jag. Jag slutade inte prata med honom. Jag backade inte bort från alla känslor som vilken normal människa i behov av ett helt, oskadat hjärta förmodligen skulle göra. Jag åkte hem till honom istället. Jag ville inte gå hela hösten och vintern och älta det som kunde ha blivit om någon av oss varit starkare, om vi konfronterat det som rasade inuti oss den sommaren, som aldrig fått chansen att blomma ut. 

Jag struntade i att han skulle flytta. Eller kanske sporrade det mig. Det kanske sporrade honom också. Den tjugosjunde juli åkte jag hem till honom för första gången, och vi tillbringade varenda sommardag efter det tillsammans. Det fortsatte vi att göra när han kom hem från södern igen. Vi flyttade ihop redan efter två, tre veckor, och det är fortfarande samma känsla som fyller mig när jag slår upp ögonen på morgonen och ser rakt in i hans blygrå. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag vill se livet genom hans ögon. Jag vill vakna bredvid honom, somna bredvid honom, forsätta vara den där kärleksfulla tönten med alldeles för stort hjärta och alla andra miljoners med känslor och personlighetsdrag som finns inuti den lilla kroppen jag besitter.

Jag kan vara arg och sur och vrång och ilsken som ett ilsket, finskt bi också - det ska gudarna veta - och slita både mitt och hans hår och kalla honom för en fjärt, men det är bara ibland under vissa stunder typ sådär dagarna innan ens enorma hormonpåslag börjar. Det är inte det som räknas. Jag är bara mänsklig, med ett stort hjärta som sväljer så mycket och som bryr sig så mycket, och det är det jag väljer att säga nu, när fingertopparna darrar av ett lyckorus som kittlar i hela kroppen. Den tjugosjunde juli alltid kommer att vara en speciell dag för mig. Inte minst denna tjugosjunde... ♥ 

Låt mig få bära dig

när du är svag

för du betyder 

allting för mig.

För att jag älskar dig

så som du är

och jag vill ge dig

allting jag har

What greater gift can I get to feel alive

than the power of love in your eyes?

Låt mig härmed få presentera min nya följeslagare..... Iiiiiiiiih. Jag sitter här i soffan och kvider av glädje när inga ord tar sig ut och känslorna sprutar ut genom öronen. Jag kan inte sluta titta på den, inte sluta vrida den fram och tillbaka så att solstrålarna reflekteras i skiftningarna och bländar mig för en millisekund. Min älskade, min bästa vän, min klippa, mitt allt, min sambo och min framtida man. Vi. Tillsammans. Genom allt. Genom nuet, genom framtiden. Åååh. Det är lyckorussyndrom på riktigt. Det är.... åh. 

Vid din sida, mitt hjärta slår knut

Jag önskar att tiden med dig aldrig tar slut