Jag sitter vid köksbordet och läser en alldeles underbar och bitande jobbig bok, Alltid Du. Ställer mig i duschen och där tänker jag oftast på allting som hänt, som bara ligger där och väntar på att bli tänkt på, saker som sveper förbi under en dag eller en vecka eller ett liv, medan vattnet, det varma, heta vattnet rinner över mig. Hur skulle det vara att heta Caroline Sundell, vara gift tvåbarnsmamma och plötsligt stå öga mot öga med någon man aldrig riktigt glömt, en helt vanlig dag mitt i veckan? 

Jag har inget ex jag skulle slänga mig om halsen på, som jag allvarligt skulle börja begrunda tanken på hur det skulle vara, så här långt senare. Ett ex är ju ett ex av en anledning (och jag har ändå inte särskilt många). Jag har inga jobbiga avslut som aldrig fick avslutas, och för det är jag glad. Johan var en tråd, ett garnnystan som kom rullande in i mitt liv på sin väg mot sin nya skola hundratjugo mil bort, och jag bara visste att jag skulle följa med på resan hur få minuter vi känt varandra. Det var självklart. Det är fortfarande självklart. Aldrig utan dig. Alltid du.

Jag tror jag bara skulle skratta om den där första kärleken skulle stå utanför min dörr en dag. Jag skulle nog bara garva. Inte ens det, jag skulle kanske bara titta på honom sådär som man gör när det står en främling utanför dörren, misstänksamt blicka på människan för att få reda på vad denne vill, om det är en potentiell yxmördare eller bara en granne som behöver toapapper eller en liter mjölk. Om det ens går att känna igen någon man kände lite sådär halvt i en månad för tio år sedan.

Jag var tolv år, eller möjligen tretton, hade precis gått ut sexan (är man tretton då?) och var alltså varken särskilt attraktiv eller mogen i min kroppsbyggnad. Myggbetten på framsidan behövde knappast behå och håret hade ännu inte funnit sig in i en proper frisyr som klädde mitt ansikte, det bara var, och kläderna? Inte vet jag, sånt man handlade på postorder från H&M eller några shoppingturer till Luleå. Jag minns ett par jeans jag använde tills det blev ett hål i grenen. Ja alltså inte av överanvändning... så tidig var jag inte, men av tvätt och många månader med dem trädda över de små benen. De var faktiskt rätt snygga.

Och jag var muskulös då, jag red ju flera gånger i veckan, med fantastisk kondis och magmuskler jag avundas nu idag. Smink vet jag inte om jag använde, det minns jag inte. Min favoritbutik var fortfarande Mama's Closet. Jag kanske hade det mintgröna linnet med fint fall till de där jeansen och var på min höjd en stark femma på skalan upp till tio när jag piffade upp mig. Helt normal för en tolv-trettonåring antar jag. Varken mer eller mindre. Och så såg jag honom, när han kom inrusandes i rummet till sin lillasyster där jag också såklart var. Japp och det var kört. För typ tre veckor. Vi gjorde inget. Inte ens... knappt ens tog i varandra, men oj. Sedan åkte jag iväg över helgen och när jag kom hem var hans Lunarstorm nedklottrad med jag älskar Sofie. Happ. Fan så jag grät. I typ en kvart. Och några dagar till.

Det var för övrigt han som sa att jag var en trea på den tiogradiga skalan och jag som kämpade med att vara lagom cool och säga att han var en sjua fastän han egentligen var en tia (eh nej, men uppenbarligen tyckte jag det då.) Jag blev så himla snopen. Sedan spelades Unfaithful varenda dag, av Rihanna. Och Lunarstorms rampljus var ideligen full av meddelanden från honom där han skrev "söt tjej 13-17 som vill prata?" haha.

Så ni förstår att det inte var besvarat. Inte det minsta. Jo, lite, men inte så mycket. Inte tillräckligt mycket. 

Så en mjölktetra kan han väl få för besväret om han dyker upp. Inte en huvudroll i en bok. Johan har huvudrollen i min bok. I mitt näste, i mitt hjärta. Så har det alltid varit. Jag hoppas det alltid kommer vara så. Jag ser fram emot varenda dag vi får, när vi vaknar på morgonen och jag bara ler sådär mjukt, hjärtligt, ända längst in i från när jag tänker på det, på oss, på hans kacklande, underbart fula och fantastiska skratt och den han är, tjurighet och envishet till trots. Fortfarande. Ja, det är alltid du.

Alltid, alltid du.

If I lived a million lives,

I would have felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

Jag älskar att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst, när jag precis slagit upp ögonen med all deras påsiga, svullna prakt och när håret är sovlockigt och över hela kudden och kroppen inte riktigt vaken än. Jag älskar att du ser på mig som att jag är det bästa i din värld i just det ögonblicket. Jag älskar när du drar mig intill dig och håller mig kvar. Jag älskar det, djupt i mitt hjärta. Det bästa som finns, det är du. Alltid du. ♥

Clicker Heroes, en tekopp jag inte glömde bort, två ostmackor (te och knäckebröd är seriöst det godaste som finns trots att jag är sugen på sushi), ett julbord med jobbet så hustrun blev gräsänka, en hel veckas arbete och planering och film. Nu är det fredag, och jag ska fortsätta med en film, en dusch och en inpackning trots att jag tvättade håret här om dagen och hela kroppen är torr som ett russin nu i vintertider. Stormen Helga driver förbi utanför och hotar att plocka med sig fönsterrutorna i bara farten, Skansen har fått sig två besök av mig i veckan (och mina barn) och vi har somnat två kvällar i soffan så nära så nära. 

Jag har fortfarande hemlängtan men inte lika rivande och jobbig som i helgen, som förra veckan när ingenting var kul. Plöjde genom ett anfall av magkatarr och tar Omeprazol för det, så inget mer illamående eller sug i magen har jag haft denna vecka, tur. Farmor är på bättringsvägen och är hemma och går och äter och sitter och socialiserar sig. Julpyntet är uppe, julklapparna gömda. Håret ska få sig en omgång - kanske jag kör igång med det istället för en inpackning, så kommer inpackningen på köpet. Japp så får det bli. Seg i kroppen men pigg. Migrän idag på jobbet. Massor av kramar av min man, bara ligga nära och spela och titta och lyssna och prata och skratta, och pussar, i mängder. Lussebullar som blev stenhårda. Lussebullar som blev till en snopp med russin på. Ibland måste man få busa lite.

Träning, två gånger i veckan. Skönt. Bara så glad att vara här. Tillsammans. Även om jag är gräsänka. Musiken är låg och melodisk. Clicker Heroes matar på. Gapskratt på jobbet. Jag gillar mina kollegor. Vad mer? Regn. Storm. Men det sade jag ju. Tåget var inställt så jag var hemma en hel halvtimme för sent och har ännu inte blivit varm. Röda örhängen. Längtan efter jul och semester och förväntan och glädje och julkalendern. Det bästa med idag var getbajset. Jag tycker plötsligt väldigt mycket om treåringar, speciellt i julkalendrar som inte egentligen känns som en julkalender. 

Han och jag. Hans skratt och hans ansikte och hans leende. Det bästa jag vet. Det gör mig så glad, gladast av alltihop. Att vi gillar samma musik, har samma intressen, är så lika, så himla lika. Tänker samma. Gör samma. Anser samma, för det mesta, inte allt. Tvillingsjälar. Jag tror på det. Jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna sluta älska honom, sluta vara kär i honom. Jag förstår det inte. Jag vill inte. Jag vill leva tillsammans i många år till. Tills det inte finns fler år att räkna, tills jag blir till stoft som sprids för vinden. 

Alltid. 

En jätte, jättegammal bild jag hittade på Facebook här alldeles nyss. 2011, eller 2012 på jobbfesten. Åh. ♥

Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.

Ni vet den där känslan när man drar på sig täckbyxor och mössa och vantar och reflexväst i väntan på att bussen ska stanna på rätt hållplats och man får trampa hem i lugn och ro i höstens första minus sju grader. Och där sätter man sig, hjälmen är som locket på en semla och förvandlar hela mig till en svamp, exakt som en svamp ser jag ut. Men det gör ingenting för jag tänker att säkerheten kommer först. Aldrig utan hjälm.

Tur var ju det. 

Ni vet den där känslan när man ska svischa nerför en backe och sedan svänga av under en vägtunnel för att annars hamnar man rakt i betongväggen på andra sidan? När man kommit halvvägs nerför och det är dags att bromsa för kurvan är tvär, jättetvär, och man ser inte om det kommer någon på andra sidan trots att där finns en spegel och bör ta det åtminstone lite lugnt. 

När man är där, just där, och man inser att bromsarna inte fungerar. 

Den känslan. 

Jag önskar jag aldrig någonsin mer kommer bekanta mig med den. Aldrig som i aldrig någonsin över min mörbultade kropp tacka gudarna att jag i alla fall hade hjälm på mig-aldrig. Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens tänka. Cykeln rullade snabbare och snabbare och jag trampade bakåt två-tre varv men de fäste inte, handbromsen var omöjlig att rubba även den och där satt jag. En sekund kanske. Max två. Sedan styrde jag ångloket mot dikeskanten, flög över styret och slog upp ögonen och tittade rakt upp i en naken björk. Här får man skratta. Jag gjorde det. Så jävla glad att jag levde. Betongväggen var tre meter bort.

Mamma i andra änden av hörlurarna: "Vad gör du?"

"Ugh... jag ringer sen."

"Men gud vad är det?"

"Bromsarna funkade inte, jag måste se om jag lever."

"Ramlade du?"

"Frivilligt över styret." Och så lade jag på. Stackars mamma.

Så började jag röra på armar och ben där jag låg platt på rygg i den isiga gräsmattan och tackade ryggsäcksguden också när jag ändå var igång. Ska ni göra samma sak rekommenderar jag verkligen att ha en ryggsäck full i kläder och mjuka tingestar, det är skönt att landa på - minus shakern som jag fick intryckt i revbenen. 

Och idag känns det ungefär som att jag kastat mig rakt på en isig gräsmatta i 25 kilometer i timmen. Jag vet inte hur jag landade, inte hur jag vred mig, men vänstersidan tog mest stryk och idag är halva mitt knä i varierande stadier av regnbågens färger och överarmen gör ont vid beröring. Skuldorna ömmar, magen gjorde - tack och lov slutade det - ont när jag sträckte på mig, hela förmiddagen. Jag är glad att jag lever. Att jag bar vinterkläder. Hjälm. Ryggsäck. 

Måste eventuellt köpa en ny hjälm nu trots att jag inte landade rakt på huvudet. Better safe than sorry.

Måste åka tåg till jobbet istället för att cykla för bromsarna funkar fortfarande inte.

Men vad gör det och att man går runt som en gammal tant och ojar sig hela dagen efter när man lever. När man missade betongväggen med tre meter. När hjärnan stängdes av till den grad att jag inte ens hann tänka "vad gör jag nu". Det var do or die. Och jag tog mig hem. Jag är glad för det. 

Här har jag bott idag. Imorgon blir det öppning och ännu tidigare uppstigning tack vare cykelhaveriet. Det måste bli en bättre dag. Inga fler vurpor. Definitivt inga fler för ett tag.

Det är den tiden på året. Tröttheten slår till. Täcket växer i både storlek och omfång och myshetsfaktor. Man vill inte lämna den varma, sömniga, drömmiga världen där under för den kalla verkligheten då man huttrar så fort täcket faller av. Letar i mörkret efter morgonrocken, den fluffiga, varma. Dricker te, men det värmer inte heller sådär underbart så som sängen gör. Snooze-knappen är nerkörd i botten, sliten, välanvänd med tio minuters mellanrum.

Man är trött vad man än tar sig till. På torsdag ska jag och göra diabetesproverna, det blev aldrig idag eller igår och imorgon öppnar jag, så får se vad de säger. Sedan hade jag tänkt ta mig en tur till gymmet. Efter öppningen. Alltså när jag slutar. Jag orkade inte idag. Så himla seg och sliten. Jag skulle vilja sova, lägga mig här i soffan med en filt och blunda tills jag öppnar dem igen och köra igång med nästa dag, lite lagom piggare sådär.

Barnen sa att de undrar hur jag ser ut utan smink. Jag är värdelös på smink, det enda jag använder är bas och mascara (smink från Bare Minerals eller Lumene står på önskelistan, blandat med nagellack, träningskläder, goda teer och presentkort på Indiska). Men att ta bort den till förmån för all min trötthet nej. Känner man sig inte pigg kan man i alla fall låtsas som att man är det, då kan det i alla fall se ut som att man är det. Men så här ser jag ut i alla fall. I all min... duschade skönhet. Jag vet inte ens vad jag pratar om längre, så trött är jag. Musiken så långsam och mjuk. Ska. Ska bara. Så mycket. Sån cirkus idag. Hjärnan har gått och lagt sig. Öronen gått i baklås.

En massage skulle sitta fint. En varm dusch och en spikmatta. Mat som jag slipper laga, men det ska jag, det måste jag, Johan måste ha en matlåda med sig. En pizza. Haha... Värma en pizza. Så gott. Det tror jag att jag gör. Gluten, transfetter, gift och arsenik, I take it. För idag. För nu. För att få somna i soffan bredvid någon man tycker om.

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Torsdag morgon och kroppen är härligt seg efter tre träningspass denna vecka, ett frisörbesök och kvällar där vi eller jag somnar i soffan så fort täcket hämtas och fönsterlampan släcks ner för vidare serietitt eller datorsittande av den äldre i hushållet. Jag är sugen på julmust och pepparkakor och gryningar där påsarna under ögonen hänger hela vägen ner till nästippen för att man satt uppe länge och bakade de där kakorna. Början av november. Det går så himla, himla fort. 

Nu ska jag sätta på mig skorna och cykla till jobbet. Snart är det fredag och en helt ledig helg väntar. I lördags var vi ju på Gamex, Comic Con i Friends Arena hela dagen med några vänner. Det var superkul men helgen blev liksom en dag för kort, haha. Så nu ser jag fram emot imorgon, att komma hem från jobbet och glida ner i morgonrocken eller en av Johans t-shirtar och bara vara. Kanske titta på the Hobbit också. Vinterfilm som den är. Den där känslan av pepparkakor, julmust och Hobbit-filmerna...

Den är vår nuvarande dassbok också (ni vet en sån där bok man läser en sida eller två ur medan man sitter där, lite roligare och trevligare än att stirra in i sin telefon eller något), så då blir man bara ännu mer sugen. Lite kort uppdatering från vårt hushåll, då gångerna inte riktigt blir lika många som förr på grund av mitt härliga jobbande och allt där emellan. :-)

Update 07:50. Fullt påklädd med astmainhalatorn i munnen kom jag på att jag har cykeln vid Täby Centrum sedan tränandet igår, åååh. När går Roslags?

Update 08:15. Bussen sen. Jag hann. Så bra.

Update 22:10. Somnade i soffan med Johan när vi kom hem. Sov i två timmar. Så ini bomben skönt. Jag drömde om gympasalar och om soliga dagar med honom. Nu spelar han The Last Of Us med en pågående zombieinvasion - vilket är ytterligare ett ord jag aldrig någonsin önskade nämna i min blogg, det där om zombierna alltså, så jag gör allt jag kan för att tvätta bort deras läte ur öronen. Jag hatar de där ljuden, men fascineras av spelet, av miljöerna, handlingen. Så ja, vad gör vi nu resten av natten? Sova kan man ju inte göra än på ett tag... Fast jo. Jag kan somna när som helst. Ljud, ljus, det gör inget, så länge jag inte har PMS för då måste det vara knäpptyst. Det är en talang jag är glad över att jag besitter.

Och nu kommer jag inte våga somna heller. Vågar inte ens titta på teven just nu. Kan inte, för min nacke är så stel och öm efter upprepade bollbesök varav den sista fick det att krasa till ordentligt. Haha..... Jag dör. Det gjorde Joel också. My god. Varför gör vi detta?