Lallat runt i Täby Centrum med luftrör som väste och hosta som följde min skugga. Irrat runt i två timmar utan att göra något speciellt mer än att rasta benen och lägga några siffror till stegräknaren som nästan stått still de senaste dagarna; kry är jag inte, men någonting måste jag göra. Skulle köpa ett kuvert och hämta ut min medicin från Apoteket men kom hem med en ny tröja och nya sockar och underkläder från mitt nya favoritmärke istället. Sedan gick brandlarmet och jag väntade tills det brunnit klart innan jag fortsatte min promenad. Och ändå glömde jag.

Nåja. Nu är jag hemma, med färdigt ont i kanoten mellan öronen och en röst som inte höll mer än till provrummet. Fick inte fram mer än det. Usel kund. Skönt i alla fall att sjunka ner i soffan mellan alla kuddar, dra filten om sig, dricka honungste och se på film även om samvetet gnager. Men hur ska jag kunna jobba när jag låter så här? Läkaren hörde knappt vad jag sade och sjukskrev mig direkt vi tagit i hand och jag väst fram ett "barnskötare, konstig förkylning, tappat rösten".

Men kanske är det så att kroppen behöver vilan. Jag har ångat på i tvåhundra sedan december. Kanske är det kroppens sätt att säga att soffan faktiskt är välkommen. Att filtarna och teet är behövligt. Och det är det. Det är skönt att kunna slappna av och veta att här ligger jag till jag mår bättre, att jag får ligga här och att jag behöver ligga här. Jag ska njuta av dagarna och bara vara. På onsdag åker jag hem till Norrbotten för en långhelg. Det ska bli så himla skönt. 

Att sedan få krama om Johan efter fyra dagar utan varandra kommer bli körsbäret på glassen, helt fantastiskt underbart. Om det finns kvar några glassar i frysen då vill säga... Jag är inte så säker på det. ♥

Artonde april. Min tjugotredje födelsedag. Tjugotre gånger har jag alltså fyllt år. Det är rätt många när man tänker efter, tjugotre stycken är fler än fyra händer om man nu inte har något syndrom som gör att man utvecklar fler fingrar än normalt. Jag har gjort en liten sammanställning i mitt huvud under dagen och medan jag stod under tankeställaren (duschen) nu alldeles för en stund sedan.

• Jag har insett att jag börjat komma upp i åren till den grad att ens födelsedag inte längre betyder så himla mycket. Det är liksom en helt vanlig dag med ömsom sol ömsom regn och ömsom isjävlakalla vindar som gör att man fryser in i märgen, och många skratt och kramar på jobbtid med alla ulliga, gulliga barn och kollegor som sjunger och ger mig en burk smörgåsgurka i present - tack för det, bästisar.
  
  
• Det faktum att jag säger "börjat komma upp i åren" understryker det hela rätt rejält.
  
  
• ...Fast egentligen är det väl mest så att födelsedagen råkade hamna mitt i PMS-tider; mitt i den ledsna PMS-tiden där jag vill lalla runt i mjukisbyxor med håret i en knut uppe på huvudet, osminkad med en kopp te i soffan, lite choklad, lite gråtfilmsteve och en varm famn att krama och böla fram ett vet du att jag ähääälskar dig en sisådär nio gånger på en timme.
  
  
• Jag önskar mig en värmekudde, en lång kram (utöver den ledsna PMS-kramen), lugn och ro och en hammock och en sandstrand. Svalp ifrån vågor, en lagom varm sol och en paraplydrink och total avkoppling. Det är mitt drömscenario just nu och något jag visualiserar så ofta jag kan. Snart är det sommar och snart är vi där. 
  
  
• Tjugotre år känns äntligen rätt att fylla. Jag har aldrig känt mig så gammal som jag är, aldrig någonsin, och nu börjar jag komma upp i mentala ålder. Jag är en pensionär som älskar lugn och böcker och skogsturer och att fiska mitt i midnattssolen på en spegelblank sjö, att skratta och flamsa och träna och vara ute i alla sorters väder och att ligga i en hammock och att ta ett vinglas då och då.
  
  
• Jag var tjugotvå år när jag började tycka det var gott med ett sådant där vinglas. Speciellt vitt vin och Riesling. Vem trodde det för ett år sedan, två, tre?
  
  
• Jag behöver inte ursäkta de val jag gör eller vem jag är för någon. Ju äldre man blir ju mindre blir ursäkterna, det är liksom redan kört. Och jag kör. Följa mode och trender och använda tjugosju lager av smink fastän det inte syns är inte jag, måla ögonbrynen och ständigt se förvånad ut - lägg av bara. Jag vill inte göra som alla andra. Jag vill göra som jag. Jag ogillar ytrlig slaskteve som Paradise och Ex on the Beach och Farmen. Det tänker jag inte ens motivera för det är självklart när man är jag. Jag är sån. Jag är fruktansvärt rolig, härlig, charmig, knasig, störd och varm. Jag är den bästa jag kan vara. Jag är mig själv, alltid. Ibland är jag för mesig och säger inte vad jag vill innerst inne men några flaws ska man ju ha för att vara människa.
  
  
• Nu känns det lite bättre när duschvattnet runnit av, håret doftar gott av friskt schampoo, musiken strålar långsamt ut ur högtalarna, farmor och farfar ringde och oj vad jag älskar dem, bästa bästa. "Vi har skrivit ut bilden på dig och har den jämt med oss. Så är du alltid här, ändå." Begäret efter en gråtfilm och choklad är inte fullt lika nära. Nu vill jag bara att han kommer hem, den där mannen, och ger mig en riktig födelsedagsköss mitt på munnen. Den förra födelsedagen vi spenderade tillsammans, hans födelsedag, slutade med två ringar på fingret och ett gråtkalas som varade i timmar. Jag ähäälskar dig gone insane. Jag är så utomkroppsligt lycklig med honom så jag fortfarande får bubblor i magen (inte av chili con carne utan av fjärilar). Jag älskar mina fjärilar ♥
  

Nu ska födelsedagsbarnet röja upp lite här och skutta runt i en klänning i några timmar. Min födelsedag har hittills varit fin, lugn, långsam, precis som man kan vänta sig av en tjugotreårig födelsedag som dessutom inträffar på en måndag - den första som jag spenderar på ett jobb. Det kanske är så här det är att bli gammal. Att bli vuxen. Att fylla 23. Puss! 

Grattis Jennie!

Nu är de här, dessa tider med grus under ögonen när jag vaknar på morgnarna. Tack och lov är jag bara dödens trött under kvällarna och hyfsat vanligt pigg när väckaren ringer; Nasonex och nässpray har hittills funkat super. Efter min jättemigrän förra veckan där jag på slutet allvarligt började fundera på min överlevnad har hela kroppen känts lättare och piggare. Jag tror det var att allting släppte. Alla vinterns spänningar och stress och ovisshet och januarimörker. Jag fick ju mitt egna schema, planeringstid och i samma veva klarnade allting.

Jag satte mig ner och började skriva om listor på vad som ska göras och av vem, uppdaterade dem, hängde upp dem, godkände dem hos den högre chefen, tog verkligen tag i det där som den andra chefen säger; "Gör precis vad du vill, använd de resurser vi har och saknas det någonting så skicka en lista."

Jag trivs med att ha koll på saker. Jag är en ledare, inte möjligtvis en passande chef men en styrande kraft - och oj vad jag har strukturerat den senaste veckan. Bollat idéer och tankar med den där chefen, antecknat massor, medverkat på möte, kommit med nya förslag, fyllt att göra listorna med det vi vill göra tillsammans med barnen, det vi vill lära ut. Nya, spännande saker.

Jag gick - åkte - till och med till ICA och fyllde där fritidshemmets skåpar med bakprodukter till mitt nya fredagsprojekt och fyllde kaffehyllan med nya tesorter till oss vuxna som inte dricker kaffe alls. Roddade aktiviteter, pratade med föräldrar, klev in i en ny klass för en halvdag och lyckades få dem att arbeta så lågmält och flitigt att deras ordinarie lärare blev stum. Fick brakberöm för vår genomtänkta aktivitet på fredagen.

Det är som att det vänt nu. Går mot ljusare tider även inombords. Ja, jag kommer säkert snart bli dunderförkyld igen med extrema pollenkänningar i näsa och bihålor bara för att jag sade så men då får det bli så. Jag kan andas igen, mina axlar är behagligt sänkta och mitt blodsocker är bättre än på veckor.

Tänk att det skulle behövas en katastrof i och med avsked av tre underbara kollegor innan jag kunde vända spiralen åt andra hållet. Den nya B kallar dem mig. B hade trettio års erfarenhet, jag inte mycket mer än ett i samma yrke, men att mina kollegor uppskattat förändringen och att det under de senaste dagarna varit jag som styrt upp vår avdelning (så klart inte helt ensam) gör mig sååå lättad och glad.

Och med lätt huvudvärk och värmevallningar och avslappning på en spikmatta. Man kan inte få allt, men åh vad jag uppskattar detta "nuet".

Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).

Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.

Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 

Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.

Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.

Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 

Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥

Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes

Det rullar på nu igen, efter en rätt lång svacka med mående och stressrelaterade åkommor tillhörande denna. Påsklov och museumbesök med alla barnen, nya, roliga aktiviteter, transportlöpning hem från jobbet, schemalagd planeringstid (äntligen), eget skåp, eget schema att sätta upp och beundras över - precis som när man gick i skolan och såg vilka lektioner man hade. "Lärare: JENWIK" gillar jag. Så stod det inte på mitt schema under skoltiden. Tänk att jag blev lärare ändå. Nåja, fritidspedagog och barnskötare, men i alla fall. Jag lär ut saker. Jag utbildar barn. Jag är en sorts lärare.

Precis när jag känner att åh, det här var riktigt bra med struktur på jobbet och ansvar över att bestämma respektives ansvarsområden, precis som jag behöver; vetskapen om vad som händer och när det händer och vem som gör vad. Migränen kom som ett brev på posten samma dag så fort jag kom hem och kände mig avstressad, lugn, efter så lång tid med puls i hundranittio, och det var den värsta migränen jag någonsin haft, och definitivt den längsta.

Jag trodde jag skulle dö ungefär sjutton gånger på det dygnet. Och sedan kände jag hur bihålorna värkte och halsen sved, vilket de har fortsatt göra sedan dess. Det är verkligen sådär, så fort stressen släpper och kortisolnivåerna sjunker så kommer infektionerna. Men jag är glad över det ändå. Den inre stress jag upplevt under vintern har inte varit nådig, och jag ser det här som ett tecken på att det lugnat sig lite med vågorna där inne.

Jag har skrivit två nya kapitel, jag har längtat tillbaka till mina Wahlströms-böcker uppe på mammas vind, alla de hundratals titlarna jag läste som barn och tonåring. Är inne i ett väldigt boksug just nu. Sug efter att resa till ett varmt ställe med kristallklart vatten. Sug efter att tillbringa mer ledig tid med Johan vid just ett sådant kristallklart vatten. Sug efter att baka någonting riktigt gott. Städa, röja undan, äntligen packa ur den sista flyttlådan som liksom bara stått där och gömt sig i sovrummet sedan juli månad. Förkylninge hänger sig kvar men vad gör det. Det är helg och jag är ledig, vi är lediga, och klockan är inte ens tio än.

Öppna upp gylfknappen, slänga av sig jeansen och mora runt i morgonrock hela helgen, åtminstone tills vi ska och handla. Jag ska faktiskt kolla efter en ny bukett blommor då, och en duk i våriga färger. Det känns som att det är dags nu.

Den där känslan när man har för lite barn på jobbet för antalet personal och sitter där och liksom bara sitter, känner hur sittunderlaget känns under rumpan och noterar den exakta färgskalan på skolbyggnaden. Verkligen lyssnar till sina kollegors historier och framåtsyftande idéer, har tid att skriva ner dem och att gå igenom dem, samtidigt, inte med flera veckors mellanrum. Bara är. Hinner vara. Hinner göra så otroligt mycket. Lunch, rast, ute i timmar, åka iväg på aktiviteter, måla, rita, städa; städa på riktigt, lyssna till det barnen har och säga och kunna utveckla det, gå in på det bara för att man har tid. För att det finns tid. 

Och man inser att det inte alls är för mycket personal på dagsransonen av elever utan alldeles tillräckligt och precis det som behövs för att alla ska få göra det de känner för.

Sedan åka därifrån, bara vilja lägga sig i soffan hemma. Ta en lång dusch. Och istället vända om till Täby Centrum, handla, köpa fel, dyrare kött och efter två varor vara uppe i trehundra kronor - då fattade jag att någonting var fel. Entrecoté, nej, var är mitt högrev? In och byta med alla påsar, i svetten och trängseln, betala igen, gå över till Apoteket och till blomsteraffären. Åka hem. Glömma koden. Fan, det är första mars idag. Koden funkar inte längre. Nyckeln funkar inte längre och nyckelbrickan ligger uppe i lägenheten. Vänta på någon hyresgäst. Väntar ganska länge. Väntar mig ganska arg.

Blir insläppt, lär mig den nya koden; lägger först in matkassen i hallen och böjer mig ner, tillbaka, för att lyfta in blomsterpåsen och smack säger det så har jag skallat dörrkarmen och det gör så ont så jag ser stjärnor och undrar om framtänderna lossnade. Blir ännu argare. Inser att man inte vattnat blommorna på länge. Inser att man har en väldigt glad hamster som väntar på en, som klättrar och springer över hela buren. Hej på dig sötnos. Tar sig för huvudet, packar upp varorna i köksmörker för att stjärnorna vägrar försvinna och är noga med att inte öppna munnen för då kanske tänderna ändå ramlar ut.

Låter hamstern få springa runt i vardagsrummet inuti sin hage och lägger dit en gurkbit som belönas med ett och ett halvt varv ren lycka. Ser på när hamstern äter upp gurkan och tar några varv till, börjar gnaga på stängslet och halvt äta upp sitt tält. 

Öppna boken och ha så många lösa kapitel att gå igenom och ändra så man blir mörkrädd och måste tända lyset. Orkar inte tänka, pannan är trasig, gör ont att rynka ögonbrynen. Känns som att jag fått botox i pannan. Jag låser fast mig på detaljerna istället för att se hela bilden. Tänker för mycket. Jag borde bara köra. Den är ju nästan klar, bara slutet kvar nu och så är den färdig. Bara förvandla honom från älskvärd och sexig till kall och elak. Lätt som en plätt, not, när hjärtat nästan sprängs. 

Städa, dammsuga, diska. Pappa kommer på torsdag. Jag längtar mig gråhårig. Ett jobbpass kvar och sen ledigt med pappa och hans sambo. Min bonusmamma. Jag längtar så jag blir gråhårig.

Invänta den finaste av dem alla som ger mig fladder i hjärtat varje dag, som håller om mig varje natt, som andas i mitt hår och som säger att jag är söt även utan smink - för då är jag, jag. Laga middag. Göra något åt pannvärken. Göra något åt boken. Så himla skönt att vara hemma. Så glad över det. Så skönt det känns. Att bara vara, sitta, lyssna på musik. Om bara middagen kunde laga sig själv vore allting tip top. Minus huvudvärken. Helvete vad det gjorde ont. 

Tur jag hade mössa. Kalix Bandy-mössan som hängt med i hundra år. Tänk att Kalix kan vara bra att ha ändå.

Best Thing That Ever Happened.

Det där när man äntligen kommer hem, trampar av sig jeansen; först hasa ner dem till fötterna, sedan två steg åt vänster så högerfoten lossnar ur det tajta höljet, sedan två steg åt höger - alltid så - så att det vänstra benet blir fritt. Och så sparkar man iväg dem. Alltid så.

Låter behåbanden falla från axlarna. Hallelujah gud och hans farmor.

Drar på sig de mjukaste, skönaste byxorna man äger och gräver i klädhögen avdelning Använda Men Ej Tvättmaskinsmutsiga efter ett linne, efter att man duschat varmt och länge förstås. Gärna ett som är trasigt i kanterna efter vassa naglar. Tar ut linserna, skakar ut håret ur tofsen och faller ner i soffan med en pust som legat i skugga sedan förra fredagen och som nu bräker fram över vardagsrummet likt ett utsvultet får på sommarbete.

En bok. Netflix. En telefon. Lite mat. Ost. Ett stort, gott vinglas.

Jag skulle kunna skriva om de där fredagarna när jag glider ner i min snyggaste klänning och omsorgsfullt borstar håret tills lockarna är fantastiska, bättrar på sminket och åker ut på middag.

Men inte idag. Gud, inte idag. Två timmars övertid den här veckan, ny klass under samtliga dagar på grund av sjukdom och ledighet. Tjatter, bråk, tårar, koncentrationssvårigheter - och jag pratar inte om mina.

Det där vinglaset smakar så gudomligt gott just nu. Om mina politiskt korrekta fjantövervakare har något att invända om innehållet i det glaset kan jag lägga ljus på min vackraste ägodel och så är det bra med det.

Jag behöver inte sprit. Jag dricker vin för att det passar till ost och passar till fredagsmyseriet och för att flaskan är liten och alldeles tillräcklig. Även om jag numera skulle älskat att bli dumfull i min ensamhet är det min ensak. Så, nu är den saken ur världen, och jag ska återgå till min vegetariska middag - ugnsgratinerad sötpotatis med bea och massa grönt - och mina mjukisbyxor och läsa eller rita i många timmar eller minuter, tills jag somnar eller tills Johan kommer hem från sin jobbmiddag, vilket som inträffar först.

Och beundra vår nya bebis. Japp vi är tre i familjen nu. För en stund, och jag älskar det.

Trevlig helg på er.

När datorn lagas skriver jag längre inlägg igen. Nu har maten nästan kallnat. Men bara nästan. Puss!

Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3