Veckorna går så fort när man börjat jobba igen. Det är måndag, tisdag och fredag varenda dag tycker jag, och så brer helgen ut sig i all sin prakt och mysiga, regniga dagar med morgonrocken hårt virad om kroppen. Imorgon är det friluftsdag. Bara ordet mulnade till mitt medvetande redan för flera veckor sedan när jag hörde talas om det. Och dagen har kommit närmare och närmare. Jag tänker tillbaka på mina egna friluftsdagar och får ont i magen redan nu fast jag är vuxen, fast det är länge sedan.

Det kalla regnet, den grå kylan och matsalen som luktade fränt och konstigt och vi som inte ens satt vid vårt vanliga bord. Jag satt på någon annans plats. Tittade bort över lokalen på min egen, önskade vi kunde sitta där istället, men det skulle ju ändå inte vara samma sak. Alla mina klasskompisar var inte där. Några få, som nu delade samma grupp, och så resten en skara rastlösa, irriterade äldre elever. Hur jag hatade det. Ja, det gjorde jag. Jag hatade de dagarna - minns de dagarna - mer än allt annat ifrån skoltiden.

Och imorgon är det alltså dags igen. Men den där blanka, bleka ansiktsuttrycket jag gick runt med då, för nästan femton år sedan, syns inte någonstans hos de barn jag jobbar bland. Det finns inte kvar. Istället lyser ögonen på dem allihop, och en pojke blev så glad när jag berättade att jag skulle vara med i hans grupp. "Då är det den bästa gruppen", sade han och slog näven i luften. Ja, tänkte jag, besvarade hans stora leende. Tänk att snart få möta demonerna, att slåss med dem - arga, bitande minnen som blandas med skratt och samarbete och glada barn och solsken. Det kanske är det jag behöver för att komma över den där tröskeln över hur hemskt mina friluftsdagarna kändes. Kanske är det allt som behövs. Kanske.

Den bästa gruppen. Det var aldrig ett alternativ när vi hade friluftsdagar. Men vilken beskrivning. Vilken härlig inställning. Det är den bästa gruppen för att du är med i den. 

"We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...