Så har en ledig födelsedagshelg passerat, soliga dagar, regniga dagar, lediga dagar och jobbdagar för både mig och Johan. Vi har tränat, lyft tyngre än vad vi brukar, sprungit, cykeltränat, hälsat på en nioveckorsbebis och dennes mamma och pappa, grillat och cyklat till en brygga där vi satt och drack öl och åt ölkorv i över en timme igår. Vi fick sällskap av en liten katt också som åt upp resten av skink-och ostfyllningen och som sedan följde med oss en bit på vägen hem. Vi har storhandlat på den konkursbelagda Game och fått fel spel av killen i kassan men eftersom att det inte är bytesrätt längre kan de inte göra någonting. Han bytte förpackningarna på bänken - förmodligen i stressen och pressen - så istället för det spelet vi ville ha fick vi ett helt annat. Och de kunde inget göra när vi kom dit för vi hade ju liksom inget bevis på att det var det andra vi tänkte köpa från början....

Så när vi kom hem igår började vi med det första Uncharted och sedan somnade vi. Sommaren har slagit ut, skolorna har ringt för examen och ett långt lov väntar, semestern hägrar i horisonten och en månads ledigt med Johan väntar. Det är mycket som händer då. Vi tänkte åka hem till norr och stanna där ett tag och samtidigt hitta nytt boende här och jobb och skola och allt som livet innebär. Planer, beslut, många, långa kramar och ett hjärta som fladdrar varje gång han tittar på mig. Det känns så bra med allt. Så fantastiskt. Precis som det gjort i fyra år snart. Om två veckor är det prick fyra år sedan jag såg honom för första gången. Tänk vad fort det gått. Älskade underbara. En livstid med dig är inte nog.

Lördag förmiddag och just nu

- Laddar jag för en löptur med de gamla skorna, så jag inte behöver bekymra mig för uppkommande skavsår och kan njuta av turen innan det börjar regna.

- Upplever jag en rivande avundsjuka och ofantlig glädje för min pappa och hans blivande sambo som är på väg till Öland, mitt favoritställe på hela jorden (och hans), och fylls av minnen och nostalgi av koltrastar, sånglärkor och öppna, blåsiga vidder tillsammans med min familj.

- Inväntar jag svar från en mäklare. Jag har bokat in en visning på en lägenhet i grannkommunen en halvtimme bort och det pirrar i kroppen. Den var perfekt, med accepterat pris och närhet till natur, hav och rimliga avstånd till Täby Centrum och jobb. I och med att den var så pass fin lär det ändå bli budgivning vi inte har råd med, men det vore fantastiskt att i alla fall åka dit och kika. Förstahandslägenhet vill vi ju helst ha...

- Väntar jag och vi på att besöka den första tilltänkta andrahandslägenheten när Johan kommer hem från jobbet ikväll, alldeles i närheten fast ändå inte. Fast magkänslan säger ändå, eller snarare viskar lite försiktigt, sådär som små barn gör när de drar i mammas tröja och ser upp mellan två pippilotter på var sin sida om huvudet: "Jag vill så gärna titta på den där förstahandslägenheten också...." och huvudet har redan börjat göra upp scenarion om hur det vore att bo där, jag och han, inreda så som vi vill ha det, med vår pyttelilla trädgård och våra två sovrum, vardagsrum och datarum/bibliotek. Ni ser ju? Ni hör ju? Då kan jag äntligen få mitt bibliotek/studierum.... och vi kan sätta ner rumporna någonstans utan att behöva bekymra oss för att vi snart måste flytta därifrån...

- Ska jag göra klart sista Hälsopedagogikuppgiften och sedan är kursen klar.

Men nu, på med löparkläderna och iväg. Drömma får jag göra när regnet smattrar mot fönsterrutorna och jag myser upp mig i soffan med en tekopp, hälsoboken och matematiken och gnager på blyertspennan så där som jag gör när kugghjulen snurrar i jakt på rätt siffertal.

Ja, ok, jag har missuppfattat hela grejen med LCHF. Igen. Att jag aldrig lär mig vad det går ut på, för jag kan ju ingenting och jag vet ingenting... "Det är vi admins som bestämmer vad som är LCHF och inte", sade dem efter att ett inlägg igår kväll spårade ut totalt. Folk blev helt rabiata på en tjej som lade upp ett inlägg om att hon just ätit bananpannkakor med flera hundra kommentarer av arga, vuxna människor.

LCHF går alltså ut på:

Att frukt och morötter aldrig är ok. Men mörk choklad, cola light, questbar och red bull är det.

Att man ska räkna och väga allt man äter, plus sin egen vikt dagligen. Proteinmängden ska vara exakta kroppsvikten man vill väga, och fettet det dubbla, och helst inga kolhydrater alls.

Att man alltid ska vara i ketos, det vill säga gå på fettdrift, alltså ställa in kroppen på svält - kolhydratbrist - så att man stinker aceton, kallsvettas och får hjärtklappning. Det är det optimala och därför man äter det. 

Att adminerna i en grupp bestämmer vad som är LCHF och inte. Ej att förglömma ....

Och... Att LCHF äts av de som bara vill gå ner i vikt.

Jag trodde det ungefär gick ut på att äta sig mätt på rena, oprocesserade livsmedel och undvika tillsatser och kemiskt framställda råvaror. Så naturligt som möjligt, och inget gluten eller socker eller snabba kolhydrater eller läskiga light-drycker eller barer. Alla råvaror med kolhydrater är inte nödvändigtvis dåliga kolhydrater heller, och vi behöver en viss mängd kolhydrater varje dag. Att må bra utan att väga och mäta oss själva eller maten. Att inte behöva kalla det för en diet. Att slippa kalla det LCHF.  Att äta för hälsan och kroppen, en hållbar livsstil som sträcker sig över resten av våra liv. Att äta för själen, helt enkelt. 

Men jag förstår. Jag vet ju inte. Jag kan inte kalla mina bananplättar eller rotfrukter till middag (som förövrigt är så jäklus gottus) för LCHF, innan någon kommer med sina pekpinnar och säger att "du måste i så fall skriva att du äter liberalt, annars tror nybörjarna att allt detta är ok" eller ännu bättre, "du måste skriva att du unnar dig eller fuskar när du äter rotfrukter, annars tror nybörjarna att detta är ok", eller min favorit "detta är inte lchf" eller denna: "mer fett och mindre kolhydrater är det bästa."

Nu blev jag så himla hungrig så jag måste gå och hitta mig någon lunch. Jag är så himla sugen på sushi. Nej, sushi är inte det minsta lchf eller lågkolhydratkost, men det struntar jag i. Jag mäter inte, jag väger inte, jag kallar det ingenting. Jag kallar det min mat. Och då får de heta vad tusan det vill. Strunt samma vad maten kallas, ät och må bra säger jag. Kram och puss, nu snör jag på mig skorna för en tur till Täby Centrum för mat och studerande. 

Män. Nog är de en klass för sig. Min man och jag klickar för det mesta och har en kuslig intuition att säga samma saker eller tänka på samma saker eller börja nynna på samma saker, men ibland handlar vi tydligen samma saker fast för olika ändamål. Se bara på bilden nedan. Jag trodde verkligen att han skulle köpa hörlurarna  till mig så snacka om vilken lång näsa jag hade dagen efter när han började prata om "sina" nya lurar haha. "Jaaa... Jag sade ju att jag skulle köpa dem", med världens leende. Åååh.

Eller som Olof, nio år och jag på sju, jag hade precis fått nya skor som jag inte lärt mig knyta än. "Olof kan du knyta mina skor?" frågade jag honom när vi sprang ut i kapprummet för rast. "Ja visst", sade han, och jag sken upp och sköt fram foten. "Men jag vill inte", sade han och gick ut med sina kompisar. Hmm...

Eller som en jobbkompis berättade, en liten kille vars skor hon fick knyta varenda dag i en hel vecka och på fredagen sade hon åt honom: "Nu i helgen får du som läxa av mig att lära dig knyta skorna." Och han sken upp och sade: "Men det kan jag ju redan!" Hahaha....

Eller som farfar. "Ja absolut ska jag göra det..... Men inte i veckan."

Eller som pappa. Skulle skruva på nya sommardäck och var noga med att etiketten skulle hamna rakt och bökade och fixade... men bilar rullar ju... och etiketterna var inte "rakt upp" så vidare lång tid.

Eller som den dagen jag smakade en Japp för första gången i mitt liv, frågade Johan om han gillade dem. Ja tack gärna, sade han, och så slängde jag den i soporna hahahaha.

Visserligen för tre år sedan, men (hämtat från Facebook): "Att jag brukar smita in på offentliga sammanhang som tex bussen och säga att jag är 14 är ingen nyhet. Men rekordet blev ändå idag när vi skulle på Nolia: "Två vuxna och ett barn" blev resultatet... och kvittot avslöjade att jag kom in som "Barn 7 - 12 år" HAHA."

Och det bästa för idag. Också tre år sedan. Jag hade nog en smarthets-peak där innan jag blev lite klokare och äldre och mognare, eller? Jag tror det. Också från arkivet på Faceboook: "Johan sitter och pratar om hur bra det är att vara man och hur osmarta kvinnor är.... och han märker inte ens att det kommer en flygande mandarin förrän den landar rakt i ansiktet. HAHA!"

Första gången jag kastar någonting som faktiskt träffar målet, och det mitt i prick. Hans min var OBETALBAR och jag glömmer det aldrig. Hahahahaha. Från INGENSTANS smackar det till en jävla mandarin i pannan på en hahahahahah...... förlåt bloggen jag har just ätit och glömt ta insulin. Jag gapskrattar för mig själv hemma i soffan och har ont i magen av skrattattacker. Jag måste leta mer i arkivet, för det här var så himla kul. Och kanske ta lite insulin.

Och lyssna på musik via de nya hörlurarna Johan köpte till mig som han tydligen inte alls köpte till mig som han sade att han gjorde. Män. Kvinnor. Jennie. Hon är inte så smart alla gånger, men hon är i alla fall trevlig att se på. En älskad, mandarinad herre på Facebook, 2012...... haha. Tur är ju det. Nu har jag lugnat mig. Nu pausar jag. 

Hemma från jobbet efter en ledig helg som de vanliga döda och nu har jag fått två nya befattningar i bagaget att ta fram vid behov när telefonen ringer. Lågstadielärare och idrottslärare. Jag kanske inte ens behöver plugga om det ska se ut såhär framöver, för ju mer jag får jobba ju fler arbetsområden kommer det finnas. Haha. Mamma sade igår att hon verkligen trodde att jag skulle läsa vid universitetet när jag tog studenten... Det trodde jag också, men det blev inte, och nu är jag inte speciellt sugen på att låsa in mig i ett studentrum i ett par år.

Jag vill bo i min egen lägenhet och jobba och spendera kvällarna och mornarna med Johan och göra några barn eller så. Det känns som att studietiden är förbi trots att jag bara är 22. Jag känner bara att näe, inte just nu. Jag vet inte. Vi får se. Jobben ramlar in i alla fall och det är skönt. Matten går framåt och Hälsopedagogiken också, ska sätta mig med veckans inlämningsuppgift alldeles snart, den är bara så jäkla tråkig så jag dör. Lagar. Skriva upp olika lagar och vad de har för betydelser för människors hälsa. Fy...

Mata oss med margarin och lågfettsprodukter och tillsatser som tydligen är så himla bra och fråga er själva varför allt fler drabbas av diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar, japp gör det. Fortsätt ät som ni alltid har gjort och lägg inte ihop ett och ett så att ni aldrig inser att det är matens fel att vi mår som vi gör. Jag blir så lycklig och glad när jag går in på den hemska sidan som heter Livsmedelsverket så jag vill skratta i flera veckor. Inte.

De tycker att det är bättre att äta köpes-köttbullar och pulversås än riktigt smör och helfet grädde.

Alltså. Jaha. Okej.

Det var inte det jag skulle skriva om. Jag är faktiskt för trött för att skriva så mycket över huvudtaget. Lite senare blir det träning, mys och Game of Thrones, och sedan förmodligen jobb även imorgon. Så roligt. Nu går jag och vilar en stund. Fördömdade pollen vad irriterande det är. Jag blir helt slut. 

Lön idag i alla fall, och imorgon är Johan ledig igen.

Igår och i förrgår smaskade vi på det här tills jag fick ont i magen och spyan låg på lur bakom tungan (allergisk mot kokos - kräks som tusan, men inte den här gången tack och lov) men gott var det. Sååå gott. Ska äta lite mer nu tror jag, innan vilan. Bara lite. Passa på. Bara lite. Bara för att det är så gott. Bara lite.

Det har varit radiotystnad här på bloggen ett par dagar nu och det är först nu som jag kan sätta mig ner vid en dator och skriva ner det som har hänt sedan sist. Jag har nämligen börjat jobba. Tisdag kväll ringde vikariesamordnaren i Täby Kommun och erbjöd mig ett kontrakt som lärare /resurs/ fritidspedagog/ förskolepedagog/ barnskötare/ vikarie och sedan onsdag morgon har jag varit stationerad på en skola en bit härifrån i en helt fantastisk klass.

Om jag trivs? Om jag trivdes mer än jag någonsin trodde jag skulle göra? På bara tre dagars jobbande? Ja, oh ja. Det tog två timmar så insåg jag att japp, det är det här jag ska göra. Barnen är så härliga. Lärarna så fina. En elevs mamma kom fram till mig under lämningen här om dagen och sade "jag måste bara få säga vilket fantastiskt intryck du gjorde på min dotter igår. Hon pratade om dig hela kvällen och längtade till hon fick komma tillbaka till skolan." Att hon vågade säga det till mig. Herregud vad glad jag blev.

"Jag såg dig under rasten, du hade ett helt harem av elever efter dig - det märks att du är omtyckt" sade en annan lärare till mig.

Jösses vad jag trivs. På söndag får jag mitt nya schema för veckan som kommer. Och jag är så glad. Jag trodde inte jag skulle tycka om det så här mycket. Men det gör jag. Ja, oh ja. Det gör jag. Så nu har jag börjat tänka, skissa, planera.

Johan vill fortfarande åka till Australien och gå utbildningen som sträcker sig över ett helt år, och då sade jag till honom att om det är det du verkligen vill bli så startar vi ett företag där han är PT och jag är kostrådgivare. Enkelt sagt. Många underkategorier. Många frågetecken och många idéer, men hela planen var så bra. Då får han jobba hur mycket eller hur lite han vill, testa på PT-livet, är det nåt för mig, för oss? Och går det inte, så går det inte, då lägger vi ner och mer är det inte med det. Vi kan fortfarande jobba med annat på sidan av, men om vi gör det här har vi ju ett gemensamt mål att se framemot istället för två separata. 

Johans andra plan är att bli lärare. Vad kul sade jag, anmäl dig till vikariesamordnaren så fixar hon in dig i en skola och du får se om det är något för dig. Våga. Testa. Chansa. Gör. Som jag gjorde nu. Vi kan vara lärare och vi kan driva företag på sidan om. Det är inte orealistiskt. Jag har skissat på en plan. Flera sidor. Det är så jäkla coolt så jag blir så uppspelt och vill börja nu nu nu. Vi kan båda göra det vi älskar. Vi kan bara göra det vi älskar, om vi vill. Träna, äta gott, lära ut, både vuxna och barn, vara tillsammans, hur mycket vi vill. Två individer, ett par, med ett gemensamt mål och gemensamma drömmar.

Jag är redo att spänna på mig bältet och köra. Prata med banken. Med Arbetsförmedlingen, hur det egentligen går till att starta företag. Vad kostar det? Alla sådana saker. Det är skitläskigt, men det måste det få vara. Men ingenting utan en skiss, en plan, så man ser om den är genomförbar. Och detta är i högsta grad genomförbart, med lite jävlar anamma och framåtanda och driv. Vi är lika varandra i mycket, men olika i de sakerna som jag tror kommer bli en perfekt balans för hela den här baletten. Jag är impulsiv, han är eftertänksam. Jag flyger omkring i det blå, och han håller i snöret nere på marken och ser till så att jag inte far iväg allt för långt. En super-kombo för detta, jag bara vet det. Känner det.

Jag vill åka till Irland på ridläger, det har jag velat hela livet och jag kommer ångra mig om jag inte får fara någon gång, men, om jag åker dit och upplever landet tillsammans med Johan kommer jag vara minst lika glad och nöjd, för ridlägerdrömmen finns kvar och driver mig framåt i livet, i det jag gör, och vem vet, jag kan kanske åka dit med min dotter om tjugo år. Bara för att man inte gör det just nu betyder inte att man för alltid stänger dörren för möjligheten. Det finns så mycket att göra i livet.

Min farmor studerade när hon var 45.

Min mamma kommer att börja studera till sin livsdröm när hon är 49.

Att göra det här vore så kolossalt roligt och givande och intressant. Läskigt. Men mäktigt. Och går det inte så går det inte. Då har vi i alla fall provat. Tillsammans. För tillsammans är den plats jag vill vara på. Drömmar ska man ha, det är det som driver oss framåt, men vi får inte glömma bort att leva idag. Ta vara på den här dagen. Och inte heller glömma bort... att vi är två i det här. Uppåt, framåt. Vilka oändliga möjligheter det finns, när man är två med någorlunda samma dröm. ♥

Jag har många bekanta, många gamla jobbkompisar på Facebook man inte riktigt får tillfälle att träffas så ofta man kanske skulle vilja. Och jag har några få, riktigt nära vänner, och jag är så glad att de finns. Då vi bor över hundra mil ifrån varandra blir det av föreståeliga skäl inte många träffar per år, inte längre, och det är självklart inte så roligt när man spenderat så mycket tid tidigare med varandra. Men det gör egentligen inte så mycket. För mina vänner där hemma är sådana vänner jag inte behöver prata med varje dag, och när vi ringer varandra är det precis som vanligt, precis som förr, vi vet var vi har varandra och vi faller snart in i jargongen trots månader utan att ha sett varandra.

Min vän åt ena hållet och min vän åt andra hållet blev snart vänner de också. Vi är alla olika, men samtidigt så lika. Vi har känt varandra sedan vi kom upp i skolåldern och har kanske inte alltid funnits där för varandra hela tiden, men så är det ju, det går i vågor likt allt annat. Men jag är så tacksam att jag har dem och trots att jag önskar mig ett litet, mysigt, romantiskt bröllop vill jag att de ska finnas där och se mig gifta mig med mannen jag älskat så länge. 

De sade aldrig att jag var tvungen välja mellan dem eller honom när jag blev förälskad. De sade aldrig att jag inte hörde av mig lika ofta när jag tillbringade dygnets alla vakna, och sovande, timmar med honom, att vi inte sågs lika mycket när jag spenderade mina lediga helger i hans armar på andra sidan landet. För de visste. Och jag visste. Han är mitt allt. Han är en del av mig, min andra halva, och de öppnade armarna för honom när de förstod, när de märkte det. De fanns kvar där när jag kom hem igen, och så var det förstås även när de blev kära och tillbringade så mycket tid de kunde med sina respektive.

Var vinden än vänder så kommer vi alltid ha varandra. Var jag än bor. Och det känns så himla skönt. Med mina vänner är jag trygg. Tillsammans med min man är jag också det. Han är tryggheten jag alltid har velat ha och behövt för att kunna växa som människa. Han är tryggheten jag vänder mig till när marken svajar under fötterna, den som skrattar åt mig och håller om mig och älskar mig och som håller mitt hjärta. Han är allt. Han är verkligen det. Och det gör mig till jordens lyckligaste människa att få vara hans, att få kalla mina vänner för mina bästa vänner även om det gått flera år sedan vi kunde umgås "som vanligt", springa över till varandra och gråta till Titanic eller snacka skit eller mens eller om annat folk och få LRS över våra respektive, och sitta där och bara kvida för att vi är så lyckliga. Japp, tjejer gör så. När orden inte kommer ut och man klyver ansiktet med ett leende som når från öra till öra, då vet man att det är äkta.

När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag att det är äkta. När jag samlar mina två vänner för att tala om att jag är glad att de finns, för sånt behövs ibland, vattna de relationer man har, är det också äkta. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så djupt tacksam och glad för de människor som finns i mitt liv och som förgyller mina dagar med skratt, kramar, långa meddelanden, korta meddelanden, hjärtan och pussar och kvidanden i skriftformat och en varm kropp när man ska gå och lägga sig. Så outsägligt tacksam. ♥

Jag har funderat rätt mycket över en grej här i dagarna. Så när vi gick och lade oss igår kväll så viskade jag till Johan, så där som vi gör till varandra när Johan bara vill sova men jag kommer igång rejält med ordbajseriet. Varför är det så? Jag är som mest kreativ på kvällarna också, och har min peak just när det är läggdags. Märkligt. I alla fall, så sade jag till honom, "förlåt för att jag är inne i en bebis- och ringperiod just nu" och han svarade "Jadu gumman, det gör inget, för den perioden har bara varit i nästan fyra år nu". Haha..... 

I alla fall. I morse snörde jag på mig löparskorna efter en löpanalys på Intersport, dit jag ska återvända inom snart när min första lön trillat in - och for ut på en tur runt sjön. Jag lade mig raklång på den långa bryggan under pausvilan och lät solen värma mitt redan grisrosa ansikte och hörde måsarna skria i skyn och vågorna klucka mot kanten. Det luktade, andades, kändes som sommar.

Sen så låg jag där och lät tankarna åka förbi utan att egenligen greppa tag i dem. Jag lät dem säga vad de ville men lade ingen energi på att ta itu med det, det hade ju inte hjälpt dittills trots många om och men. Ljuden av sommar blandades av känslan av den långsamma längtan som brann i bröstet och så en rejäl dos vånda och ett försök att vara realistisk, som så många dagar förut. Men när hjärtat säger till...

.... Så hittade jag detta i huden där byxlinningen legat! När hjärtat säger till. Så. Jäkla. Jag-vet-inte-vad. Jag stod och tittade på det i flera minuter. Jag lovade ju här för ett par månader sedan att jag aldrig mer skulle gå emot min magkänsla? Ja, och nu bara... Ett hjärta på magen. Vad betyder det? Att hjärtat är med magkänslan, eller att jag ska lyssna på hjärtat i det här, för att magkänslan säger så? Märket var kvar i säkert en timme, trots att de andra strecken försvann. Trots en dusch och massor av vatten. Jag älskar sånt här, så jäkla häftigt och läskigt.

Nu kanske folk tror att jag inte äger annat än en randig klänning när det är det enda jag lägger upp, men den råkar vara favoriten här hemma just nu. Min älskade zebra-klänning jag alltid bär på somrarna är tydligen inte lika uppskattad av den andra i mitt hushåll, som säger att "det skulle vara som att sätta på en zebra", happ... Då får vi ta svartvitt i ett annat mönster, helt enkelt ;-)  

En annan - ny - favorit är Lindsey Stirling med Shadow. Att fiol kan låta så vackert och uptempo på samma gång. Den åkte raka vägen ner i min springlista så nu längtar jag efter morgondagens sega fötter som får vakna till denna, för det blir en långsam och längre tur när Johan farit till jobbet. Och sen matte. Och hälsopedagogik. Och besök av hyresvärden för inspektion och mätning av badrummet. Nervöst. Som tusan. Lika nervöst som hjärtat, som hamrar och pickar, sprängfullt av kärlek. Men när hjärtat säger till... får huvudet säga vad det vill.  Jag har ju ändå lovat det den gången jag föll illa och inte tog mig därifrån... jag kan väl inte svika det nu, inte när det gäller.... något som detta?