Efter veckor av hemlighetsmakeri, fnissande bakom kulisserna, mängder av meddelanden och telefonsamtal kom alltså dagen D. Jag var nervös hela dagen. Det kändes ungefär som att det var ens födelsedag eller julafton eller uppkörning... Nästan.

Jag såg dem på långt håll så jag gick iväg innan de kom in. Hjärtat ruuusade i bröstet. Jag hörde hur de satte sig ner, småpratade för ett par minuter. Och så gick jag dit.

Hej pappa.

Grattis på födelsedagen, pappa.

Jag har kommit från Stockholm för att fira dig. Vi har planerat det här i flera veckor. Trodde du verkligen att jag skulle missa din femtioårsdag? Finaste fina pappa, han blev såååå glad. Och tårarna rann både från det ena och det andra ögonparet, haha.

Ett förstört smink var en fis i rymden när jag fick fira min pappa tillsammans med hans och vår närmaste familj. Vi åt en jättegod middag, delade ut presenter, öppnade presenter, Anneli läste en så fin dikt så hela kalaset med tårar och floder började om och jag är sååå lycklig över att se dem tillsammans.

Och så sade jag åt henne, efter att ha torkat tårarna för femtionde gången den timmen, att jag har ju alltid velat ha en lillebror, och nu äntligen har jag fått mig en. Med tre dagars marginal, dubbelt så lång och dubbelt så muskulös. Haha.

Åh vad vi hade kul.

Sedan avslutade vi med bowling (där jag vann och kom sist - fuck lagom och sådär) och så splittrades vi, men nu är jag på kustbussen till Kalix igen för umgänge med min farmor och farfar och eventuellt ett till besök till pappa.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre tjugotvåårspresent än att se in i pappas ögon där på restaurangen, ögon som inte anade någonting alls, och presentera mig själv som en av alla de fina presenterna han fick.

Vad som än händer kommer vi alltid vara en familj. En, två, tre eller fyra familjer spelar ingen roll, en familj kan te sig på många olika plan och där skilsmässan tog vid vann jag plötsligt tre nya. Mammas nya, pappas nya, och min nya. Johan och jag. Jag älskar mina familjer. Att se dem glada, lyckliga, allihopa, är det bästa jag vet, och det gör mig glad och lycklig.

* N u har jag legat med näsan i böckerna i flera dagar och matat sida efter sida. Inte studieböcker, inte än, på måndag börjar det kapitlet, utan Game of Thrones. Första boken är genomläst och den andra är läst ett par hundra sidor av. Och så startade ju nya säsongen av serien igår kväll på Canal Plus Series. Jag är i himlen. Jag är inne i världens läs-il och kan sitta med den hur länge som helst. Sen vi kom hem från Linköping har jag inte gjort annat, haha. Snorat och hostat och läst och kliat mig i ögonen och läst mer och hostat mer och läst mer. 

Allergiförkylningar är tack och lov lindrigare än vanliga, men de lämnar inte mycket ork till så mycket annat. Tur då att jag precis lånade en stor hög med böcker på biblioteket och kan ligga i soffan och förlora mig i en värld långt borta. Träningen får vara lite vilandes, åtminstone till luftrören mår bättre. Det brukar ta ett par dagar :-)

Och idag fyller min älskade pappa 50 år!!!

Och på lördag fyller jag 22!!!

22!!! 50!!!

Waaaaa! 

Jag har liksom aldrig varit tjugotvå år tidigare. Det låter så himla gammalt. Så.... jag vet inte, men jättestort. 22 år. Nyss var jag ju arton och fick åldersnoja. Nyss var jag arton och träffade min stora kärlek. Nyss var jag arton och tog körkort, fick mitt första heltidsjobb och diabetes, allt på samma gång. Nyss var jag nitton och flyttade ihop med J i en liten, liten etta och var sååå lycklig. Åååh. Det har gått så fort, och samtidigt så långsamt. Jag njuter av varje dag. Ett liv med Johan, det är vad jag önskar mig i present det här året också. Ett liv tillsammans, vårt liv tillsammans, är det bästaste och finaste jag vet. 

Taggar:  #gameofthrones #födelsedag #böcker #läsa #författare #bok #boktips #film #serie #kärlek #lycka #diabetes #ålder #åldersnoja #22 #sambo #pappa #dotter

* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!

Det har gått nästan sju månader sedan vi begravde mormor och bortsett från den jobbiga och vackra timmen har jag inte gråtit över henne. Jag har gått länge och undrat vad det är för fel med mig, som gråter åt allt men inte åt det, inte åt dödsfallet och känt mig hemsk som individ.

Sedan morfar dog ville mormor inte leva. Eller det är fel sak att säga. Men hon tappade livsgnistan och med sin livskamrat död fick hon bara några dagar senare en stor hjärnblödning. Läkarna sade att vi skulle få begrava båda samtidigt.... Men hon repade sig. Höll ut. Levde. Log och skrattade och ju längre tid som gick ju gladare blev hon. Men också svagare. Sjukare.

När vi sågs för sista gången kramade hon om mig länge, längre än vad vi brukade göra. Hon var dement men när minnet klarnade var det samma gamla fina mormor som stod där, som kramade om både mig och mamma. Länge. Åh vilket fint minne...

Sedan inte ens en månad senare kom samtalet. Usch vad ont det gjorde. Jag grät då och jag grät under begravningen, men sen grät jag inget mer. När jag känner doften av cigaretter, vitlök och blåbärssoppa tänker jag på henne - men det är inga tunga tankar. Varför inte? Varför är jag inte ledsen?

Men då hände det. Jag drömde om henne - inatt - och jag ska berätta om den drömmen. Vi åkte bil, hon och jag och min barndomskompis Sofie och min syster Johanna. Hon satt i baksätet med mig, så finklädd, det var sommar och vi bara åkte någonstans. Mormor var... glad. Hon log. Kramade sin lilla handväska, hade omsorgsfullt lagda lockar och såg ideligen ut genom bilfönstret.

Sedan när bilen stannade kramade hon mig, hårt och länge, och jag kom plötsligt ihåg. Åh mormor, du är ju död. Inte kan du vara här nu. Jag grät. Jag var sååå ledsen. Lilla mormor, hur kan du vara här?

Då såg hon på mig igen sådär på en armlängs avstånd i sin fina klänning och lockarna och leendet, sådär mystiskt och "du ska få se"-likt. Och så vände hon sig om. Och började gå. Ut genom sjukhusdörrarna eller skoldörrarna - det var några liknande dörrar, saker är aldrig logiska i drömmar och inte i den här heller - men när jag såg vem som väntade på henne på andra sidan så kunde jag plötsligt förstå.

Jag förstod varför hon varit så finklädd. Varför hon var så lycklig igen utan hosta och med stolt hållning. Varför hon satt och såg ut genom fönstret på bilen medan vi körde framåt, drömde sig bort.

Hon hade träffat honom.

Morfar.

Och han såg på henne med sextio år gammal kärlek i blicken och tog henne om ryggen. Så lång tid tillsammans, så lång tid utan varandra, och ändå hade ingenting förändrata.

Sedan var de bara borta. Och när dörrarna stängdes bakom dem vaknade jag i mitt eget hem i min egen säng, bredvid min finaste man. Utvilad. Lättad.... Lycklig.

Precis som dem.

Mormor och morfar.

Tillsammans.

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri... Men hon lämnade sitt leende på vår jord."

Och jag - vi - behövde inte längre vara ledsna. De har funnit varandra. De har funnit frid.

En timmes läsning i solen och kinderna hettar sådär underbart. Vårkänslorna sprutar, fönstren står på vid gavel och hälften av storstädningen är gjord. Nu kurkade jag i soffan, antingen är det pollen som börjat husera (förmodligen, det var samma sak vid den här tiden ifjol) för jag har varit så himla trött de senaste dagarna. Jag kanske är gravid! Woho! Haha!

Nej jag skojar bara, för i så fall skulle superbebisen tagit sig igenom både Azalia och Natural Cycles och det hade nog chockat mig mer än den gången Johan kom hem med en dammsugare till mig. Jag grät av lycka då. Oj vad glad jag var. Jag trodde aldrig att jag skulle få en dammsugare av någon, någonsin.

Det var en jättebra present för övrigt - dammsugaren, inte bebisen, fast det hade också varit rätt kul med en sån. Någon gång.

Min present slash julklapp till Johan var en micro.

Jag gav honom ett rim och allt och det kom fram att det var en micro vi skulle få, men eftersom att de väger sjutton elefanter i kilon och lilla jag inte gör det så sade jag att det må hända vore så att han fick agera bärhjälp. Tanken som räknas, right? Då sade han att om det är en teknisk grej så skulle vi kunna vänts tills mellandagsrean, och då gjorde vi det. Men då hade jag redan försagt mig - jag ville ju själv ha en så jag blev lite för exhalterad och råkade säga vad det var. Oh well.

Sedan glömde jag bort det för ett par dagar och så kommer vi tillbaka till Stockholm och så har han redan beställt den. Han bar hem den själv också. Och betalade den själv. Hahaha. Varsågod god jul. En jättefin present, till dig från mig. Visst är jag snäll?

Jag tyckte det i alla fall. Tanken som räknas, eller hur? Ja och det var en bra tanke. Vi har kanske använt den tio gånger sedan jul för att vi alltid glömmer bort att vi har en micro och värmer på spisen istället. Hahahaha. Så orutinerat.

Nu ska jag vila en stund till och sedan fortsätta med städningen. Hur kan klockan vara fem redan?! Nå. Måste bara vila lite som sagt. Stänga mina brunögon. Hahahahaha.

Fattar ni?

Gud jösses vad humöret pendlar med de nya pillren innan kroppen vant om sig. Det går från glad till garva åt allt till arg till jättearg-kasta-flingsalt-på-Johan-arg och sedan ledsen och mitt i alla tårar så brister jag ut i ett gapskratt och kramar om honom sådär jättehårt och mysigt och..... så gråter jag ännu mer. Hahahaha. Ge mig två minuter och jag plöjer igenom alla dokumenterade känslor utan att blinka.

Johan är så fin, så fantastisk. Jag är så ledsen för att jag är upp och ner när han är lika underbar som alltid. Han bara sitter där och väntar ut stormarna eller håller om mig tills jag argat klart. Åh vad han förtjänar världens guld så fin som han är. Jag köpte honom en finsk bastuborste igår, ni vet en sån där grov lång borste man kliar sig på ryggen med? En sån. Och så blev han så glad så de blågrå ögonen började lysa.

Då gjorde det inget att jag hasat benet efter mig i femton kilometer på kryckor medan jag tog mig till rätt sorts affär, för jag skulle köpa den där FBB:n. Täby Centrum är gigantiskt och med tvåhundra butiker kan man förstå att det tar lite tid att komma till den längst bort men fram kom jag!

Knät gör mer ont för varje dag och det sliter och drar och bränner strax nedanför-bredvid knäskålen. Idag var värst. Skulle handla igår och lade kryckorna i vagnen men jag fick vända. Var ju tvungen att köpa någonting så jag tog två dextrosol och gick till kassan så jävla löjligt. En storbracka vagn för två paket dextro??? Okej. Visst. Så gör de väl i Norrland. Herregud.

Men idag handlade jag i alla fall och ligger nu i soffan dödens trött och med grr aaah abcde-resten av alfabetet-ont. Skäms nästan av hur kvällstrött jag är när jag ansträngt mig och knät halva dagen - någonting måste jag ju göra annars blir jag gaaaaalen - men vad gör man.

När allt detta är färdigt tänker jag sätta mig på cykeln och köra min egen TV-runda på tio mil. Öva lite först kanske men sen, absolut. Gud vad jag längtar. Det brinner i kroppen för att få arbeta, svettas, jobba. Var på gymmet igår och mina armar är som gelé nu hahaha. Vill inte tappa formen helt ju, fem veckor och man undrar ju var kondisen for... Och nu babblar jag. Allt för att inte somna. Johan spelar Diablo med sina kompisar. Hans röst är så het. Jamen den är det. Mums. Även om de... snackar bajs nu...... Moget.


Natti natti

Det är vår i luften, solen skiner, himlen är blå, min Instagram är fylld till bredden av som inspirerar mig både hälso-likt och via sättet att äta och tänka kring mat, mina favoritbloggare (ett par som har en blogg tillsammans) är gravida igen, sju månader efter att de fick sin första dotter. Och jag har precis genomfört min magnetröntgen och stoppat ner arschelet i soffan efter en "lång" promenad i samma härliga vårsol. Med kryckor går det visserligen inte så fort, men när allting känns så härligt efter en lång och seg vinter spelar det inte så stor roll att man är Fröken Snigel.

Nu är jag så ruskigt sugen på att slänga ut alla täcken och kuddar och filtar och soffkuddar på gräset och piska dem vårfina, öppna fönstren på vid gavel och släppa ut allt gammalt och få in allt det nya. Sätta upp vårgardiner i sovrummet (hur lätt är det med vårgardiner i ett brunt-vitt-beige-rostrött-vardagsrum? Ehum, exakt.) och bara.... klä mig i pastellfärger, måla naglarna ljusrosa och fara och cykla i flera mil. Typ.

Jag älskar våren. Jag älskar april, känslan av april. Inte för att det är april nu, det har knappt hunnit bli mars, men så här är det inte ens i maj där hemma och därför känns det bara som att benen spritter. Inte en snöflinga, massor av plusgrader... Ett jobb och en ny, fin vårkappa är vad jag önskar mig i present när det väl blir april, gärna i beige eller sådär ljust puderrosa. Och en weekendresa någonstans.

Iiiiiiiih. 

Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-)