Jag är en högpresterande människa, det vet jag nu. Jag vill göra så mycket och inuti mig finns en motor med oerhörda mängder av hästkrafter. Jag gör saker jag inte måste för att få det gjort, för att ingen annan gör det, och för att det ska gå snabbare, och för att jag vet att jag gör det bra. Tömma diskmaskinen på jobbet. Sätta på kaffet, rensa kaffemaskinen, lägga upp alla bortglömda kläder på bordet i entrén när föräldrarna kommer. Åta mig fritidsaktiviteter både måndagar och fredagar och slöjdpromenader efter slöjdpromenader. Öppningar, stängningar. Min inre motor brinner på fint. Bara det att den där inre motorn är just mental. Den finns inte. Den har ingen supermänsklig drivkraft som för mig framåt och uppåt som jag alltid levt som att den gör.

Jag vill bara göra mitt bästa. Alltid. Det spelar ingen roll vilket humör jag är på, gör jag något gör jag det klart innan jag går därifrån, och ser hela tiden nya saker att sätta tänderna i. Vi har den mentaliteten i Norrbotten. I Kalix. Ingen tar rast förrän alla träd är huggna, förrän lunchrusningen har lättat, förrän alla gäster går därifrån med ett leende på läpparna och förrän det slutar lysa rött på telefonlinjerna; även om det lyser rött hela dagen.

När jag jobbade på callcentret tog jag aldrig min betalda kvartsrast på eftermiddagarna. Aldrig som i nästan aldrig, kanske fem gånger på två år. 

Men jag vann säljtävlingar, jag var vass, hungrig, jag blev omtyckt, uppskattad, kunder som fått ett bra bemötande önskade att få bli kopplad till mig när de bokade sin nästa resa. Jag fick världens finaste omdöme på en resesida på internet där en resenär hade skrivit långa meningar om mig och en annan kollega. Ska ni boka via dem, fråga efter Jennie. Vilken tjej! Vilken service! Herregud. Stoltheten och glädjen bara pyste ur mig när jag såg det. Så jävla stolt.

Det var ingen som sade att jag skulle svara på flest mail när det inte ringde. Det var ingen som sade att jag skulle ta alla samtal när fem kollegor gick ut på rökpaus samtidigt, mitt i den röda rusningen. Men det gjorde jag, för sådan är jag, jag tänker inte ens på det. Jag bryr mig om andra. Jag ser efter andras bästa, andras behov, sätter alla före mig själv, för att jag är sådan, för att jag älskar vad jag gör och för att jag vet att jag är bra på det.

Jag blev förkyld under söndagsnatten mot måndag. Johan hade influensan förra veckan och det var bara väntat att jag också skulle få den när han var klar. Men kanske inte riktigt på en måndag... Jag stod i hallen på väg till jobbet den morgonen och tänkte att nä, det går bara inte, och vände om till sängen där jag i princip stannade till onsdagskvällen. Att promenera till ICA, hundra meter bort, dränerade mig på energi, gjorde mig svettig och slut, och det enda jag gjorde var att spela xbox och sova och försöka proppa i mig så mycket c-vitamin jag bara kunde.

Måndag. Tisdag. Onsdag. I morse var första dagen jag vaknade utan att ha drömt de där feberdrömmarna jag hatar, de som flyger runt huvudet och tvingar en att drömma det, fastän man egentligen vill drömma om någonting annat. I morse var första gången jag kunde äta en ordentlig frukost som inte var enbart Ipren och Alvedon och en banan. 

Jag må hända orkade vara ute längre än tio minuter i solen, slapp känna den där värken i mellangärdet, i njurarna, av överansträngning (jag ska inte ens tala om vad mitt blodsocker legat på de senaste dagarna, därav njurvärken). Jag må hända mottog flera hälsningar från jobbet, flera mail, "det är kaos, hur mår du?" Jaha, ja, jag är ledsen för det. Det är jag. 

Men för första gången i mitt liv gjorde jag någonting helt för min egen skull, inte för någon annans. För första gången dövade jag det dåliga samvetet som ideligen pockade på min uppmärksamhet. För första gången ignorerade jag tankarna på jobbet, på att läsa mailen, på att göra annat än det jag ville och kände att jag orkade. Jag har influensan, för fanken, jag kan inte göra mig friskare än jag är. Förra gången jag blev förkyld jobbade jag ändå, och blev inte av med besvären på två månader. Det vill jag helst slippa igen...

Och med allt som händer just nu, med min mage, med stressnivån, med den inre stressen och de nya, ökade arbetsuppgifterna, med min familj där hemma, så tänkte jag att jag måste vila tills febern är helt borta. Folk har sagt det i alla tider; kollegor, familj, sambon, vänner. Det är ingen som tackar dig för att du jobbar när du är sjuk.

Så för första gången i mitt liv sjukanmälde jag mig i fyra dagar. Jag räknar inte diabetesen eller körtelfebern till de dagarna, för de var betydligt fler, men då blev jag beordrad vila och sjukskrivning i veckor. Det är inte samma sak. Och ja, jag hade förmodligen jobbat om jag kunnat. Kanske inte under körtelfebervallningarna, då jag mest trodde och önskade att jag skulle dö, men när jag satt på britsen hos läkaren med nålar och dropp till höger och vänster ringde jag min dåvarande chef. Jag kanske kommer lite sent idag, jag är inlagd på sjukhuset för diabetes. Och jag hade tårar i ögonen när jag lade på, så besviken var jag för att jag inte kunde komma i tid och jobba, trots att jag låg där på intensiven med en kronisk, skitjobbig sjukdom jag inte visste någonting om.

Så lojal var jag. Så lojal är jag. 

Så att stanna hemma med influensan tills den värsta pärsen har lagt sig och jag åtminstone orkar gå tvåhundra meter utan att måsta stanna och hämta andan eller vila mina skakande ben eller gnugga över mina onda njurar, är faktiskt någonting jag känner att jag måste. Att jag vill. För min egen skull. För att inte bli sjuk igen. För att inte smitta ner andra. För att jag inte behöver förklara, men att jag gör det ändå för att det är sådan jag är.

För första gången på 23 år. Och jag tänker inte vara ledsen för det. Det tänker jag inte.

⇒ Inte heller för att jag lägger upp en bild där jag inte har flagnande hud under näsan efter att ha snytit mig 468 gånger på två dagar eller där jag inte använt smink eller linser eller ens en hårborste sedan helgen. Jag drog på mig alltsammans idag och gick ut, med två Alvedon i magen. Tog en bild, skickade till Johan borta i Riga. Och det tänker jag inte vara ledsen för heller. 

Taggar: #förkyld #influensa #sjuk #jobb #hälsa #livsstil #mående #högpresterande #sjukskriven #ledig #samvete #ledsen #skola #kollegor #sol #frisk #vår #lojal #diabetes

På riktigt, är det bara jag som tycker att dessa låtar påminner ganska mucho enormt hej plagiat om varandra? 

Rixton från 2015.

Rob Thomas från öh, ljuva 90-talet? 2005-något? Ring a bell?

Första gången jag hörde den första var på Gina Tricot i somras och jag tänkte att va, har de ändrat texten, så där gick den inte när jag var yngre och lyssnade dag och natt på den. Gick hem och insåg att det var en helt annan låt, som inte hade någonting med Rob Thomas att göra. Alltså hallå. När han sjunger "All I need is a little love in my life" så tänker jag bara på "I don't wanna be angry no more". Shame shame, Rixton! 

Detta är ett tidsinställt inlägg. Jag prioriterar inte bloggen i första hand just nu, så jag skriver några inlägg åt gången och lägger ut med jämna mellanrum. :-)

En vardagsbetraktelse.

 - Vi skulle behöva göra nåt.

 - Jo.

 - Typ städa, gå ut. Åka någonstans.  

 - Handla.

 - Men det är skönt att bara sitta, ligga här i soffan. Gud vad jag sett fram emot det, hela veckan. 

 - Jag med. 

 - Nästa helg kanske vi hittar på något annat.

 - Jo. 

 - Gud vad skönt att bara ligga här...

 - Jag veeet. Jag skulle inte byta bort det mot någonting. 

 - Inte jag heller. ♥

Japp, nu har jag sett den. Efter dryga elva månaders vägran. Jag vet inte varför jag ändrade mig, varför jag trots allt surfade in på sidan och tryckte på play. Så många ord har jag försökt formulera och så många ord rumlar runt i mitt huvud nu när eftertexterna snurrar. Stänger ner, öppnar en annan sida. Börjar fundera. Varför finns det inga recensioner på den? 

Det tog inte så länge innan jag kom på det. Och för första gången tänker jag själv anamma den meningen, bara för att jag inte orkar ge mig in i någon diskussion, jag orkar inte tala om hur de hackade sönder den, hur de förstörde något som hade potential till att bli så himla mycket bättre. Fy fan vad hemskt det var att titta på. Okej, nu har jag sagt det, så nu backar jag, faller tillbaka till mitt soffhörn i skuggan och tänker på att ibland är det faktiskt bättre att vara lyckligt ovetandes än olyckligt vetandes.

Jag har varit irriterad ända sedan de gick ut med rollerna. Då, redan då, visste jag. Jag önskar att jag fortsatt på samma bana, våga-vägra-se-den, bara försvinna in i böckernas fantasivärld och stanna kvar med den Ana, med den Christian, de jag vill ha, de jag vill läsa om, de jag vill se, de jag vill drömma om.

Den fick till och med sämre betyg på IMDB än Twilight. 

Har man ingenting bra att säga håller man tyst. Ja, men jag upptäckte medan jag skrev detta inlägg att jag inte kunde det. Jag kan aldrig hålla käften när någonting skaver i mitt liv. Jag kan aldrig proppa ner bomull i munnen för att hejda det jag tycker och tänker. Jag hatar det resonemanget. Man kan klä sina ord, men man ska ändå alltid säga vad man tycker, annars kan man aldrig bli bättre på någonting. Kritik svider, speciellt om man inte bett om det. Men det är skillnad på kritik och sarkasm och pessimism, där man ständigt letar fel.

Jag gick in i filmen med någorlunda glatt sinne. Mestadels nyfikenhet. Hur har de gjort? Hur ser det ut? Hur har de förmedlat förhållandet dem emellan?

När eftertexterna rullade blev jag precis lika irriterad som innan, så inte hjälpte det. Varför, varför, varför såg jag den för. Nu kommer kanske hans ansikte att vara i böckerna också. Ändå rätt okej, men inte hennes ett enda ansiktsuttryck sida upp och sida ner. Nej nej nej. Det finns bara en Christian Grey för mig. Bara en som kan vara honom, bildligt, bokstavligt. Varför han inte fick chansen är för mig en gåta jag aldrig kommer få veta svaret på. Och det svider mer än allt det andra tillsammans.

Jävla skitfilm. 

Dessutom ser Mia (Rita Ora) ut som Justin Bieber med peruk. Det var droppen, tsunamin, som vällde in och sopade bort resterna av mitt glada sinne.

Matthew Matt Bomer. Ja, bara ja, övermänskligt mycket ja. Sådär så det är hjärtan i ögonen i mängder efter varandra som bara en bombersessed tjej kan ha och skriva - det enda hon för övrigt kan skriva vid tanken på honom. Yes, sir. Ghsgvgrnrrrrnk... mums.

Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 

Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.

Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.

Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.

Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 

Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.

Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 

Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 

Helg. 

I crave you.

Detta inlägg sponsras av pms-klubben.

Jag tänker på Öland med min syster, gräsbeklädda vidder med inslag av vajande rapsfält, snirklande vägar och ett iskallt hav att bada i. Tårna sved, låren sved, men i hoppade vi, doppade oss, simmade, medan gräset vajade på sidan om och highlandkor som råmade bakom träden. Långsamma cykelturer över halva ön, djurpark och skrattanfall och ett helt hus för oss själva. En snäll hyresvärd som körde oss till ICA tre gånger på en vecka. Tidiga frukostar med stekt falukorv och zucchini när solen bara precis orkat upp ovanför träden och Johanna som sov flera timmar till. 

En artikel jag läste om högpresterande, smarta människor som blir frustrerade när andra inte håller samma tempo eller kreativitet eller ideer eller problemlösningar, och fick en riktig aha-upplevelse, jag kände igen mig så mycket i det. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Läst den tidigare? Tänkt efter, före? Sådana som ger allt och lite till även när det inte behövs och som oftare än andra blir deprimerade och får smaka på den berömda väggen. Som jag har klappat den väggen många gånger. En gång orkade jag inte ens resa mig upp, spenderade en vecka utan att lyfta ett finger när jag var nitton och hade utbränd-stämpeln på det vita pappret jag skickade till kontoret. Nitton år.

Det stod att vi blir frustrerade på ytlighet, på folk som inte tänker likadant. Herregud, tänkte jag, som hatar Big Brother och Paradise Hotel och liknande polerade program där bara de snyggaste mest blåsta människorna får vara med. Jag skulle kunna kasta en strumpa på dem allihop, skaka om dem och skrika att det faktiskt finns annat här i världen än silikon och smink och sex på bästa sändningstid.

Får jag välja mellan Paradise Hotel och Planet Earth är valet givet. Och jag är inte tråkig. Jag är skitkul, härlig att vara med och har en underbar humor. Johan också. Min fina Johan. Han sade idag att hans jobbkompisar tyckte att han var trist som inte följde med på AW igår. Jag blev så arg så jag började grina. Tjugoåringar som dricker varenda helg och som inte har någonting att komma hem till, som han har. Och så är det tråkigt. Vilka grisar. Vilka prioriteringar. Ja men vet ni, jag viker hellre tvätt än att super mig full på en bar. Så det så. 

Hjärnan snurrar, spinner. Tusen bollar i luften. Jag måste sakta ner. Jag saktar ner. Jag sitter med min snygga, svarta klänning på mig och ett vinglas står på fönsterbrädan.

Helg. Som det behövdes. Som jag längtade. Jag och Johan i soffan. Nackspärr för att vi somnade i den, igen, vaknade upp mitt i natten och hade gärna legat kvar. Drömde istället, liggandes i sängen, om vår resa i juni, som tydligen blev till Nice fastän vi inte pratat om det, det bara blev så. 200 kronor natten utan sjöutsikt och balkong trots att jag ville ha en svit, men det var på grund av att pappa redan bott där en gång. Rabatt och så. Johan älskar rabatt och så. Johan höll även på att drunkna i en jättevåg hahahaha. 

Jag fick rädda honom. Jag som inte ens hade bikini på mig. 

Tråkigt liv, vem säger det? Vi njuter varenda dag. Att komma hem till honom är det bästa jag vet. Att krama om honom när han kommer hem, höra honom säga att gud så skönt det är med fredag. Att sätta sig i soffan och se film och äta kinamat eller öl och korv och ost en fredagskväll i mjukiskläder. Bland det bästa som finns, utan tvekan.

Det handlar om prioriteringar. Jag skickar gladeligen hela gänget till Paradise Hotel och avinstallerar kanalen så får de sitta där och ha kul bäst de vill med sina sunda värderingar på allt som är roligt här i världen.

Jag tycker faktiskt att tvättvikning är roligare än PH. 

Alla dagar i veckan.

Då får de kalla oss hur trista de vill. 

Jag kommer ändå inte att höra dem, för jag har stängt in dem i teven och tryckt på stäng av-knappen.

Lalalalalalala. 

Tråkmånsar.

Min fantastiska, underbara, härliga, humoristiska, tvillingsjäl, världens bästa framtida pappa till sambo ♥♥♥

2015

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Jag fick tillsvidaretjänst som barnskötare, något jag inte trodde att jag skulle tycka om så mycket som jag gör. En miljon kramar om dagen och barn att busa med, att lära ut, att lära sig från, och ibland ha några små fingrar som pillar i ens hår. "Snälla, får jag göra en frisyr på dig?" Gah. 

Genomdrev du någon stor förändring? Vi flyttade till en ny lägenhet, Johan började jobba dagtid och jag fick tillsvidaretjänst i barnskötarbranschen, vilket gav oss eftermiddagar och helger tillsammans för första gången på fyra år. Lyckan i att vakna upp klockan nio en lördag och inse att Johan ligger bredvid mig är svårslagen. Dock önskar man ju numera att helgerna var åtminstone en dag längre, hehe... :-)

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den femte juni när jag satt i soffan och grinade (och skrattade) med ett juvelprytt ringfinger och den tjugosjunde juli när vi lät resten av världen veta det. 

Vilka länder besökte du? Vi åkte på kryssning till Helsingfors, sedan reste vi hem till Norrbotten för ett par veckor, följt av Göteborg. Ingen charter i år, men det sparar vi till nästa år... alltså, ja, i år. I år åker vi. 2016, det kommer ta länge att lära sig säga det. Johan fyller 30 och vi har varit tillsammans i fem år. Så förhoppningarna är höga om en riktig superresa, drömmarna om Australien ligger kvar.

Bästa köpet? Jag har dragit ner på shoppandet rejält och är nu faktiskt väldigt nöjd med hur bra jag lyckas hålla i pengarna när jag är på stan. Men det bästa köpet jag gjorde var nog min sportbehå, aldrig varit så nöjd med en sådan förut, och träningsskorna som gav mig fina löpturer sommaren igenom. Jag sprang fem kilometer på 25.06 dagen innan jag började jobba i höstas. Nu börjar jakten igen! Mina nya glasögon var också helt fantastiska. Och min jacka...

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få vara med Johan. Gud, vad han gör mig glad. Varje dag. Att vakna bredvid honom, att bli omhållen, så små saker som kan kännas så himla bra i hjärtat. Det var kärlek vid första ögonkastet och den växer sig bara större. Att umgås med min släkt där hemma i norr, höra deras historier, episoder från deras vardag, skratta med farmor tills tårarna rinner. Att bli kramad av så många barn, att få höra hur härlig jag är av små tindrande sexårsögon. I de stunderna vill jag ha ett helt dussin egna.   

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Att vi får en egen lägenhet, åh.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat. Annars försöker jag att inte tänka efter så mycket på de dåliga sakerna, för då fläckar de ner allt det bra. Jag är en extremt lättstressad människa och jag försöker jobba med det, men det är svårt, jättesvårt. I vår släkt har vi känslorna i magen och så fort någonting händer utöver det normala, det vanliga, så känns det rejält. Betydligt lättare när man i grunden redan är stressad...

Favoritprogram på TV? Netflix...? 2015 var nog året där jag såg minst på teve någonsin. Netflix, streamade serier och spel däremot, det fyllde vår teveskärm.

Bästa boken du läste i år? Alltid Du. Annars har jag de flesta av mina favoritböcker i bokhyllan eller på vinden hos mamma, böcker jag kan läsa hur många gånger som helst, och jag har nämnt dem alla så många gånger redan. Vid nästa utvärdering för 2016 hoppas jag kunna säga "min egen". Det är också någonting jag jobbar med, strävar mot - att våga, att släppa taget om allt det perfektionistiska som aldrig har funnits i annat än för mitt skrivande, min rädsla att misslyckas, att höra att den är så jävla värdelös. Jag tror på mig själv, tror på det jag skriver, men samtidigt är jag så präglad av jantelagen hemma i Kalix där man måste vara som alla andra. Farmor är min idol, hon går med huvudet högt förbi alla som opponerar sig i hennes skugga, blundar för sånt självkänslan inte behöver veta. Världens grymmaste tant, det är min farmor det.

Största musikaliska upptäckten? Future World Music. Spiritual Awakening, alltså det är tidernas bästa låt, trots fem tusen lyssningar. Och keltisk musik. Och Lindsey Stirling. Att Mass Effect finns på Spotify. Årets mest spelade låt, ni kan ju gissa vilken det blev? An End Once And For All. Alltid, alltid den.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Ehm... att jag blev uppskattad för mitt fina arbete och blev belönad med en tillsvidaretjänst. Det är jag evigt tacksam för.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag var nöjd, helt enkelt. Mer nöjd än någonsin. Jag slutade bry mig om att alltid platta håret, för det är fint när det är lite lockar i det, när vinden leker med det utan att det tyngs ner av hårspray och massor av jox, att inte alltid ha linser. Jag blev mer och mer en sådan där messy hair don't care-människa, och vilken befrielse det var att inse det. Att sluta göra det andra vill att jag ska göra, och bara vara mig själv. Det jag ser i Johans ögon varje dag är bevis nog, jag behöver inte gilla-markeringar på Instagram för att veta att jag duger (även om det såklart är kul att höra).

Vad spenderade du mest pengar på? Jag vet faktiskt inte, det har jag inte tänkt på. Sparande, räkningar, uteluncher, nöjen, jag tänkte inte så mycket på det. Jag lever inte som en kung, men är det något jag vill ha sådär riktigt mycket så köper jag det. Är det något större, dyrare, så låter jag det gå ett par dagar, en vecka, två veckor, och är känslan densamma så köper jag den då. Och är det semester, solen värmer, jag varken röker eller dricker hål i plånboken, så kan jag faktiskt köpa mig den där kappan eller kokboken.

Vilken är din största insikt under 2015? Det där om att jag inte längre gör det alla andra tycker att jag ska göra eller borde göra "bara för att alla andra gör det", att jag istället sätter mitt eget välmående först (äntligen!). Jag har slutat låtsas om att jag tycker att ljudliga, berusade AW med gamla jobbkompisar som jag ändå aldrig träffar längre är kul, för det är det inte. Jag sitter hellre hemma hos någon och dricker te eller tar ett glas vin och pratar i normal ton så man hör vad man säger och hör det man tänker. Att jag är den där fisken mot strömmen och alltid kommer vara henne, och att det är okej. Att jag verkligen är en Highly Sensitive Person som behöver lugna miljöer efter en hektisk dag på jobbet, att min energi inte alltid räcker till att först arbeta, sedan dricka vin inne i stan. Det är knappt att den räcker till att träna efter att jag gått hem för dagen. Att jag helt enkelt bara är människa.

Vad är du peppad för inför nästa år? Att få åka utomlands med Johan till sommaren, att se fram emot det, planera, längta. Att köpa en lägenhet - nu ska vi bannemig hitta en egen, passa på när vi båda har heltidsjobb. Att fylla tjugotre tänker jag på med skräckblandad förtjusning. Min barnlängtan får kliva åt sidan för någonting annat; någonting mer. Jag ser fram emot att upptäcka delar av världen och vår omgivning som vi inte tidigare gjort. Vi pratar om dem, om våra barn, men de får komma senare. Nuet är för värdefullt för att inte levas till fullo. Vi har här och nu, det är det enda som vi vet med all säkerhet. Låt det inte gå till spillo. Låt det inte kastas bort.

Vi, tillsammans. Ända sedan den där dagen. Vi stod där, tittade på varandra. Och jag visste, kände. Var har du varit hela mitt liv?  

Han berikade mitt liv med färg. Att spela mig igenom Mass Effect berikade mig med insikt. Tid. Tid är det mest värdefulla vi har, och jag blir ledsen när jag tänker på att all tid i världen inte kommer vara nog för att jag ska tröttna på att leva tillsammans med honom. Men jag ska inte tänka så. Jag ska tänka på idag. Vi har idag. Vi har löften om morgondagen. Vi har varandra. Den bästa gåvan någon kan få. ♥

Jag tänker inte längre be om ursäkt för saker jag tänker, känner eller tror på. Det här är ju jag. Och jag är en hopplös romantiker, en gammal själ, en ung tjej med glitter i ögonen som älskar att skriva, en sådan där som blir glad av allt det vackra där ute, stort som smått.

"Love knows no limit to it's endurance, no end to it's trust, no fading of it's hope; it can outlast everything. Love still stands when all else has fallen."

Det här är jag.