Igår var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Vi begravde vår älskade, älskade mormor. Jag tänkte inte gråta, jag visste att det var för det bättre, att hon äntligen fick återse sin älskade efter så många år utan varandra - men när musiken började spelas och jag hörde hur tårarna började falla hos mina släktingar kunde jag inte heller hålla mig. Det gjorde så ont. Att mista sin mamma, hur kan man förklara det? Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns... Och där satt fyra stycken som just gjort det.

En krampaktigt hållande hand. En beröring på axeln. Du är inte ensam. Vi finns här. Vi är alla en enda. En enhet. Alla syskon, alla barnen, deras män - alla vi barnbarn, vi kusiner. Kärleken var så stark. Jag såg det, jag kände det, genom tårarna, genom värken i bröstet, och jag visste var jag fått mitt stora, blödande hjärta ifrån. Det var så fint. Så hemskt. 

Prästen sade att om någon nu vill säga någonting så får man gärna komma fram. Ingen rörde sig. Jag hade just övervunnit en gråtattack och tänkte att åh, jag står inte ut.

Sedan reste sig någon. Jag såg det i ögonvrån och jag visste.

Farmor och farfar. Min underbara, älskade, älskade, älskade farmor och farfar. De jag älskar mer än mitt eget liv, och som håller av mig med hela sina hjärtan. Du är som en dotter för oss. Att de gjorde så, där, ställde sig upp och pratade om min döda mormor så som de minns henne och läste farmors favoritdikt från Lasse Berghagen med tårar i ögonen, att de kom som stöd åt en hjärtetrasig familj... åååh... 

Det var så fint. Alltihop. Det var så tungt, så jobbigt, så hemskt. Så många kramar, så många tårar. En enhet. Jag har aldrig sett något vackrare än det. Ingenting kan vara vackrare än det. Störst av allt är kärleken - och det bandet kommer alltid finnas kvar. Blodsband. Familj. Vi är alla en familj. En stor, härlig, vacker familj. Och vi var alla där för att säga hejdå till vår mormor. Från Göteborg, från Stockholm, från Luleå, Piteå, Kalix, Haparanda, Finland... det spelade ingen roll. Vi var där. Allihop.

Jag är säker på att mormor såg oss. Att hon stod vid morfars sida och tittade ner på oss. Fri. En ängel. Äntligen tillsammans. Och allting liksom... bara föll på plats. Hon är på en bätte plats nu.

Tack. För allt. För allt du var, för allt du gav. För allt du visade, allt du gjorde. Älskade mormor vad ont det gör. Jag älskar dig. Jag saknar dig så otroligt. Min fina, fina mormor. Sov så gott. Sov så gott ♥

Och när natten sänker sig
Är vi trygga i varandras andetag
En vind, som smyger sig hit in
Bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende, på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som en himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende, med en tro
Kärleken är

En skön helg har passerat, morgontemperaturen klockan sex var 14 grader och luften var sådär härligt frisk. Löven har redan börjat falla på sina håll. Det har gått så fort, tycker jag. Jag älskar sommaren, men hösten har alltid haft det där lilla extra som berört platser långt in och som inspirerat till så mycket. Hela året har gått ut på att bereda plats för höstens skörder och makalösa färgskiftningar.

Tända ljus, tedrickande invirad i en varm filt och med tjocksockar på (jag använder aldrig vanliga sockar utom när jag tränar. Jag klarar inte av det, jag vill ha mina fötter fria. Jag sover till och med med fötterna "utomhus", utanför täcket dvs. Men tjocksockar, utan vanliga sockar under bara som de är... mmmm...), varma höstgrytor och plöjande oktoberstormar.

Rimfrost på löven. Färgglada löv. Kyla som biter i kinderna. Doften av snö. Den allra sista solvärmen som klamrar sig fast över ett döende landskap i brunt och orange. Höstskorna, bootsen, och kappan. De varma kapporna. En mössa nertryckt över alla lockar.

Innan den där riktiga kylan kommer. Den som etsar sig fast i märg och ben och får själen att huttra, att frysa, att aldrig bli varm. Tröttheten, slöheten, mörkret. Inte där än. Men här. Höst. Snart. Sommaren håller sig kvar ännu, kämpar med allt vad den har, gömda resurser och temperaturer på 23 grader bara för att visa att den inte är över. September är bara ett ord. Det är solen som bestämmer, och hon har inte gett sig ännu.

Jag sitter och lyssnar på Mass Effect 3-soundtracket och känner det där nypet, den där underliggande känslan, som ideligen poppar upp och gör sig påmind. Efter att ha spelat ut det igår var jag tvungen att gå ut och promenera, jag lät tårarna blanda sig med rumlande tankar och fötterna rörde sig mekaniskt, utan mål, bara framåt, framåt; jag måste få tänka. Varför gjorde det så ont? Hur kunde det göra så ont?

Jag tänkte på hur fint det är där vi bor. På rosbuskarna i rabatten som blommade långt in i december i fjol, innan snön kom och försatte dem i evig vila. Livsglädje. Kämpaglöd. De kämpade sig genom det omöjliga, för att leva, för att överleva, bara lite, lite till. Jag tänkte på de fyra fönster i fasaden som är våra. Hur mycket kärlek det kan rymmas bakom fyra fyrkanter. Hur mycket sorg, glädje, hopp, humor, omfamningar det ryms bakom dem där innanför.. Hur många fönster det fanns där intill, hur många liv som pågick på andra sidan glasen.

Jag tänkte på sommaren som gått och ville inte riktigt att den skulle vara slut ännu. Jag tänkte på allting som hänt och som vi och jag gjort. Början av juli och där satt jag på en altan i söderläge klockan halv nio på morgonen med en nybryggd kanna Indian Spice framför mig, min favoritbok och fågelkvitter intill. Solljus. Värme. Extrem värme. En rostig gammal cykel på en knögglig gammal väg ner till ett fantastiskt vatten, hav, med kalla vågor mot en människokropp med gåshus. Skrattet av min syster. Livet. Allt. Solnedgång i juli.

Augusti. Hem och tillbaka till norr igen. Skrattandes, skrikandes till rumlande vågor i Piteå som bröts just där vi stod och vattnets rasande kraft drog med oss ett par meter. Augusti. Juni, juli, augusti, i armarna på den människa som får hjärtat att stanna bara genom att titta på mig. En mormor som andades sina sista andetag. Jag visste inte. Så glad, så lycklig. Snart. Snart skulle jag få se honom. Så ringde mamma, en mamma jag just åkt ifrån. Och var ledsen. Förkrossad. Fumlade sig fram genom det oundvikliga. Klarade inte av att säga det, säga någonting mer. Det gjorde för ont. Och det gör för ont. Livet förändras så snabbt... Allt går så fort.

September. Imorgon.

September. 

Jag vet att jag skämtat många gånger om Mass Effect och inte tänkt på hur många timmar jag egentligen spelat, hur många timmar jag sprang igenom i jakten på det slutgiltiga. Trettio timmar per spel och då är vi uppe i nittio timmar. Jag har suttit många kvällar, många dagar, och spelat mig igenom detta. Jag har varit snäll, jag har varit elak, jag har dödat och sett människor jag älskar dö på grund av de val jag var tvungen att göra.

Men jag insåg inte förrän alldeles nyss hur djupt det fastnade i mitt hjärta när jag stod där och de nittio timmarna var över, det var bara det sista och svåraste valet kvar att göra. Det gjorde ont i hela mig. Det gör ont i hela mig, för jag relaterar, jag gör det till allting. Alla filmer jag ser, alla spel jag spelar. Jag tänkte på Shepard, huvudpersonen jag bekantat mig med under dessa nittio timmar, blivit kompis med, älskat, hatat, kämpat för. Hur hon fick en hel galax att följa efter det hon trodde var rätt. Hur hon styrde hela världsrymden för att nå det slutgiltiga målet. Hur hon gjorde för att ta sig dit. 

Hennes val, bra, dåliga val. Val som kom att förändra allting, hela henne. Och så när hon tog hans ansikte i sina händer och hårt kysste honom. Slutet. Vi sade hejdå, allihop, skojade, kämpade - varför säger jag vi? Jo för att jag relaterar, jag tänker vi, inte de, för jag var där, under alla timmar, det var mina val, hennes, våra. Vi sade det kanske inte rakt ut, men alla visste. Det var slutet. Och när jag skildes från honom trodde jag att det inte skulle vara för alltid. "I will always love you. Till the end of time." Och så var han borta.

Jag kanske inte räddade så många som jag skulle velat. Jag kunde inte få båda. Jag kunde inte rädda alla och samtidigt få vara med honom. Jag kunde inte rädda galaxen och ha mina vänner, soldater, kvar, de som följt med sedan början. Det var jag eller dem. Jag eller ingen. De, och alla, men ingen mig. Eller... Jag och fienden, långt borta, på en plats där bara minnen finns och där det är omöjligt att nå dem igen. Hur ska man veta? Vad ska man välja? Förstår ni hur ont det gjorde? Och gör? Jag klarar inte av sånt här.

Jag valde efter hjärtat trots att det nöp i det. Trots att tårarna rann. Hejdå. Hejdå, hejdå, hejdå. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste. Jag gör det så att ni får leva. Så att ni alla kan gå vidare. Allt jag någonsin gjort har varit för er. För oss.

Jag förstod inte förrän då hur hårt det här spelet verkligen snärjt sig in i mitt inre. Hur jäkla fantastiskt jättebra det faktiskt är. Jag kan inte säga det bättre än så. Mer än att det var Max Payne 2-kvalitet, Titanic-kvalitet och Lunatica-kvalitet och alla de andra jättefantastiska favoritspelen och favoritfilmerna och favoritmusiken som jag aldrig kommer glömma att jag sett eller spelat eller lyssnat på.

I was lost without you.

Kärlek. Så himla vackert. Fint. Plågsamt. Man kan aldrig veta. En dag så kan de bara... vara borta. Ett plågsamt minne. Ett hamrande, sönderslitet hjärta. Tills man hittar det igen. 

I was lost without you.

Jag vet inte vad det var i tacosen eller i guacamolen eller i BMWns nya lukt (den var faktiskt ny, jag var tvungen att fråga då den var fin och då jag tänkte på pappa, för han heter också Peter och kör BMW haha, för det spöregnade ute och jag fick snällt nog skjuts hem). Så jag rusade in i lägenheten och hoppade upp i Johans famn och hade jättekul i mitt eget sällskap då han satt och spelade med Markus och ignorerade mig (Vi är på sista bossen nu, sista, jag kan prata sen). Oj så kul jag hade.

Jag tänkte på vad det är för skillnad på burhöns och en hönsbur. Mer än själva orden alltså. Det var fakiskt väldigt intressant. Jag skrattade en hel del, för svaret blev "jag vet inte heller" när Johan sade ingen aning.

Jag visade en mänsklig version av en space hamster från Mass Effect 2. Johan var inte så imponerad. Det var jag. Tills jag slog foten i marmorbordet och det blev ett jack i stortån.

Jag lade mig upp och ner i soffan och tittade på samma marmorbord som är tungt som ett hus och som har ett hål-som-ska-vara-där som jag inte sett för att jag inte befunnit mig i den vinkeln förr. Hålet dök inte upp efter fotincidenten, men det gjorde fan i mig så ont.

Jag berättade att mitt yngsta barn såååå gärna vill träffa Johan och att han tog min telefon för att ringa till honom för att säga hej fastän jag inte märkte något, men eftersom att Johan spelade hörde han inte att han ringde och barnet sade "åh, så trög han är" haha.

Jag tänkte på köttbullar och Markus. Ja inte speciellt på Markus men på köttbullelåten. Du får inte stoppa köttbullar i... Ja ni vet. Jag tänker alltid på den när Johan pratar med Markus. 

Man hinner tänka rätt mycket när man kommer hem och är speedad som en dvärghamnster i rymden. Jag tänkte på, jag pratade inte högt, för det har jag redan sagt, hur chockad jag blev när Shepard mitt i allt började lebbsexa i Mass Effect 3 utan att jag visste att hon skulle göra det när jag tog "join her", vilket jag förmodligen borde ha insett, men ja, så nu blev det en het duschscen istället... ok... visst... Stackars Kaidan som stod utanför dörren och bara "I have always loved you, even though you died and cheated on me and damn you"... Kul...

Sedan frågade jag faktiskt - för Johan har spelat det också, med en kvinnlig människa precis som jag - vem han hade sex med, för ja, man kan ha det med massor. Jag tänkte på Kaidan, på James, på Ortez, på Garrus, Thane, åh Thane, på Jacob (inte för att jag skulle göra det med honom men ja...) och så säger Johan Liara. Alltså HAHA. Så klart. Så typiskt.

Sen tänkte jag på att äpplet inte faller så långt ifrån trädet. På bittra människor. På en bitter människa jag känner. Eller två stycken rättare sagt. Eller fler. Och jag får lust att ringa dem och bara vara så glad som jag känner mig nu, sådär härligt jätteglad i hela kroppen. Säga hej, vad gör ni? Tänka på hur de spiller ut fredagsvinet när jag börjar småprata om ditt och datt som att det regnar ute, vilket det faktiskt gör och gjorde.

Det är fredag. Jag har fredagsfeeling okej?

Jag är inte bitter. Jag är glad. Och när Johan är borta på bio tänker jag fortsätta spela och söka upp alla roliga klipp jag kan hitta och skratta för att jag har all världens anledning till att göra det. För att jag är jag. För att jag är här, just nu. För att jag inte vill vara någon annanstans än just här. För att jag inte är bitter.

En glad överaskning och en mindre glad. Jag kom med i Ida Wargs Skin Perfection Challenge och är en av de trettio som gick vidare. Hur kul! Kommer få en hel massa nya hud-/ansiktsprodukter med posten inom kort och åh vad roligt det är!

Den mindre bra var väl att stället jag ville jobba på i sommar ringde och erbjöd mig en tjänst då de ännu inte hittat den rätta. Sedan i somras. Varningsklocka... Jag sa okej. De sa okej. De sa att jag får "provjobba" gratis då jag inte egentligen är rätt för jobbet, så att hon får se om jag duger. Haha. Jag skojar inte.

"Vill du ha karriär eller torka snor hjärtat?"

Jadu...

"Har du Facebook hjärtat? Jag tror jag vet vem du är hjärtat, tror jag sett dig här hos oss. Typ att jag känner dig... hjärtat."

Seriöst.

"Strunta i ungen imorgon hjärtat och kom och jobba gratis en stund... "

Nej. Vänta lite. Vänta vänta vänligen. Fågelturken minns ni? Vad är det för fel på människan? Den här alltså? Varför vill ingen jobba där? Varför ringer de en tjej med "fel" erfarenhet? Jobba gratis... Nej tack. Jag hade kunnat jobba gratis en dag om det genererade i en anställning som inte hindrade mitt barnvaktsjobb. Men jag har bundit mig vid det löftet, att finnas där, att hjälpa dem... och jag vill hellre vara där än hos någon läbbig hjärtetyp.

Alltså... ja.

Jag kanske skulle börja om.

Jag fick ett samtal idag. Där min eventuellt nästa chef kallade mig hjärtat.

Hur förklarar jag det på ett normalt sätt? Mina öron är fasen fyrkantiga just nu. De har gått i baklås. Hjärtat. Bah. Hjärtat. Hjärtat. Jag. Hon. Det. Där. Jag orkar inte. Jag går i baklås. Jag ska "torka snor" i ett bra tag till. För det är vad jag vill göra. Det är vad jag känner att HJÄRTAT vill göra.

Hallelujah Amen.

Godnatt.

En fantastisk helg och en snabb LCHF-pannkaksmåndag har passerat och vi har nu ett nytt hallbord och tevebänken står där så fint, äntligen, äntligen. Spotify och Leona Lewis skrålar i bakgrunden och regnet piskar ner emot fönsterrutorna. Jag är så lycklig över allt det här. Så löjligt glad. När Johan gick med på att åka till Arninge och köpa den där bänken så kastade jag på mig skorna och sade att nu åker vi, innan han hann ändra sig. Förvånad var jag, att jag inte behövde "tjata" så länge denna gång ;-) Och det blev superfint, jag ska visa bättre bilder senare.

Jag måste bara få dela med mig av en sak. Klart jag får, det är ju min blogg, hehe. Bara för att ha kvar, att gå tillbaka till, att läsa om ett år eller två eller tio, bara för att se om det är samma sak då. Nämligen mina favoritlåtar, eller rättare sagt låtar som fastnat, de som aldrig ger sig av, de som håller sig kvar, kramar mitt hjärta varje gång. De som alltid ger - och har gett - mig inspiration till att skriva, eller som bär på minnen jag vårdar ömt. . De som finns där, en lista jag lyssnar på för inspiration under sena höstkvällar, tidiga sommarmornar och året, livet, ut. Låtar som funnits där... så länge...

Min ultimata jättefavoritlåt såhär på hösten är Sia - My Love. Det fanns en underbar musikvideo av den på Youtube tidigare, men den togs bort. Jag tror inte det finns en mer fantastisk låt än denna. Jag har sagt att jag vill ha med den på mitt bröllop, och det håller jag fast vid fortfarande. Den måste det. Den måste finna där någonstans.

Detta är min Inspirational Playlist. 

Efter att ha städat köket och vardagsrummet och även spenderat ett par timmar i rymden (Mass Effect-serien är verkligen fantastiska spel) sjönk jag nu ner i soffan och blev jätteseg. Fredag idag och det känns som... tisdag, veckan har gått så himla, himla fort. I helgen är Johan också ledig så jag har bett om ett besök på IKEA, får sån himla inspiration av att städa. Nya grejen att (vilja) införskaffa är en micro, ett hallbord - fast det har jag ju alltid velat - och en tevebänk med förvaring för vi har nästan ingen sådan alls. 

Så vi får se.

Hoppas, hoppas.

Och målarattiraljer.

Jag vill skapa, måla, göra. Blått och mintgrönt. En sparv. En giraff. Rött och orange och vitt. Jag vill måla.

Jag vill glittra sådär som den gjorde. Glittra för dig.

Vi skulle ju egentligen behöva en bil för att forsla hem allt om vi köper nåt, men det får vi ta senare. Nu tänkte jag ägna mig åt lite hemmaspa-aktiviteter i en timme innan det är dags att åka och hämta barnen och spendera ett par timmar med dem. Jag har sån grym träningsvärk efter gårdagens femkilometersrunda på gymmet så backarna var grobianiska idag, sex kilometer kändes som sex mil. Får försöka hitta en väg med minsta möjliga backar på hemvägen haha. Och som går fortast. Det är ju fredag. Fredag och ikväll är Johan här hos mig. ♥

Will you stay with me?
Will you be my love
Among the fields of barley?
And you can tell the sun in his jealous sky
when we walked in fields of gold