Det kändes skönt att få klä upp sig, gå ut och träffa massa gamla vänner och av en slump hamna på samma krog som Magnus Betnér skulle hålla Stand Up på kvällen till ära. Snacka massa skit, vad har hänt sen sist, vem har slutat, vad händer nu. Jag känner mig klar med Stockholm och vad det har att erbjuda, men jag är glad att jag följde med Johan och co ut igår. Det var skönt, helt enkelt.

v

Annars hänger jag mest på gymmet, äter proteinplättar med kvarg, råkade beställa 4 x 1 kg vitkål från Mat.se istället för 4 x 300 gram, så nu har vi hela kylen sprängfull. Får bli coleslaw, pizzasallad och gratänger de kommande dagarna tills vi betat av en eller ett par kilo, veckoplaneraren får skjutas på ett par dagar. Tur vi älskar vitkål. Men alltså.... Vitkål efter vitkål plockades upp ur de sju påsarna som naturligtvis även innehöll annat och Johan och jag såg på varandra med panik i blicken när kylskåpsdörren knappt gick att stänga hahaha. Miscalculation...

Jag måste bara säga att jag älskar mitt nya träningsupplägg. Det känns så jäkla skönt med kraft i benen igen, att musklerna värker av en helt annan anledning än i höstas. Johan får hålla igång sin styrketränings-instruktörsstämpel på mig och är så duktig på det han gör och pushar och piskar. Det går framåt för oss båda och.... jag antar att jag vaknade med ett sånt där tacksamt lyckorus över att jag är jag just här just idag så att allting känns så härligt. Johan är på jobbet till fyra och efteråt får jag pussa på honom på gymmet, laga vitkålsgratäng till middag och dö i soffan framför Biggest Loser - Glory Days resten av kvällen. Älskade mupp.

Alltså visst är det ganska lustigt, sorgligt, frustrerande och typiskt att så fort man lägger ner huvudet på kudden så är det som att tankarna ramlar ner rakt i "Tänk på det här nu"-rummet. Jaha. Då passar vi på att bearbeta dagens intryck, viktiga mål och önskedrömmer om allt det som jag vill ha och längtar till och önskar mig och...

Sommar(ställe) på Öland. Ja. Ja. Ja tack snälla hemskt jättegärna JA.

Åka på ridläger på Irland. Mmmm-yes, en sån där själslig suck långt inifrån - aaah. Hur UNDERBART. Jag har ALLTID velat åka på ett riktigt ridläger. Och Irland! Say no more. Gah...

Hitta ett mirakelmedel som gör mig fri från fertilitet för ett tag som INTE fyller mig med plast, skit och massa fejkade symptom. Det senaste året (jan -14 till nu) har jag varit "gravid" ungefär åttiofyra gånger. Hurra. Vartenda symtom har turats om att dyka upp och ibland hängt över mig alla på en gång. Arg, glad, gråtandes, allt inom loppet av två minuter. Brösten, magen, tröttheten, illamåendet, "hugget" när ägget fäster, oerhörda cravings, nidis. Ja listan kan göras lång. Meterlång.

Jag vill hellre veta att jag är gravid på riktigt än att halvvara det. Låtsas vara det. Jag vet inte riktigt hur jag hade betett mig om ett av de slumpmässigt gjorda testen skulle visa något annat än inget, men att veta är bättre än att undra.

Så här ligger jag. Lägenheten är nedsläckt. Vi bor i en äckligt stor stad i en lägenhet som inte är vår och ändå är vi så glada och lyckliga att vi har varandra. Tänk hur lyckliga vi skulle vara i vår egen lägenhet. Ha jobb vi trivs med. Havet och värmen utanför husknuten.

Det är dags att göra det vi, det han, och det jag vill. Dagarna läggs till dagar. Just nu lever jag för träningen och för att se Johan komma hem från jobbet. För hans härliga armar om mig. Jag vill ju ge honom hela livet. Jag vill visa honom min del av det liv jag vill att vi har tillsammans. Han är ju mitt allt. Den bästaste som finns för mig.

Världen är stor. Det finns plats för alla våra drömmar där ute, det vet jag. Så länge vi har varandra så lägger sig allting på plats. Det kommer det att göra. *hjärta*


Osminkad tjej i solen idag. Hej vår.

Jag antecknar i min lilla röda bok. Jag ritar i min andra, lite större, röda bok, sitter med en blyertspenna bakom ena örat sådär som i filmerna och ibland stänger jag liksom av hela allt och låter händerna jobba fritt. Som när jag skriver på mina böcker - ibland får händerna bara mala och ord läggs till ord och snart är där hela meningar och stycken och sidor och kapitel.

Men i veckan har jag också ägnat mig åt en del hjärngymnastik. Det kliar verkligen där inne medan kugghjulen gnisslar, ungefär som under ett matteprov eller möjligen minuterna innan matteprovet. Jag gör allt för att inte tänka på ovissheten uti framtida jobb där jag inget kan göra medan rekryteringsprocessen pågår, men stressen ligger där ändå. Och hur blir det med lägenheten vi bor i? Får vi bo här på riktigt? Eller bara halvbo, som nu? Möblerna i den förra, grejerna? Vi har överlåtit den nu, vi äger den inte längre. Men processen gick snabbare än vi trodde och hyresvärden lade inte riktigt fram alla händer på bordet.

Jag orkar inte ta det nu för blodsockret sjönk till 3,4 och jag tappade tråden. Blandar nutid och dåtid. Min hjärna fungerar inte när jag är låg, så meningar läggs till meningar utan att egentligen få sagt det jag ville.

Jag kan spara det till en annan gång. Nästa gång. Egentligen skulle jag vid det här laget ha satt mig ner och börjat gräva, börjat nysta, på ämnet jag skulle ha berättat om i första stycket. Säga att trots att jag inte är där än så har jag redan börjat. Lite smått. Bara titta. Läsa. Och det är där som hjärngymnastiken kommer in. Brännskador på näthinnan och ändå har jag inte satt mig in i det på riktigt.

Men jag är ju så, får jag en idé i huvudet kan jag inte släppa den förrän jag fått gå igenom dess betydelse och engagemang. Som nu. En liten tanke slog knut på hela garnnystanet, och här är jag.

Jag pratar mer sen. Nu kom min favorit hem från jobbet och jag tappade tråden ännu mer. Åh vad han gör mig glad när han....... bara ser på mig sådär. Min älskade, älskade favorit. Jag får fortsätta med mitt hjärnliga matteprov lite senare. Det är faktiskt väldigt kul. Och väldigt, väldigt tankekrävande.

När det känns som att allting rasar. Allting skakar, ytan spricker, tegelstenarna börjar falla. När ovisshetens tårar rinner och hjärtat sprängs och ångesten och ältandet gröper stora hål i ens inre. När man inte kan andas för alla tankar som ligger i vägen, när det enda som hjälper är en varm, sovande människokropp alldeles intill. 

Då finns han där. Han som gör mig så glad bara genom att existera, han som gör mig lycklig bara genom att le åt mig på morgonen när han precis vaknat. Han som kramar om mig hårt och säger att han alltid har en plats - den där platsen på hans bröstkorg, eller den där platsen djupt inne - för mig. Han som får mig att känna mig trygg. Älskad. Omtyckt. Alltid. 

Han som har fått mig att känna som världens lyckligaste tjej i tre och ett halvt år. I medgångar men också i motgångar när marken gungar och jag inget annat vill än att klamra mig fast vid honom då jag vet att jag står på säker mark med hans armar runt mig.

Jag älskar dig Johan.

Jag vill säga dig så mycket. Göra så mycket. Jag struntar i om det är en offentlig blogg. Varför ska jag dölja det finaste och bästa som hänt mig? Varför ska jag hålla det inom mig när jag imploderar av lycka och glädje över att jag får dela mitt liv med honom?

Ett av de finaste filmcitaten någonsin kommer från Angelina Jolie i Beyond Borders. Bästa klippet i en film också för den delen Jag provade söka på det på Youtube, men det fanns inte, så jag skriver det i alla fall, som det är, som det var. 

I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you.  

Vet ni hur skönt det är att inte vara sjuk längre? Att inte hosta och snörvla till förbannelse något mer? Att känna att man orkar och HAR ork till att kämpa, slita och svettas, ork att göra detsamma dagen eller dagarna därpå när träningsvärken mattats av? Den känslan, precis den känslan fyller mig just nu efter ännu ett pass. 

Jag tränar för att det är så härligt. Jag tränar för att det är kul. För att höstens gömda svett nu fått och får tillfälle och anledning att komma ut, att frigöra sig, det sista av den långvariga tremånaders-förkylningen. Nu siktar jag vidare mot en friskare vinter med mer träning och mer ork. Och ett nytt jobb. Och inte vilket jobb som helst. Efter söndag vet jag mer, och jag är så glad över att jag fått denna möjlighet så ni fattar inte, aaah. :-)

Nu är klockan snart elva och det är så härligt väder ute att det blir en promenad lite senare. Först ska jag bara jäsa i soffan efter frukostlunchen, skicka iväg Johan till jobbet och slösurfa en stund. Torsdagmornar när de är som allra, allra bäst!

När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.

Inspirerande tankegångar och nedskrivning i min nyinköpta anteckningsbok för drömmar och visioner fyllde min gårdagskväll. Jag låg slängd utefter soffans mittparti och Johan satt i datorhörnet och höll på med sitt, och då och då fyrade han av ett leende åt mitt håll, en fråga, sover du? Hur går det? Och jag skrev och skrev och skrev tills vänsterhandens fingrar stelnade och klockan visade på mer än godnatt. Jag glömmer hela världen när jag skriver. Det är terapi på riktigt. Ord läggs till ord, meningar blir stycken och tankarna koncentreras enbart på nästa stavelse. 

Oj vad jag vill ha en ny dator så jag kan fortsätta med mina romaner och berättelser och noveller. Men för att nå dit, står det klart och tydligt i den röda boken, måste jag ha ett jobb. Och det tänker jag därför söka, så mycket jag kan, så mycket det bara går, överallt där jag skulle kunna tänka mig arbeta. Jag var på årets första arbetsintervju idag för min stora dröm, så vi får se i början av nästa vecka hur det ser ut. Min bok (och jag) blev jättestolt över mig själv för att jag tog tag i det och ringde dit även innan de sökte en ny medarbetare.  Det blev ett streck under den fetstilta jobbintervjun följt av "avklarat". Heja mig. 

Nu ska jag spela Sims ett tag, gjorde min simself igår och föga förvånande är jag numera gift med en viss Johan ;-) och efter det blir det ben och ryggpass på gymmet med samma - fast den riktiga - Johan. Det stod även rätt mycket om träning i den lilla boken, mål, önskningar, motivation och struktur. Jag har bokat in mig på flera gruppträningspass från och med imorgon och varit på ett par stycken redan, allt för att kliva ur min trygghetszon och växa i mig själv - att våga göra nya saker, våga ta nya vägar och inte bara ströva efter samma gamla vägar. 

Det funkar ju det också, men för att få det man vill ha måste man kämpa lite. Och det tänker jag göra nu. Jag har satt upp delmål och motiverande ord för de sakerna jag längtar efter, allt för att fortsätta framåt. En egen lägenhet kostar pengar och pengar får man när man jobbar = söka jobb. Ja men typ så. Man måste börja någonstans. Och jag började här. Igår. 

J ulen har kommit och gått och en hemresa hägrar i horisonten. Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka och det är fantastiskt på alla sätt, men jag börjar faktiskt längta hem nu till Johan och vår lägenhet. Ganska sådär jättemycket. Julafton var underbar, jag fick och gav så mycket fint men det bästa var helt klart att samlas och samtala, skratta och äta gott många gånger om. 

Jag öppnade Johans medskickade klappar på julaftonsmorgonen och ville gråta av lycka och av glädje. I paketet låg en fotobok med bilder från vår resa till Kreta tidigare i vår och oj så fin den var. Så mycket pillande och fixande och jag har inte anat någonting. Jag ska visa lite bilder senare. Dessa små saker som trasslar sig ända in i hjärtat... Jag vill bara krama om honom för alltid. Hemlängtan blir ju inte direkt mindre för den sakens skull! 

Fina, nya träningskläder, min älskade kapselmaskin, Sims, Aktivt Liv-armband och ett spikmatte-set följer med i resväskan och jag lämnar kvar årets sista förkylning och en jul som var fantastisk på många sätt. Nu har jag fyllt på mitt må-bra-konto väl över mätarens högsta punkt och jag tänker vara glad för det, njuta över det. Jag har inte gjort många knop under veckan som gått men det är faktiskt helt okej det med. Plöjt igenom lite filmer, promenerat med mamma, firat julafton med pappa och farmor, farfar och min syster och så blöta hemma hos svärföräldrarna där jag sedan åkte madrass i slalombacken med svägerskan dagen innan julafton och skrattade så mycket att jag fick ont i magen och ilande tandkött av all nysnö som flög in i munnen under vansinnesfärden ner.

Följt av lilla julafton i Piteå, kortspel i mängder och härligt umgänge som avslutning på årets julfirande. Men nu längtar jag efter Johan. Och det är faktiskt helt okej det med.