Nu har jag försökt skriva någonting i flera dagar. 

Jag skriver när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag skriver när jag är ledsen, när jag är arg - då smattrar fingerspetsarna (numera de långa fina naglarna) över tangentbordet och jag rasslar dit flera stycken fortare än någon hinner bokstavera till amöba. Men när jag inte vet vad jag är, hur ska jag då veta var jag ska börja? Hur jag ska formulera detta "någonting" till någonting begripligt? Jag har gått genom samtliga känslor under de sexton timmar jag varit vaken. 

Förvirring. Någon okänd som ropar god morgon. Jolsson. Varför ropar Jolsson god morgon? Ja, justja.

Lycka. Johan ligger bakom mig i soffan och håller armen om mig eller fingrarna sammanflätade sådär som vi legat hela natten.

Glädje. Han ler mot mig när han vaknar - och så lite oro också, för han hostar så förskräckligt. Lite sån där vardagsoro att nog skulle du allt behöva ligga kvar i sängen och få kli på ryggen hela dagen så att du kryar på dig. Sådan oro. Tuberkulos får man inte när man är trettio år och vaccinerad. Eller?

Missmod. Städa. Hela dagen städa. 

Träningsvärk. Ja, träningsvärk är en känsla. Jag har träningsvärk i varenda känsla just nu.

Lite ingenting. Nu är hyresvärden snart här och ska hämta nycklarna. Vad känner jag? Lite ingenting passar rätt bra på det för jag kände ingenting speciellt. Förrän hon började få panik. Jag skojar inte jag har aldrig sett en människa vara så sjukligt pedantisk någonsin i mitt liv, det är typ Varghjärta deluxe på den, ni som läst Mormor. Jag bara jahapp då har jag städat i onödan och brutit av en nagel i onödan och fått en hylla i huvudet i onödan och slagit armbågen nästan ur led i onödan och blivit täckt av både damm, blåmärken och skrapsår i onödan.

För det var ju så klart inte bra nog. Jag körde efter mitt eget mantra och sade ingenting för jag var nöjd. Om farmor skulle varit stolt över min städning, då är jag nöjd. Och jag var nöjd. Det var den mest städade lägenhet jag haft hand om, och det säger mycket. Jag fortsatte att skina som en sol när resterna av våra ägodelar svävade ut genom ytterdörren och jag fick springa upp och ner för trapporna femton gånger till för att människan inte ville behålla en pinal som vi rört i. Jag bara log. 

Här gick jag och trodde att jag var lite snäll som lämnade kvar sådant alla människor använder, så som Varghjärta lämnat kvar saker åt oss förra året när vi bosatte oss där. Tänk ett strykjärn och en oanvänd såpa-flaska, en ny dammvippa, oanvända glas. Nope. Ut med det. Ut med det bara. Där slängdes en ersättningslampa för den som gått sönder, en stor spegel, glas och tallrikar i mängder och omängder - jag hade ju ingenstans att häva dem. På cykeln kan man knappast ta två flyttlådor med grejer som både hör till en och inte men som man plötsligt blev ansvarig över för att handspriten inte täckte alltihop.

Så jag fick ringa en vän. 

Jag fick kasta bort tusentals kronor och ringa en vän och åka därifrån med resterna, det jag knappt hann reagera på om jag skulle spara eller inte. 

Jag ville ge Hägernäs en sista bitterljuv blick, riktigt insupa känslan av att jag och vi kanske är klara här, vi kanske inte kommer tillbaka igen. Det kanske är sista gången jag skriver i kategorin Stockholm. Jag ville spara det minnet inom mig och ta fram det om tio år när vi bor var vi nu bor när det är 2026. Att minns du när vi städade ur lägenheten i Hägernäs? Solen sken, musiken skrålade, vi pratade om då och nu och sen och kanske. Minns du hur vi trivdes där? Hur fint vi bodde?  

Så blev jag bara arg istället. Marscherade därifrån. Eller ja, cyklade därifrån med åskmoln över huvudet som sedan brakade loss lagom till jag sjönk ner i soffan och andades ut. Jag hade knäppt upp gylfen om jag haft någon sådan, låtit håret falla till sidorna och bara drunkna bland kuddar och väskor och oredan vi drog med oss som vi snart ska dra iväg med till förrådet eller hem.

Hem.

Johan och jag.

Semester.

Det gör det värt det, alltihop. Och jag fick skrivet någonting också. Ganska många gånger, faktiskt. Hurra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...