Jaha, då var vi inne på rond två med stämbandskatarr/inflammation. Massor av mail mellan mig och jobbet under veckan som varit, hur det går och hur jag mår. Bra, trodde jag. Bättre i alla fall, så bra att jag under helgen som var pratade en hel del, gapskrattade på sina ställen (när jag skrattade tidigare under veckan kom det inte ut ett ljud vilket gjorde det hela ännu roligare, det enda som kom ut var tårar och faster agda nittiosju år kedjerökare sedan barnsben-harklingar). Och herr doktor sade att det är okej att jobba så länge jag håller tyst och tänker på vad jag säger. Haha.

Så jag försökte. Men under gårdagskvällen blev jag urdålig. Det rev i halsen sådär som jag hatar, man harklar sig till max och spyr nästan för att det kliar så. Jag var så här nära att kräkas idag. Stod i duschen i tjugo minuter för att få halsen att lugna sig och illamåendet att försvinna. Svalde fel under lunchen och höll på att kvävas. Därefter kom kräkkänslorna. Mindes att jag inte tagit min Omeprazol på två dagar - två dagar är allt vad som krävs innan jag får sån sjuk halsbränna när jag ätit klart att jag måste ha tuggummi eller någonting mintaktigt att svälja ner det med. Jag har försökt låta bli men då sitter jag bara där och känenr hur det växer i munnen och svider i gallan. Det i kombination med sjuk hals är ingen trevlig kombination.

Så jag ringde till läkaren. Igen. Dagen efter att vi senast pratat och han gett mig godkännande. Jag berättade hur det var. Hur jag lät. Hur enormt jätteförkyld jag var. Och han förlängde sjukskrivningen en vecka till. Det kan ju vara någon allergi i botten, sade han mellan tangentknapprandet. Typ pollen. Lustigt att du säger det, sade jag, för jag var in till er för två veckor sedan och fick pollenmedicin utskrivet som jag ännu inte hämtat ut... Inte för att stämbandskatarr och pollenallergi hänger ihop (jo, lite) men jag har alltid blivit förkyld efter att ha varit i kontakt med hund och katt, så varför inte då med pollen... Jag var ute och promenerade i två timmar igår tills jag blev helt svettig, kom hem och några timmar senare kliade halsen något så infernaliskt. 

Och stämbanden bara mosade ihop när hostan kom tillbaka. Stämbandskatarr är ju ett virus, samma som en vanlig förkylning, men inte vet jag, det hör säkert ihop. Så jag ska pallra mig till Apoteket imorgon och vara duktig tjej och hämta ut mina medikament. Samma med Cocilanan.... Kan ju vara bra mot den fördömdade hostan tyckte farbror doktorn... Och jag tog mig inte ens till Apoteket, ville bara hem, då, och jag har inte varit till ett sådant ställe efter det. 

Sedan åker jag hem till Norrbotten. Häller i mig lite Cocilana och några Alvedon och hoppas på att öronen håller, för öronen gör också ont, sådär som när man precis sitter i båten på en jätteförkylning och har tryck i hela skallen. Ungefär så. Jag ringde jobbet tidigare idag också för att tala om att jag blir hemma resten av veckan och inte bara idag som jag trodde (hoppades). Det gick knappt att höra vad jag sade och jag försökte verkligen. Chefen skrattade och sade att hon förstår mig verkligen, och de andra hälsade "krya på dig" och jag blev ännu gladare. Jag blev så glad att ingen var arg. Jag kan inte rå för mitt mående när jag knappt får fram orden, men att vara sjukskriven tre veckor (!) har jag aldrig någonsin varit, inte ens efter diabetesdebuten eller körtelfebern som rasade i min kropp i en månad. Puh.  

Nåja. Nu tänker jag vara sjukskriven tills jag kan prata som folk och utan att hosta ihjäl mig. Dag två, omgång två just nu och febern har inte kommit tillbaka sedan jag tog en Ipren tidigt i morse. Jag ska försöka vila och förbereda middagen och packa lite inför imorgon. Tar det senaste planet dit eftersom jag ursprungligen har öppning då och slutar fyra. Men nu hinner jag gosa med Johan både före och under tiden jag åker ut till T-Centralen och så kanske de fyra dagarna inte känns så långa. Fast det vet jag att de inte kommer. Jag kommer bara mysa på hemma i mjukisbyxor och utan smink och låta mamma borsta mitt hår och höra på pappas historier och min systers knattrande på ipaden. 

Och kanske ta en lång promenad och äta grillat och kramas med farmor och farfar och min älskade barndomskanin Kalle, som uppnått en respektabel ålder av 24 år. En gång i tiden var han blommig med en rosa rosett mellan öronen. Nu är han vit, grå och ungefär hundra kilo bomull tunnare. En trasa med lena, lena händer och öron. Och han luktar fortfarande Kalle, bor i farmor och farfars finskåp bredvid Johannas Kalle i ungefär samma skick. Mamma sade alltid att jag älskade honom så mycket så det var därför han blev så sliten och smal. Jag hade honom med mig över allt, jag sov med hand hand i min, eller min hand över hans mage; perfekt vilande mellan hans haka och hans fluffiga fötter.

Det ska jag göra när jag kommer hem. Lägga Kalle bredvid kudden och sova tills det blir morgon och frukosten står uppdukad på det avlånga bordet i farmor och farfars lägenhet. Hur stor jag än blir kommer jag alltid ha plats för Kalle bredvid mig, även om jag lämnade honom i finskåpet när jag var 13 år. Det var den VÄRSTA dagen i mitt liv. Jag har aldrig sovit så dåligt som den natten. Men det blev bättre. Jag växte upp. Jag hade min bästa vän varje dag till jag blev 13, och utvalda dagar och nätter efter det. Han finns alltid kvar där i finskåpet. Tittar på mig när jag kommer dit. Min första kärlek. Min första bästa vän.

Jag har länge tänkt döpa min son efter honom.

Nils Karl Oliver. 

Efter morfar, efter den första kärleken i bägge meningar; Johan heter också Karl i andra namn, och efter sig själv. Oliver och Adam. Isak hade jag länge på tapeten men det går inte riktigt när jag gifter mig med en man som heter Isaksson i efternamn, haha. Men Oliver och Adam. Oliver har alltid varit "vårt" namn, ända sedan början av vårt förhållande. Nils Karl Oliver Isaksson. Jag vill det. Jag vill det så mycket. En vacker dag. Den vackraste dagen var dagen du kom. Den vackraste dagen är den dag du kommer.

Vi hörs när jag är tillbaka. Nu ska jag städa, duscha, laga mat och krama om min karl när han sprungit klart från jobbet. Länge. :-)

Siha, I know this will not reach you, but it must be said. I cannot forget you. Lost in another. I don't want you to worry, or feel guilty that you are not with me. I'm near the end of my life. Keplar's Syndrom is... not kind. It was saddening to see our crew go their separate ways. Siha, I think leaving the Normandy was for the best. I once had no reason to live. And suddenly, I had two. You, and Kolyat.

Thane. It's been to long. Thane. I wish you could have been here with me... We are gathered here to honour the life of Thane Krios. He once said that he first felt love for his wife when she stepped in front of an assassin, to save someone she didn't even know. He choose to die doing nearly the same thing. Thane knew heroism and love can ease pain and grief. Even when he was terminally ill, he ran through war torn streets to reach me. Cause he knew I needed help. Thane, an assassin, gave his life for his galaxy, and now... he can rest. 

One of the warrior angels of the goddess Orashu, will you hear my confession, siha? My body had accepted its death. My mind had been dead a long time. But someone else was pushing to reach the target, forcing me to move faster. Challenging me. I would have fulfilled my contract. It would have been a good death. It was an intervention by the gods, I would have died in that penthouse. Your mission gave me purpose, a cause to die for. A chance to atone. I was able to speak to my son again. I'm prepared for whatever comes. I can leave my body in peace. We've righted many wrongs. 

He was injured, stab wound, he's a regular patient here. Is he still alive or not? I'll get more, give me his blood type.

I have only a few loves left. And you are my last. Just... Face it bravely. You have only made my life better. Kalahira, mistress of inscrutable depths. I ask forgiveness. 

You couldn't disappoint me, Thane.

You are kind. Siha, I had hope we'd be seeing one and other again. Unfortunately, this will part us... for a time. 

Guide this one, Kalahira. Guide this one to where the traveller never tires. The lover never leaves. The hungry never starve.

I hope this message finds you well. I love you.

...Meet you across the sea.

I will meet you across the sea. 

♥

Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

Världens mysigaste helg har passerat - HALLÅ DÄR MAJ - och jag sitter här med ett fånigt leende inte alls långt borta. I fredags var vi ute och promenerade, kom sedan hem och såg film i soffhörnet innan vi övergick till PS4. Lördag morgon var sovmorgon och städning, sedan mötte vi upp Daniel, Johans bror, och hans tjej som var i stan över helgen (D jobbar veckovis här). Strålande sol, underbart väder och vi vandrade hand i hand genom innerstan ut mot Djurgården innan vi vände om och tog bussen. 

När vi lämnat av V åkte vi hem, handlade, vilade och jag gjorde vegetarisk lasagne till en hel armé. Två väldigt muskulösa män i mitt kök och så lilla jag, klart det går åt mycket mat. Lasagnen vägde tre kilo när jag satte in den i ugnen och det räckte och blev över, puh. Vi åt länge och sedan cyklade jag och Johan iväg till en majbrasa, värme upp våra ansikten och såg på alla människor innan vi cyklade hem igen. Johan tvärstannade så snabbt att jag gav honom en rejäl kyss i ryggen och han började väsa fram att han fått ett knott i ögat, kan du kolla? Så vände han huvudet mot pakethållaren där jag satt och så hade han värsta stora svarta fläcken mitt i ögat hahahaha. Då gapskrattade jag.

Sedan var det film i soffan, sovmorgon igen och långt uppvaknande i soffan med mjukisbyxorna a la Team Sportia som ingen i Stockholm äger. Kalixmål, Kalixdialoger, fantastiskt skratt och strålande sol. Vi promenerade in till Arninge i bara långärmad tröja, lämnade in hårtrimmern på Elgiganten, åt lunch ute och handlade igen innan vi åkte hem. Jag friserade Johan, Daniel gjorde storkok-matlådor och vi vilade i två timmar. Sedan åt vi en MSM - Mycket Sen Middag klockan åtta halv nio, Carbonara med extra vitlök, och jag lade mig med ett leende bredvid Johan. Så mycket skratt, så många kramar, stående i hans famn under helgen, så många glad-att-du-är-här-glad-att-du-är-min-handtryckningar eller smekningar över ansikte, hår, nacke, rygg. Bara en sådan där gest som visar uppskattning. Jag har frodats och mått som en kung i helgen ♥ 

Och pratat alldeles för mycket, skrattat alldeles för mycket tills jag blev alldeles hes, skrikit i vrede åt Spotify så jag inte hade röst på en timme hahaha, så nu är min röst helt förstörd och jag väntar på att ringa upp läkaren klockan åtta för att få klartecken till att jobba... ändå. Jag ser fram emot att åka tillbaka, att träffa alla igen - bara rösten kunde hålla med mig. Men när jag tänker tillbaka blir jag så himla lycklig så jag svävar på moln som inte finns på himlen för att det är så fint väder - och vsrmt. Det fanns inget före och det finns inget efter. I won't survive you. I knew from the moment I met you that night, so many years ago. Älskade underbaraste. 

Alltid du. Det har alltid varit du. Från sekunden jag mötte dig för så länge sedan har jag vetat. Det är vi. Jag visste inte att jag letade efter någonting förrän jag hittade dig. Du har mig. Du har min själ. Du är min själ. Tack för den här helgen. Den var fantastisk ♥ 

Ungefär så här glad.

Fast lite mer.

Iiiiih.