Jaha, då var vi inne på rond två med stämbandskatarr/inflammation. Massor av mail mellan mig och jobbet under veckan som varit, hur det går och hur jag mår. Bra, trodde jag. Bättre i alla fall, så bra att jag under helgen som var pratade en hel del, gapskrattade på sina ställen (när jag skrattade tidigare under veckan kom det inte ut ett ljud vilket gjorde det hela ännu roligare, det enda som kom ut var tårar och faster agda nittiosju år kedjerökare sedan barnsben-harklingar). Och herr doktor sade att det är okej att jobba så länge jag håller tyst och tänker på vad jag säger. Haha.

Så jag försökte. Men under gårdagskvällen blev jag urdålig. Det rev i halsen sådär som jag hatar, man harklar sig till max och spyr nästan för att det kliar så. Jag var så här nära att kräkas idag. Stod i duschen i tjugo minuter för att få halsen att lugna sig och illamåendet att försvinna. Svalde fel under lunchen och höll på att kvävas. Därefter kom kräkkänslorna. Mindes att jag inte tagit min Omeprazol på två dagar - två dagar är allt vad som krävs innan jag får sån sjuk halsbränna när jag ätit klart att jag måste ha tuggummi eller någonting mintaktigt att svälja ner det med. Jag har försökt låta bli men då sitter jag bara där och känenr hur det växer i munnen och svider i gallan. Det i kombination med sjuk hals är ingen trevlig kombination.

Så jag ringde till läkaren. Igen. Dagen efter att vi senast pratat och han gett mig godkännande. Jag berättade hur det var. Hur jag lät. Hur enormt jätteförkyld jag var. Och han förlängde sjukskrivningen en vecka till. Det kan ju vara någon allergi i botten, sade han mellan tangentknapprandet. Typ pollen. Lustigt att du säger det, sade jag, för jag var in till er för två veckor sedan och fick pollenmedicin utskrivet som jag ännu inte hämtat ut... Inte för att stämbandskatarr och pollenallergi hänger ihop (jo, lite) men jag har alltid blivit förkyld efter att ha varit i kontakt med hund och katt, så varför inte då med pollen... Jag var ute och promenerade i två timmar igår tills jag blev helt svettig, kom hem och några timmar senare kliade halsen något så infernaliskt. 

Och stämbanden bara mosade ihop när hostan kom tillbaka. Stämbandskatarr är ju ett virus, samma som en vanlig förkylning, men inte vet jag, det hör säkert ihop. Så jag ska pallra mig till Apoteket imorgon och vara duktig tjej och hämta ut mina medikament. Samma med Cocilanan.... Kan ju vara bra mot den fördömdade hostan tyckte farbror doktorn... Och jag tog mig inte ens till Apoteket, ville bara hem, då, och jag har inte varit till ett sådant ställe efter det. 

Sedan åker jag hem till Norrbotten. Häller i mig lite Cocilana och några Alvedon och hoppas på att öronen håller, för öronen gör också ont, sådär som när man precis sitter i båten på en jätteförkylning och har tryck i hela skallen. Ungefär så. Jag ringde jobbet tidigare idag också för att tala om att jag blir hemma resten av veckan och inte bara idag som jag trodde (hoppades). Det gick knappt att höra vad jag sade och jag försökte verkligen. Chefen skrattade och sade att hon förstår mig verkligen, och de andra hälsade "krya på dig" och jag blev ännu gladare. Jag blev så glad att ingen var arg. Jag kan inte rå för mitt mående när jag knappt får fram orden, men att vara sjukskriven tre veckor (!) har jag aldrig någonsin varit, inte ens efter diabetesdebuten eller körtelfebern som rasade i min kropp i en månad. Puh.  

Nåja. Nu tänker jag vara sjukskriven tills jag kan prata som folk och utan att hosta ihjäl mig. Dag två, omgång två just nu och febern har inte kommit tillbaka sedan jag tog en Ipren tidigt i morse. Jag ska försöka vila och förbereda middagen och packa lite inför imorgon. Tar det senaste planet dit eftersom jag ursprungligen har öppning då och slutar fyra. Men nu hinner jag gosa med Johan både före och under tiden jag åker ut till T-Centralen och så kanske de fyra dagarna inte känns så långa. Fast det vet jag att de inte kommer. Jag kommer bara mysa på hemma i mjukisbyxor och utan smink och låta mamma borsta mitt hår och höra på pappas historier och min systers knattrande på ipaden. 

Och kanske ta en lång promenad och äta grillat och kramas med farmor och farfar och min älskade barndomskanin Kalle, som uppnått en respektabel ålder av 24 år. En gång i tiden var han blommig med en rosa rosett mellan öronen. Nu är han vit, grå och ungefär hundra kilo bomull tunnare. En trasa med lena, lena händer och öron. Och han luktar fortfarande Kalle, bor i farmor och farfars finskåp bredvid Johannas Kalle i ungefär samma skick. Mamma sade alltid att jag älskade honom så mycket så det var därför han blev så sliten och smal. Jag hade honom med mig över allt, jag sov med hand hand i min, eller min hand över hans mage; perfekt vilande mellan hans haka och hans fluffiga fötter.

Det ska jag göra när jag kommer hem. Lägga Kalle bredvid kudden och sova tills det blir morgon och frukosten står uppdukad på det avlånga bordet i farmor och farfars lägenhet. Hur stor jag än blir kommer jag alltid ha plats för Kalle bredvid mig, även om jag lämnade honom i finskåpet när jag var 13 år. Det var den VÄRSTA dagen i mitt liv. Jag har aldrig sovit så dåligt som den natten. Men det blev bättre. Jag växte upp. Jag hade min bästa vän varje dag till jag blev 13, och utvalda dagar och nätter efter det. Han finns alltid kvar där i finskåpet. Tittar på mig när jag kommer dit. Min första kärlek. Min första bästa vän.

Jag har länge tänkt döpa min son efter honom.

Nils Karl Oliver. 

Efter morfar, efter den första kärleken i bägge meningar; Johan heter också Karl i andra namn, och efter sig själv. Oliver och Adam. Isak hade jag länge på tapeten men det går inte riktigt när jag gifter mig med en man som heter Isaksson i efternamn, haha. Men Oliver och Adam. Oliver har alltid varit "vårt" namn, ända sedan början av vårt förhållande. Nils Karl Oliver Isaksson. Jag vill det. Jag vill det så mycket. En vacker dag. Den vackraste dagen var dagen du kom. Den vackraste dagen är den dag du kommer.

Vi hörs när jag är tillbaka. Nu ska jag städa, duscha, laga mat och krama om min karl när han sprungit klart från jobbet. Länge. :-)

Siha, I know this will not reach you, but it must be said. I cannot forget you. Lost in another. I don't want you to worry, or feel guilty that you are not with me. I'm near the end of my life. Keplar's Syndrom is... not kind. It was saddening to see our crew go their separate ways. Siha, I think leaving the Normandy was for the best. I once had no reason to live. And suddenly, I had two. You, and Kolyat.

Thane. It's been to long. Thane. I wish you could have been here with me... We are gathered here to honour the life of Thane Krios. He once said that he first felt love for his wife when she stepped in front of an assassin, to save someone she didn't even know. He choose to die doing nearly the same thing. Thane knew heroism and love can ease pain and grief. Even when he was terminally ill, he ran through war torn streets to reach me. Cause he knew I needed help. Thane, an assassin, gave his life for his galaxy, and now... he can rest. 

One of the warrior angels of the goddess Orashu, will you hear my confession, siha? My body had accepted its death. My mind had been dead a long time. But someone else was pushing to reach the target, forcing me to move faster. Challenging me. I would have fulfilled my contract. It would have been a good death. It was an intervention by the gods, I would have died in that penthouse. Your mission gave me purpose, a cause to die for. A chance to atone. I was able to speak to my son again. I'm prepared for whatever comes. I can leave my body in peace. We've righted many wrongs. 

He was injured, stab wound, he's a regular patient here. Is he still alive or not? I'll get more, give me his blood type.

I have only a few loves left. And you are my last. Just... Face it bravely. You have only made my life better. Kalahira, mistress of inscrutable depths. I ask forgiveness. 

You couldn't disappoint me, Thane.

You are kind. Siha, I had hope we'd be seeing one and other again. Unfortunately, this will part us... for a time. 

Guide this one, Kalahira. Guide this one to where the traveller never tires. The lover never leaves. The hungry never starve.

I hope this message finds you well. I love you.

...Meet you across the sea.

I will meet you across the sea. 

♥