Att en dag kan innehålla så mycket känslor, så många up's and down's. I förbifarten får man höra något som man inte trodde var möjligt men som man reagerade på eftersom att tonen och leendet var så inställsamt, så falskt. Som att springa rakt in i en vägg man inte såg förrän det var för sent. I min naiva tillvaro trodde jag först inte på det. Jag var ju lovad. Sedan blev jag arg, ledsen, besviken; ångestfylld, och blodsockret sjönk som en sten och höll sig nere gott och väl i över en timme medan hjärtat slog så hårt så revbenen knakade.

Jag ville säga dem orden som Johan skrek åt mig när jag skallade honom i sömnen en gång för många år sedan, sex långa smattrande svärord som avslutades med f****a. Jag låg blickstilla och trodde han skulle döda mig och rörde därför inte en muskel förrän han slängt sig om åt andra sidan och somnat om. Dagen efter mindes han inte vad han sagt men att han blev galen av smärta hahahaha..... Ja det ville jag också skrika, rakt ut, så fönsterrutorna skallrade. Jag ville dra någon i håret. Jag ville sparka någon där det gör som ondast. Jag ville sätta eld på min naivitet och se den brinna förbi alla dumma, falska förhoppningar. Jag ville gråta i ett hörn.

Där stod man, timmar ifrån att få lånelöftet beviljat och mäklaren som log och viftade med köpekontraket på drömlägenheten vi äntligen hittat och kärat ner oss i redan när vi öppnade dörren. Den var fin, elegant, riktigt snygg och en uppdaterad version av oss. Typ VI 4000 med extra allt. Den var i dyraste laget men herregud, hjärtat kan inte räkna räntor och amorteringsbelopp, hjärtat bara faller. Jag sjönk typ ner på golvet med hamrande hjärtslag och tänkte att gud, Johan måste få se den. Och det gjorde han. Dagen efter på privatvisningen och vi hade kunnat köpa den redan då, kunde och hade fått. 

Vi hade kunnat bo där. Leva där. Jag kunde se Johan i soffan, i sängen läsandes en bok, i köket och laga mat, i det dubbla badrummet och med utsikt över havet. Jag kunde se oss gömma oss i vårt spelrum en hel helg. Kunde se mig själv vagga runt i lägenheten höggravid. Ja, vi kvinnor gör så, vi är åratal fram i tanken, vi banar väg för hur det skulle kunna bli, bara så att man vet på ett ungefär om det är möjligt. Jag såg vårt liv innanför de vitmålade väggarna. Jag såg ett hem.

Så vänder det plötsligt, en riktig käftsmäll uppercut K.O och vi blir tvingade att tacka nej mot vår vilja. Den känslan. Hål i magen. Stort, jättehål i magen. Många tårar, fulgråt i duschen och apatisk i soffan resten av dagen utan att ens orka laga mat. Att inte vara behövd, att ens slit inte ens har uppmärksammats ens det minsta, är det som svider, vrider om. Här har man liksom arbetat tusen procent i tankeversamheten varje dag man är där och fixat och donat och roddat och ställt fram och plockat bort och tagit på sig hundra gånger mer än man måste, och så har det inte ens gjort ringar på vattnet. Havet är lika spegelblankt som innan. Eller lika stormigt, så det inte syns bara därför. Herregud. Också ett hål i magen. Tack snälla. Då kände jag mig väldigt, väldigt ouppskattad.

Och att få veta det precis när man ska skriva på kontrakt. Precis innan.

Ett handslag och ett muntligt avtal är inte bindande. Det borde jag naturligtvis ha begripit och bett om att få på papper snarast efter överenskommelsen var gjord. Nu syns den ingenstans, nu har den fallit i glömska, och den värld jag trodde mig leva i har rämnat. Tankar som "har jag ens gjort någonting bra" dyker upp. Nu är det jag som blir förvånad. Jag trodde verkligen inte att du ville vara kvar, inte efter dina prestationer och vad du egentligen gjort. Tack. Tack så mycket, tack, tack.

Och i samma veva får jag veta en alldeles fantastisk nyhet av en av mina närmsta vänner så det riktigt spritter i kroppen av lyckorussyndrom. Så fulgråten blandades med bra gråt och ont i magen med lyckobubblor. Sedan kom Johan hem och jag låg vid hans sida resten av kvällen och natten. Imorgon är en annan dag. 

En dag där jag hoppas att jag också är värdefull.